Teologistudenten och senare prästen Alexander Radler hade otur. Egentligen borde den kommunistiske spionen ha tillhört HVA, Hauptverwaltung Aufklärung, alltså underrättelsetjänsten inom östtyska säkerhetsorganet Stasi. De flesta agenter som lydde under den mytomspunne Marcus Wolfs HVA klarade sig nämligen från att bli avslöjade när muren revs och folket gjorde upp med väktarna i den förment demokratiska och frihetsälskande ”Bonde- och arbetarstaten”. Arkiven och förteckningarna över HVA:s topplacerade agenter runt om i Europa hann dock förstöras – eller tilläts försvinna – innan de uppretade Berlinborna hann fram och bröt sig in i Stasihögkvarteret vid Nordmannerstrasse.
Alexander Radler hade emellertid inte överförts till HVA, förmodligen beroende på intern konkurrens inom Stasi, varför hela hans långa gärning som angivare och spion fanns prydligt katalogiserad i säkerhetstjänstens kilometerlånga arkiv. Radler specialiserade sig på att först ange sina studentkamrater i Östtyskland, med för dem ödesdigra konsekvenser, varefter han fick en prästtjänst i Sverige och kunde fortsätta mata Stasi med information om kyrkans personal och internationella kontakter. Stasi hade hoppats att Radler skulle göra karriär inom svensk politik och fungera som deras mullvad, men det blev en prästtjänst i Burträsk istället – fram till i höstas då sanningen hann ifatt honom och han tvingades avgå.
Det är Sveriges Radio-journalisten Christoph Andersson som i sin utomordentligt intressanta och skickligt berättade Operation Norrsken – om Stasi och Sverige under kalla kriget tar upp fallet med Aleksander Radler. Marken under den forne kommunistspionen började rämna redan för två år sedan när historikern Birgitta Almgren skrev om svenskar i Stasis tjänst. Men medan hon var förpliktigad av Säpo att inte nämna några namn, har Christoph Andersson inte haft några sådana restriktioner.
Andersson bygger sin studie på djuplodande arkivforskning och gediget intervjuarbete i Tyskland. Även i svenska arkiv, inte minst i Säpos, torde åtskilligt finnas att hämta. Till skillnad från Tyskland har dock den svenska regeringen beslutat att lägga locket på; vad tyskar och andra européer är vuxna nog att få veta anses inte lämpligt för svenska medborgare. Man undrar: varför?
Att delar av svensk socialdemokrati i likhet med kadrer av universitetsmarxister hade en förbluffande kärvänlig relation till Östtyskland under 60-, 70- och 80-talen är ingen nyhet. Men att vår moderata justitieminister går i spetsen för hemlighetsmakeriet är ett uttryck så gott som något för att Sveriges politik under kalla kriget fortsätter vara en alltför känslig fråga att utsättas för offentlighetens ljus.
Operation Norrsken består av sex separata kapitel vilka var för sig kunde ha räckt till en hel bok. Som tidsdokument är den lika skrämmande som lysande, och i genren dokumentärskildringar grundade på Stasiarkiven är den det bästa som skrivits sedan Timothy Garton Ashs gastkramande och självbiografiska The File.
Titeln ansluter till ett Stasiprojekt, Operation Nordlicht (”Operation Norrsken”) som aldrig kom att realiseras. Möjligen kan det framstå som aningen kuriosabetonat, men tillsammans med övriga kapitel skapar det en insikt i hur desinformation, hemlighetsmakeri, omoraliskt vinstbegär och politisk toppstyrning tvingar in medborgarna i ett moraliskt gråzonsland, en orwellsk värld som inte är fixerad i historien utan ständigt står på lur.
Operation Norrsken involverade ett flertal akademiker och agenter vid Stasi, det var en stor operation. Syftet var att kompromettera svenska staten och kungahuset genom att i bokform avslöja det pågående dubbelspelet (talet om neutralitet trots intimt samarbete med Nato) samt Sveriges tidigare goda förbindelser med nazisterna. Stasiagenter dammsög amerikanska, svenska och tyska arkiv för att hitta sådant som kunde försvaga Sveriges officiella anseende och ställning. Även Gestapos gamla arkiv, som kom i sovjetisk ägo efter 1945, nyttjades eftersom det innehöll prinsessans Sibyllas korrespondens med släktingarna i Tyskland.
