Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Catharina Thörn: En annan stad är möjlig

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På Älvstranden AB:s hemsida kan man läsa en fiktiv berättelse från en framtida Kvillebäcksbo. Enligt denna skall Kvillebäcken bli ett okonventionellt område för dem som älskar ”kreativitet och mångfald”. Språket i berättelsen genomsyras av hipp medelklass: det framtida området beskrivs som en ”skön mix” med en ”skön känsla”, det ”konsumeras miljösmart” och de boende ”gör medvetna val”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Berättelsen är en klassisk gentrifieringberättelse. Den handlar om hur en stadsdel med dåligt rykte avsiktligt omvandlas till ett välplanerat medelklassområde – som i det här fallet skall locka välutbildade 30–40-åringar att bosätta sig där det är lite ”ruffigt” men ändå ”charmigt”. För att skapa den här typen av områden behövs kultur. Det receptet saluförs framgångsrikt av den amerikanske ekonomen Richard Florida till städer världen över.

Och kultur har plötsligt blivit en viktig faktor i stadsplaner och kulturchefer och konstnärer har sträckt på sig och sett sin roll i samhälls­ekonomin. Men nu gör kulturarbetare i Hamburg uppror. I ett manifest kallat Inte i vårt namn som publicerades på signandsight.com protesterar de mot att bli reducerade till producenter av sköna stämningar och färgstarka stadsmiljöer då Hamburg skall marknadsföras. Kultur, skriver de, har blivit ett ornament för snabb gentrifiering.

Manifestet är välskrivet men har en känsla av raseri över sig. Texten pekar på hur Hamburg allt mer gentrifieras med priset att hyrorna för såväl bostäder som lokaler stiger i stadens centrala delar, samtidigt som kulturbidrag dras in eller kopplas till politiska krav om att delta i utvecklandet av stadsområden som är i behov av en ”kulturinjektion”. Hamburgs ­politiker, menar kulturarbetarna, ber oss att skapa en stad vi själva varken kan eller vill bo och verka i. En stad, skriver de avslutningsvis, är varken ett varumärke eller ett företag – det är en gemenskap. Hamburgs kultur­arbetare är inte ensamma om att protestera mot intensifierade gentrifierings-strategier.

I USA samlar nätverket Rätten till staden allt fler medlemmar och organiserar på bred front en rörelse för att underifrån bygga en vision om en annan syn på staden. Den ansedda vetenskapliga tidskriften City ägnade i somras ett helt temanummer åt att utveckla idén om rätten till staden. Och kanske kommer efterdyningarna av Dubais enorma ekonomiska kris – med skulder på 400 miljarder – vara dödsstöten för en stadsplanering som bygger på en exklusiv upplevelse­industri för de få på bekostnad av lågbetalt arbete av de många. En annan stad är faktiskt möjlig.