Det var en närmast skakande upplevelse att se studierektorn uppflugen på katedern, sjungandes Marseljäsen på franska med den knutna handen lyft mot himlen och de vanligen väluppfostrade hårslingorna flygande runt glasögonen. Plötsligt vibrerade den tråkiga salen av ett engagemang vi inte riktigt fattade. Ett ögonblick hängde gapskrattet i luften men något i sången betvingade oss.
”Framåt, ni barn av fosterlandet!”– kanske lika bra att vi inte begrep texten. Långt senare förstod jag att det var passionen han ville få oss att förstå. Revolutionens passion, men kanske också hans passion för sitt yrke. Hade vi kommit ihåg något alls om franska revolutionen, om han bara satt sig ner och bett oss slå upp sidan sextiotre? Där, i en sliten högstadieskola i Kortedala, fattade jag att det här med kunskap var något speciellt.
Andra vändan i skolan var när barnen gick på dagis. Grabbarna lärde sig att det var roligt att kunna saker, och vi fattade poängen med att kalla det förskola. Sen kom riktiga skolan med kvartssamtal och föräldramöten. Nu handlade det om andra saker. Om glädje och stolthet, men också om stödundervisning och assistenter. Om naturen på skolgården, men också om mobbning och vuxenstöd på rasterna. Om behovet av nya böcker och fler datorer. Behoven var ofta större än resurserna.
Idag handlar mycket av skoldebatten om driftformer - om kommunen, föräldrar, personal eller aktiebolag ska driva skolor. Jag har inga principiella problem med att privata företag gör offentliga tjänster med vinst. Entreprenörer bygger hus och vägar, hämtar avfall och gräver i gator och deras medverkan innebär att skattebetalarna får den beställda kvaliteten till det lägsta priset efter en förutbestämd utvärdering. En väg är en väg och ett hus är ett hus och när det är klart kan man se om det blivit rätt. Men det är annat med barn. När de springer ut med studentmössan i handen kan man inte bygga om dem om de inte har fått tillräckligt stöd under skoltiden.
Jag är övertygad om att verksamheter som styr sig själva, både kommunala och privata, kan vara bra för att ta vara på passionen för yrket och inspirera andra. Därför är det bra med olika sätt att driva skola på. Men i alla skolor finns det behov som är större än resurserna och till skillnad från andra verksamheter kan man inte i förväg utvärdera om företag ska få skattebetalarnas pengar. Som enda mått på effektivitet och kvalitet räcker inte betygen. Det finns dessutom tecken som tyder på att det går inflation i betygen.
När kan en skolhuvudman med gott samvete säga att man gjort tillräckligt och ta ut resten av pengarna i vinst? När har ett utsatt barn fått tillräcklig hjälp mot mobbare? När har en skoltrött gymnasist fått tillräcklig hjälp att komma igång? När har en lågstadietjej med lässvårigheter fått tillräckligt stöd? När har studieovana barn fått tillräcklig motivation att våga sikta högre? Det kommer alltid att finnas behov av fler timmar med speciallärare, en kulturlektion till eller nyare och bättre böcker. Skattepengar ska alltid användas effektivt, men vinstkrav gör inte barnen klokare. För barnens skull måste skolan fokusera på passion och kvalitet och därför är det bättre att resurserna investeras i barnens framtid, än att låta dem gå till stora vinster.
30/9 -09
