Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Cecilia Verdinelli: Det var ju inte så jag menade!

Säg att jag sitter på en spårvagn och stirrar ut på det där tomögda och vilsamma sättet som man kan göra när man ramlar in i en paus i tillvaron. Säg att det på nästa hållplats väller in en högstadieklass som hojtar, testar mobilsignaler, slåss på låtsas, slåss på riktigt och kallar varandra för jävla bög. Om jag i det ögonblicket hade nåtts av en enkät om hur kollektivtrafiken kan förbättras, hade jag tyckt att skolklasser borde portas. Åtminstone om jag kunde besvara frågan diskret.

Och om jag står tokstressad i Hemköpskön och väntar medan en skakande, psyksjuk, liten tant fumlar med tusen rabattkuponger så är jag nog redan efter en två–tre minuter beredd att svara ”Spärra in dem!” på enkät­frågan om hur samhället bör handskas med psykiskt sjuka.

Jag hade uttryckt min frustration, men jag hade räknat med att bli en e­xtrem-pinne i en större undersökning där flertalet, som inte nyligen utsatts för fjortisattack eller toktant, skulle ha betydligt mer toleranta åsikter än jag. Men om min åsikt, på något magiskt sätt, automatiskt upphöjdes till lag? Då hade jag blivit förfärad, fåraktigt utbrustit att det var ju inte så jag menade! Då skulle jag för ett ögonblick fundera över konsekvenserna och snabbt inse att jag ju inte alls tycker att fjortisflockar skall portas eller att små skakande tanter ska låsas in.

Av de schweizare som röstade för ett minaretstopp ville en del säkert verkligen ha minaretstoppet, men en annan del räknade troligen med att bli en uppstudsig pinne i det förlorande lägret (det är inte så konstigt, majoriteten av partierna och institutionerna var ju emot förslaget).

Motorn i den politiskt organiserade främlingsfientligheten i dag är idén om en ”tyst majoritet” som knyter näven i fickan och håller inne med sina verkliga åsikter eftersom eliten straffar dem. Det är en stark och förförisk idé. Den kan tillämpas såväl när majoriteten uttrycker tolerans – till exempel opinionsundersökningen i Vellinge (ånej – Vellingeborna gav efter för PK-attacken från eliten!) – som när den uttrycker intolerans (äntligen vann folkets verkliga åsikter!).

De flesta av oss hyser både en impulsiv och jag-centrerad åsikt, och en som efter en konsekvensanalys skulle kunna generaliseras. Så vilken av dem är den ”verkliga”? Det är en obehaglig tanke att vårt ”sanna” jag uteslutande skulle vara det mest primitiva jaget. Att hålla tillbaka spåniga impulser är en central del av att vara människa. Idén om den tysta majoriteten ligger snubblande nära en människosyn som avvisar impulskontroll och eftertanke.

Mest läst