Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Gustav Bergström, Joel Opperdoes, Jonas Kårlin och Charlie Andreasson blev omtumlade av mottagandet med flaggor, kramar och leve-rop på Landvetter på måndagskvällen.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Charlie Andreasson: Jag fick mer än tio elchocker

    På måndagskvällen landade de efter dramat ombord på Ship to Gazas fartyg Marianne av Göteborg. – Jag fick mer än tio elchocker, säger Charlie Andreasson från Styrsö.

    Många fanns på Landvetter klockan 21.30 med flaggor, leve-rop och kramar. Kaptenen Joel Opperdoes, styrmannen Gustav Bergström, kocken Jonas Kårlin och matrosen Charlie Andreasson var omtumlade efter flygresan via Arlanda och av mottagandet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    De var de sista svenskarna, av totalt 18 ombordvarande på fartyget, som kom hem efter att ha blivit bordade av den israeliska marinen och slutligen deporterats.

    – Första kontakten vi fick med soldaterna var cirka 1.30 på natten. Vi bordades knappt en timma senare. Det tog ungefär ytterligare 50 minuter innan de hade kontroll över hela fartyget, berättar Charlie Andreasson.

    – Bordningen gick våldsamt tillväga. När jag 2012 var med på Estelle kunde vi se rädslan i soldaternas ögon, nu var det skräck. Vi försökte med kroppsspråk visa att vi inget hade i händerna, men de hade helt klart fått besked från sina överordnade om hur vi skulle hanteras.

    – Kanske är det också en förklaring till övervåldet mot oss. Flera använde elpistoler, även när vi låg ned. De fortsatte sparka och knäa trots att vi var helt uträknade. Det var mycket rädsla från deras sida, misstänker jag.

    Du utsattes själv, har jag förstått?

    – Ja, det var flera soldater som använde sina pistoler samtidigt. Jag fick mer än tio elchocker.

    Hur reagerade du?

    – Förra gången kunde jag stålsätta mig lite grann, kämpa för att få kontroll över musklerna. Den här gången var det annorlunda. Det var som starka insektsbett.

    Vad hände sedan?

    – Efter att de fått kontroll över fartyget, samlade de oss. De fortsatte filma oss hela tiden och med sina trakasserier. Det var en väldigt lång väntan, det tog nästan ett dygn innan de tog in oss till hamn. Där väntade två timmars förhör, fler kontroller och mer förnedring.

    Den israeliske försvarsministern ska ha sagt att ni inte hade någon humanitär hjälp ombord?

    – Det var en sak de försökte komma med, att vi inte hade med oss en solpanel och sjukvårdsutrustning. Jag var själv med och lastade de här sakerna och kontrollerade att de verkligen var ombord. Det är en del av propagandakriget, givetvis.

    Ni har gjort de här aktionerna för att bryta blockaden av Gaza sedan 2010. Var detta sista gången?

    – Nej, det hoppas jag inte. Vi kommer att fortsätta.

    Så det är värt mödan trots att ni avvisas?

    – Förr eller senare måste vi komma fram. Personligen känner jag att vi än en gång har vi svikit palestinierna. Vi har lovat att komma dit, även båten hade vi lovat bort.

    Är du beredd att åka igen?

    – Om inte jag, gör någon annan det.

    Charlie Andreasson är sjöman och har nu blivit av med alla sina behörigheter och certifikat.

    – Så det tar ett tag innan jag kan komma ut på båt igen, säger han.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.