Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Yttrandefriheten måste vara mycket omfattande, i det närmaste absolut. Vilket inte hindrar att vi bör föra en debatt om vad som är lämpligt att säga i det offentliga rummet, skriver debattören.

Censur sker alltid i det godas namn

Det har skett en glidning i debatten om yttrandefriheten sedan attentaten i Paris och Köpenhamn. Innebörden är att den som kränker allas lika värde inte ska ha rätt att yttra sig. Men denna princip leder rätt ut på ett sluttande plan, skriver Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden.

Efter attentaten i Paris och Köpenhamn är det tydligt att satirtecknare i Väst har blivit högvilt för några av vår tids mest blodiga politiska rörelser. Den som passerar gränsen, eller den som kanske mest av en slump råkar befinna sig i närheten av den som gjort det, får räkna med att bli utsatt för hot och mordförsök, eller rätt och slätt skjutas ihjäl.

De allra flesta har med emfas fördömt terrordåden. Tagit parti för det fria ordet. Gett sitt stöd till rätten att häda, en urgammal tradition som i högsta grad varit med om att flytta bort kyrkan (och kungen) från den världsliga makten i de flesta europeiska länder. De flesta är noga med den avgörande distinktionen: det är rätt att häda, men kanske inte alltid lämpligt. Jag delar den uppfattningen, och skrev nyligen om saken i Dagens analys på Tiden.

Ändå är det något som skaver.

Jag blir inte fri från känslan av att det varje gång det inträffar något som detta sker en glidning i debatten. En person i mitt facebookflöde sammanfattade den där hållningen i en kommenta. Hon menar att yttrandefrihet kräver att man respekterar alla människors lika värde och att inskränkningar av yttrandefriheten därmed också skulle kunna följa den principen. Den som kränker allas lika värde ska inte ha rätt att yttra sig.

Som privatmoralisk princip är det förstås utmärkt att respektera alla människors lika värde. Som samhällsmoral är det också något varje politiker och offentlig person bör arbeta för. Men som princip för yttrandefriheten? Där tror jag det leder rakt ut på ett sluttande plan.

Filmen ansågs häda

För vem ska egentligen definiera vad det innebär att respektera alla människors lika värde? Den som har principen att kristendomen och Jesus som symbol på korset är det yttersta beviset för allas lika värde skulle då kunna hävda att Monty Pytons film Life of Brian inte respekterar detta grundläggande värde. En film som för övrigt förbjöds i flera länder för att den ansågs häda. Högern i Sverige skulle kunna hävda att röda fanor är bristande respekt för allas lika värde eftersom Stalin dödade så många under sin tid vid makten. Vänstern skulle kunna hävda att den brittiska flaggan hade samma symbolvärde på grund av kolonialismen.

Så förbud då alltså?

Poängen är att det är livsfarligt att motivera inskränkningar av yttrandefriheten med ”det goda” som argument. Alla makthavare som censurerar och inskränker anser nog i grunden att de gör en god gärning. Om inte god i sig själv, så i alla fall god när den kopplas upp mot en större konflikt. I Burma använde militären länge de etniska konflikterna i landet som en ursäkt för att kontrollera medierna.

I Ryssland är det godheten i att göra Ryssland starkt igen som motiverar övergreppen. I Kina är det statsstabiliteten. I Iran är det väktarrådets godhet, som är absolut eftersom de har sin makt från högre andlig instans, som ursäktar censuren. I Thailand är det förbjudet att granska eller tala illa om eller bara hävda kungen har några som helst fel, eftersom kungen är närmast gudifierad och dessutom populär, om än osynlig eftersom han är så gammal och skröplig, men det får man alltså inte skriva.

Så där kan man hålla på rätt länge. Antalet despoter som använder sin egen definition av det goda för att förtrycka är så högt att det till slut blir lite obehagligt.

Smyger sig in i debatten

Men nu smyger sig samma hållning in i den svenska debatten. Yttrandefriheten blir en fråga om kompromisser. Men, som DN:s Johan Croneman, träffsäkert frågade nyligen: Vem ska slå fast vad som är en vettig kompromiss?

En kommitté som avgör när man går för långt? En jury som bestämmer hur lite eller hur mycket som krävs för att bli ”kränkt”?

Jag tror att yttrandefriheten måste vara mycket omfattande, i det närmaste absolut. Vilket inte hindrar att vi bör föra en debatt om vad som är lämpligt att säga i det offentliga rummet. Vårt privata samvete är trots allt en annan sak än lagtexterna.

Jesper Bengtsson

chefredaktör Tiden

Bild - 2
Jesper Bengtsson, chefredaktör Tiden
Mest läst