Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Cirkus | Atalante

Sångerskan Sofia My Fryklund fångar de olika stämningarna i Cirkus.

Nyopera

Nyopera

Cirkus

av Niklas Rydén

Atalante

Regi och koreografi: Eva Ingemarsson

Med: Sofia My Fryklund sång, David Sperling Bolander piano, Karin Wiberg violin, Johannes Bergion cello, Ebba Westerberg slagverk

Det finns flera  skäl till att Niklas Rydéns tredje försök i den egenskapande genren ”nyopera”, lyckas så mycket bättre än de tidigare föreställningarna Uppvind (2006) och Vi i villa (2008).

I Cirkus är tonfallet mer nedtonat och återhållsamt, spelet är inte lika yvigt och musiken har fått ett personligare uttryck, trots att den fortfarande använder sig av en sorts stileklekticism. Men lånen från kabaret och tango, musikal- och popvärldar talar på ett mer koncentrerat vis, och med ett fascinerande lugn i tilltalet.

Till det sistnämnda bidrar inte minst föreställningens huvudperson och självklara fokus, sångerskan Sofia My Fryklund. Här har Niklas Rydén hittat sin perfekta interpret. Sången är rak och intim, uttrycksfull och prövande, men genomgående exakt i fångandet av olika stämningslägen.

Avsaknaden av operavibrato är verkligen en tillgång, och gör att de melodiska anslagen inte kantrar över i det sentimentala och känslosamma. Fantasin börjar skena iväg: Hur skulle Puccinis arior låta om de framfördes med en sådan röst? Eller Schuberts lieder?

Det som är fint i den här föreställningen är också stramheten i Eva Ingmarssons regi och koreografi.

Den undflyende berättelsen om en cirkusartist och hennes minnen av artistlivet förmedlas via en gunga, en resväska och några miniatyrföremål mitt på scenen (två höghus, en leksakskarusell och en cirkusvagn).

Sången får bära hela uttrycket och så uppstår en komplex närvaro, en tidskänsla där musiken vandrar genom en magisk cirkusvärld av knivkastare, trapetskonstnärer och allehanda drömmare.

Niklas Rydén lyckas också få till något av en hitmelodi i sången om huvudpersonens hatkärlek till en tidigare livskamrat, där ord som mentalsjukhus, rättspsyk och att skära sig med rakblad framförs med den vänaste stämma.

Mest läst