Christer Lundberg | Gräspojken

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Christer Lundberg, mer känd som Christer genom sitt eget P3-program, är en av radions mest sympatiska röster. Så det är inte konstigt att hans skönlitterära debut är sympatisk. Men det räcker inte.

Gräspojken är en skröna, full av dråpliga situationer och närapå karikerade personer. Lättläst underhållning utan budskap. Tolvårige Kalle upptäcker av en slump att man kan odla marijuana av fågelfrö, och när det sammanfaller med att mamman lämnar familjen för att finna sig själv i Indien och pappan tar sönerna (och nymf-parakiten) på en högst misslyckad semester i Amsterdam tar projektet ordentlig fart. Isjunde klass blir Kalle Göteborgs hemlige knarkkung. Och får en äldre flickvän – hon går i åttan. Allt är upplagt för att urarta.

ANNONS

Som åttiotalsskildring innehåller Gräspojken mycket att känna igen sig i (förmodligen ännu mer för en man) men i talspråket finns sådant som skaver. Det finns dessutom en hel del som kunde skurits bort helt eller kortats.

Christer Lundberg väljer att skildra situationerna och relationerna som fullt normala – han moraliserar inte om att pappan blir ”trädgårdsmästare” eller problematiserar familjesituationen – vilket ger den mustiga berättelsen en väl fungerande torrhet itonen. Något knäppt eller ovanligt blir roligare när just det inte poängteras. En historia kan fungera utan att vara trovärdig, men även om Kalle inte är en vanlig tolvåring (brådmogen med regelbundet sexliv) är han inte övertygande som person. Det är svårt att avgöra om berättarrösten är barnets, en äldres tillbakablickar eller en otydlig blandning, och försöken att skapa spänning med enstaka framåttittande meningar blir mest billigt.

Ett ordentligt redaktörskap är något som verkar saknas allt oftare i nya romaner – eller så har kraven sjunkit. En trist utveckling både i stort och när det gäller en rövarhistoria med potential.

ANNONS