Utgångspunkten för operationen var den marxist-leninistiska doktrinen att socialdemokraterna i väst var klassfiender vilka hotade världsfreden. Dessutom var Östtyskland oroligt inför Helsingforsavtalet 1975 där Europas gränser skulle diskuteras. Inför mötet hade dock statsminister Olof Palme meddelat att Sverige erkände gränserna, inklusive Berlinmuren och den befästa gränsen mot Västtyskland. Det innebar en stor politisk framgång för Östtyskland; Olof Palme hyllades och Stasi fick order om att tills vidare lägga Operation Norrsken i malpåse. Istället skulle Stasis hemliga vapen mot Sverige, vid sidan om alla agenter, bli kulturutbyte och långsiktig politisk påverkan.
De viktigaste och samtidigt mest oroande avsnitten i Christoph Anderssons bok handlar om hur giriga toppdirektörer inom det svenska näringslivet sålde krut och sprängämnen till Östtyskland för vidare transport till bland annat Iran. Och det slutade inte med tusentals ton med krut, dessutom godkände den socialdemokratiska regeringen att Östtyskland fick köpa kärnvapenteknologi i form av isostatpressar från Asea. Allt skedde med hjälp av Stasiagenter.
Den så kallade Boforsaffären och krigsmaterielinspektör Carl Fredrik Algernons mystiska död i Stockholms tunnelbana, samt den likaledes omkomna journalisten Cats Falcks öde är fortfarande olösta. Christoph Anderssons kan dock visa hur de olika händelserna är sammanflätade med varandra och hur oheliga allianser mellan Stasi och Bofors ledning fick konsekvenser som är direkt häpnadsväckande: hur kunde exempelvis socialdemokratiska ministrar som Thage GPettersson och Birgitta Dahl godkänna export av Asea:s isostatpressar till diktaturens Östtyskland?
Ett i agentsammanhang ofta använt begrepp är nyttig idiot. Det handlar om att få någon annan att göra jobbet samtidigt som personen ifråga tror sig agera helt på egen hand. Ett praktexempel på en nyttig idiot är den radikale filmskaparen och reklamfilmaren Roy Andersson. Hur Stasi lyckades få honom på kroken är lika otäckt som pinsamt.
En underavdelning vid Stasis HVA, benämnd avdelning X, sysslade enbart med desinformation. Ett av deras större åtaganden, Operation Infektion, syftade till att skapa en bild av hur sjukdomen aids uppkommit när amerikanska CIA experimenterat på levande fångar i amerikanska fängelser. Syftet med desinformationen var att förstärka misstänksamheten mot USA och underblåsa kritik mot väst i största allmänhet. För att det hela skulle bli trovärdigt gick Stasis plan ut på att få journalister och folk från kulturvänstern att tro på den infama lögnen. Till det behövdes nyttiga idioter.
Författaren Stefan Heym spelade en viktig roll och fick Stasifolket på avdelning X att jubla. Christoph Andersson fokuserar dock på den svenska aspekten av historien, alltså hur Stasi får Roy Andersson att nappa på kroken och hur han får miljoner från Socialstyrelsen för att göra en skolfilm som minsann skall berätta sanningen om aids, det vill säga Stasis påhittade sanning om densamma.
Att aids skulle vara en uppfinning av ondskefulla amerikanska laboratoriemilitärer var nu inget som de vetenskapliga experterna vid Socialstyrelsen gick på, lyckligtvis. Filmen stoppades – och Roy Andersson fick martyrgloria. För sitt ståndaktiga arbete erhöll Roy Andersson senare ett pris, Leninpriset inklusive 100000 kronor. Man kunde tro, som Christoph Andersson också påpekar mot slutet av sin verkligt läsvärda och viktiga bok, att Leninpriset utdelades av avdankande Stasiofficerare vid avdelning X. Så är emellertid inte fallet, det är svenska Jan Myrdalsällskapet som står bakom. Det är, för att uttrycka det försiktigt, helt otroligt.
Christoph Anderssons (bilden) bok Operation Norrsken – om Stasi och Sverige under kalla kriget.
Torgny Nordin är kritiker och reportagejournalist och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Martha Löwenhielm som begravdes i fredags.
