Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Cecilia Verdinelli: Olycklig – men värd respekt

Det finns människor som saknar fallenhet för privat lycka. Det finns de som aldrig lärt sig kontrollera sitt raseri, eller sin svartsjuka, och som konsekvent skrämt bort alla de älskat. Andra som trots att de förgås av självförakt ändå inte kan slita sig från stönandet och slickandet på nätet. Det finns de som förstör sin hälsa. De som äter sig allt tjockare och samlar diagnoser i en stilla apati som är obegriplig för omgivningen. Det finns de som tar en stesolid för att kunna gå och fika med en vän men som aldrig kommer längre än till hallen iallafall. Det finns människor som är så osäkra att de slutar gå ut för att de är övertygade om att barnskratt på gården är hånfullt riktade mot dem. Människor som tillbringar lördagsnätterna med en flaska whiskey framför gamla repriser av Mash tills de somnar i soffan. Det finns de som ältat självmord så många gånger att ingen längre orkar lyssna.

Att vårda sin kropp och sin sociala status har på många sätt kommit att betraktas som den centrala uppgiften i ett människoliv. Att åtgärda sig själv – sina sömnstörningar, sina hämningar, sitt bukfett, sina missbruk, sitt sexliv – för att uppnå en högre grad av lycka är en ny medborgarplikt. Det anses vara synnerligen viktigt att rensa ut ”energitjuvar” ur sitt liv. Hälsan, kärleken och barnen har blivit den primära värdemätaren. Det är som om allt en människa gör blir värdelöst om det visar sig att hon är olycklig eller är en dålig förälder: Bra att du lägger ner din själ i Alzheimerforskning, men ni har väl ett aktivt och ömsesidigt tillfredsställande sexliv? Fint att du bygger skolor i Afghanistan, men du kämpar väl mot ditt sockerberoende?

Det är ett postulat att alla dessa ­neurotiker, missbrukare och perversa strikt taget är värdelösa. Men ett privat misslyckande betyder inte per automatik att man misslyckas med allt. Porrsurfaren kan mycket väl vara den som skriver de skarpaste samhällsreportagen, ­alkoholisten kan vara den som kämpar för att bevara en grodart, den som svek sitt barn kan vara världens bästa lärare, den som väger 150 kilo kan skriva en banbrytande avhandling i biokemi. Det är symptomatiskt att jag frestas att lägga till ”faktiskt”. ­Argumentet att man måste älska sig själv för att kunna älska andra ifrågasätts obegripligt sällan. Jag ser det som en spark i ansiktet på alla som slåss med självförakt. Den som kämpar för att vara en god förälder trots depression får veta att hon i själva verket är oförmögen att älska sina barn, hon utför bara tomma kärleksgester. Världen är full av människor som inte orkar med sig själva men som kämpar varje dag för att göra gott. Kan vi inte försöka visa dem ett minimum av respekt?

ceciliaverdinelli_byline46px
Mest läst