Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Catharina Thörn: Mark Isitt borde flytta till Disneystaden Celebration

Kulturdebatt Ett välplanerat stadsliv med syfte att skapa goda konsumenter är ingen god norm. Catharina Thörn vänder sig mot det hon uppfattar som Mark Isitts universallösning för att komma tillrätta med segregation, fattigdom och kriminalitet.

När jag lägger ned tidningen efter att ha läst igenom Mark Isitts tre artiklar känner jag en lätt yrsel. Det är något instängt och unket i hans resonemang som har gett mig syrebrist. Jag behöver luft och reser mig och öppnar fönstret på vid gavel. Blickar ut över Pennygången där jag bor. Somliga skulle säga att det är grått och fult. För mig är det hemma.

När jag för många år sedan flyttade till Göteborg var det Hammarkullen jag flyttade till. Och det jag minns bäst var just det sociala livet mellan husen och det starka civilsamhälle som stred mot alla nedskärningar i området. Med avseende på socialt liv och offentlighet så är förmodligen Hammarkullen det sämsta exempel som Isitt kunde välja.

Men vad vet han om det? Som flera andra redan påpekat kännetecknas inte hans artiklar av kunskap och insikt utan av cynisk populism och klassförakt.

Här avvisas alla komplexa samband till fördel för enkla lösningar och ”obekväma sanningar”. Men vad vill han egentligen? Ja, Isitt refererar återkommande till det ”vi andra rätt och slätt kallar – stadsliv”. Tydligen är det en universallösning för att komma tillrätta med segregation, fattigdom och kriminalitet. Och han är inte ensam om att plädera stadslivets kvalitéer.

I dag ser vi en renässans för stadsbyggande à la Jane Jacobs. Bostäder och affärslokaler skall samsas och kommersiella stråk skall planeras. ”Nu skall det byggas stad” deklarerar allt fler byggare när nya områden ritas upp. Och man tar starkt avstånd från den funktionalism som skapade miljonprogrammen.

Men är skillnaden egentligen så stor mellan det som skapades då och det som görs nu? Det är en detalj som Mark Isitt glömmer att nämna när han söker stöd för sina argument i Sara Westins avhandling Planerat, alltför planerat. Hennes empiriska fall är nämligen inte alls Hammarkullen utan Hammarby sjöstad i Stockholm. En stadsdel som byggdes på 1990-talet och som marknadsförts för sin ”stadsmässiga” karaktär där allt det Isitt förespråkar finns. Och häri ligger ett av problemen i dag.

För när alla säger sig älska Jane Jacobs, den stadsteoretiker som under 1960-talet kämpade så hårt mot motorvägar och storskalig stadsplanering till fördel för stadskvarter som vuxit fram under lång tid, tenderar man att tappa den kontext i vilken hon verkade.

Det är mer än femtio år mellan Jane Jacobs kamp och det som sker i dag. Den stads­renässans som Isitt i sina tidigare artiklar förespråkat och som drar som en modetrend över Europa har börjat utarma allt fler innerstadsmiljöer. Miljöer som är blandade och kreativa exploateras och det sociala liv som finns där får flytta till fördel för en noggrant iscensatt och regisserad kreativitet som i huvudsak befolkas av vit medelklass.

Som geografen Jamie Peck påpekade i sin uppgörelse med Richard Floridas kreativa klasspolitik har vi fått en urbanpolitik där tillvaron ska bäddas in i mycket cappuccinoskum. Ett spännande stadsliv? Knappast. Och det är också ett stadsliv där allt är väldigt planerat. Men inte för att skapa medborgare som var tanken med miljonprogrammens utformning utan för att skapa goda konsumenter.

Att göra dessa miljöer till norm är lika inskränkt som att kräva förbud för ”ful” konst och ”dålig” litteratur.

Mark Isitts lösning att riva förorterna ekar av samma kortsynthet som fanns då Masthugget och Landala revs. Inte heller löser man några problem genom att göra människor till bostadsrättsägare. Segregationen är ett stort problem men ett första steg för att lösa den är att börja ifrågasätta de normer och värderingar som hela tiden upprätthåller bilden av innerstaden som urbanitetens och kreativitetens fanbärare och ta tillvara på de krafter som finns på de platser som i dag döms som perifera.

När jag läser igenom Isitts artiklar en gång till slår det mig att han faktiskt inte ens verkar tycka om städer. I sin artikelserie pläderar han för bostadsrätter och radhusområden där alla känner alla. Anonymitet skapar enligt honom otrygghet och offentliga rum utanför husen möjliggör för ”vem som helst att stryka omkring där”. Och jag tänker att han borde flytta till Celebration, Walt Disneys iscensatta stad i delstaten Florida. Där finns inga främlingar och mycket stränga och inskränkta estetiska regleringar av vad som är fint och fult.

Det är en urbanitet som nog skulle lugna en så räddhågsen och ängslig medelklassman som Mark Isitt.

Tack Catharina Thörn för din kommentar.

Fråga ett: vad vill du egentligen göra åt kriminaliteten i förorten? Precis som Cecilia Verdinelli, Mattias Hagberg och Ove Sernhede (se gårdagens tidning) presenterar du inte ett enda konkret förslag.

Fråga två: vad är syftet med att förvandla detta till en klassfråga? Vad har mitt påstådda ”klassförakt” att göra med morden i Biskopsgården och knarkförsäljningen på Hammarkulletorget och närpolisens kritik mot de väldiga husvolymerna? Menar du att det är min medelklassbakgrund som bommat igen Hammarkullens mataffär och dumpat sönderskurna stoppmöbler under krossade gatlyktor?

Låt oss hålla oss till fakta. Min tes är tydlig: jag tror att arkitektur och stadsplanering påverkar kriminaliteten i grunden. Jag vet att detta rimmar illa med den forskning som du och dina kolleger på sociologiska institutionen representerar. Ert fokus ligger på socioekonomiska förhållanden som utbildning, sysselsättning och inkomst snarare än bristen på stadsliv. Men det finns forskare även inom arkitekturen och dessa forskare är tämligen överens: omsorgsfullt gestaltade miljöer föder ett omsorgsfullt beteende och vice versa. Detta har fler än Jane Jacobs insett.

Du refererar till Sara Westins avhandling Planerat, alltför planerat. Jag tycker att du ska läsa den lite grundligare. Då kommer du att förstå Westins poäng med Hammarby sjöstad; att miljonprogrammets stadsplaneringsideal tyvärr lever vidare, om än i något snällare form, och att det fortfarande omöjliggör ett vitalt stadsliv.

”Att bygga hus och planera städer är nödvändigt för att vi ska få skydd och värme, ja, för att vi skall överleva,” skriver Westin. ”Men det är skillnad på att överleva och att leva, på behov och begär, på att bygga och bo.”

Slutsats: de boende i miljonprogramsområdena kan kräva mer.

Mark Isitt

Mest läst