Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Christian Kracht | Imperium

Christian Krachts roman är en mycket rolig dystopi om en oavsiktligt komisk man som försöker skapa en utopi. Helt nödvändig att läsa, skriver Mikaela Blomqvist.

Roman

Roman

Christian Kracht

Imperium

Översättning: Anna Bengtsson

Ersatz

Anatema, faktorier, antropofagi, derangerad, partout, mesmeriserad, kismet, malträtera; Christian Krachts roman Imperium är full av märkliga begrepp och gammaldags låneord, dess läsare får efter bara några sidor anledning att fråga sig om den är dåligt skriven eller möjligen dåligt översatt.

Nu är Imperium lyckligtvis ingetdera. Tvärtom är allt hos Kracht ovanligt genomtänkt och medvetet och om hans roman om kokovorismens grundare August Engelhardt ter sig något gammalmodig så finns det anledning till det. Att ingen förr hört talas om kokovorismen är inte heller det utan orsak. August Engelhardt har visserligen en verklig namne och förlaga men Imperium är ingen verklighetstrogen roman.

Missförstådd, utskrattad och utmärglad anländer vegetarianen Engelhardt till den tyska kolonin Nya Pommern för att bilda ett utopiskt nudistsamfund utifrån kokovorismens strikta dietregler.

Det rör sig om en extrem form av vegetarianism där människan enbart lever på kokosnöten. Detta eftersom Engelhardt resonerat sig fram till att om människan är Guds avbild i djur­riket, så måste kokosnöten vara Guds avbild i växtriket, då denna med sin runda form och håriga yta är den frukt som mest liknar ett människohuvud. Och i förlängningen därmed även Gud.

Företaget är naturligtvis dödsdömt redan på förhand: Engelhardts taniga och lång­håriga figur väcker omväxlande löje och anstöt, i bästa fall medlidande. De få lärjungar han ändå lyckas få avvisar han snart, och produkterna av det kokosnötsplantage som skall försörja det lilla samhället vägrar han att sälja som matfett eftersom han är orolig att någon skulle använda dem till att steka kött.

Nästan lika illa går det för hans stridsskrift En sorgfri framtid. För titeln till trots så är Engelhardt ingen framtidsmänniska. I stället är han full av gammaldags idealism som gör sig illa i kapitalismens gryende tidevarv. Och som om det inte vore nog låter Kracht också Engelhardt komma på kant med dennes samtids intellektuella: han blir kritiskt granskad och avfärdad av Herman Hesse, polisanmäld av Thomas Mann och en av de få som besöker honom på ön har förgripit sig på en ung Franz Kafka. Imperium balanserar hela tiden på gränsen mellan det tramsiga och det tänkbara, mellan det kitschiga och det torrt intellektuella.

Det är en mycket rolig dystopi om en oavsiktligt komisk man som försöker skapa en utopi. Men domedagsstämningen kommer sig inte bara av det uppenbart vanvettiga i Engelhardts projekt utan också ur den katastrof som väntar Europa. Hitler skymtar förbi i ett par bisatser och den efterkloke berättaren formulerar sig där närmast hotfullt: ”han växer, han växer”.

För inte bara språket utan även berättarrösten i Imperium är myndig på ett gammaldags vis. Allseende och mäktig placerar denna skenbart in Imperium i en äldre romantradition. Det är detaljrikt och omständligt men likväl lustigt och hela tiden lätt ironiskt. I stora stycken framstår dess berättare som en kärleksfull pastisch på Thomas Manns typiska dito. Det skapar en distans genom hela romanen, som ville Kracht betona att det här inte är det avsevärda geografiska avståndet som läsaren skall drabbas av, utan det tidsmässiga.

Att Kracht med detta spel ligger i framkant snarare än tvärtom skvallrar reaktionerna om. I en lång essä i det tyska veckomagasinet Der Spiegel anklagades han för att med sina böcker i allmänhet och Imperium i synnerhet försöka sprida fascistiska idéer i bisatser.

Vad skribenten, som väljer att kalla detta fula knep ”Krachts metod” har missat, är just denna metod. Tilltalet är här ett helt annat än i Krachts förra roman Jag kommer vara här i solsken och i skugga. Imperium har en tydlig och synlig berättare och när denne talar om att det vid sekelskiftet såg ut som att 1900-talet ”skulle bli tyskarnas århundrade, det århundrade då Tyskland skulle inta sin rättmätiga heders- och ordförandeplats vid världens runda bord” är detta förstås inte ett försök att i smyg pådyvla läsaren fascistiskt tankegods utan ett sätt att skildra den epok det berättas om.

Så nöjer sig alltså inte Kracht med att alludera till historiska händelser och personer. I stället övertar han både språk, förhållningssätt och till och med litterär stil.

Likt alla bra romaner visar Imperium att det är omöjligt att skilja form från innehåll. Det är absolut nödvändigt att berätta August Engelhardts ledsamma historia på exakt detta sätt, må så vara att någon som inte läst så noga upprörs eller att den som gör det kanske får slå lite i ordboken. Och att läsa Imperium, ja, det är förstås också nödvändigt.

Bild - 2
Mest läst