Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Carl Erland Andersson: En inre och en verklig värld

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Kloka människor påpekar att det inte kan finnas någon alternativ medicin, då denna förutsätter en alternativ värld, med andra biologiska fakta. Testas en alternativ medicin av vår verklighet och vetenskap, och har önskad effekt, är den helt enkelt en vanlig medicin. Så ock med politik. Alliansens arbetslinje, med brutala utförsäkringar som bihang, har inte klarat testen. Realiteter har löst upp den i limningen. Bara i önsketanken, i teorin, eller i ett parallellt universum förblir den framgångsrik.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Nu ska det lappas och lagas, i vart fall då det gäller sjukförsäkringen. Moderater bekymrar sig över bristande respekt för Försäkringskassan. Alltså förebådas korrigeringar, och vi får väl se om det blir som att halshugga skuggan av galgen, eller mer genomgripande förändringar. De senare skulle innebära att man medger en i grunden felaktig politik, vilket i sin tur varslar om en brant uppförsbacke inför nästa val.

    Kan Reinfeldt verkligen återigen vinna, berövad sin ofelbarhets gloria? Nu när hans alternativa värld trillat ner i vår, och hamnat på gärsgårn?

    Handskandet av den alternativa världen som det facit enligt vilken vår verkliga tvärtom bedöms som omöjlig, är annars ingen ovanlig strategi, den uppenbarar sig stundom också till vänster. För att i en aktuell fråga något mota den, skrev exempelvis Andreas Malm i Aftonbladet 20/4, apropå Natos bombningar av Libyen: I en värld bättre än denna skulle vi ha demokratiska arbetarstater och rådsrepubliker som kunde sända vapen, volontärer, hjälparbetare under smattrande röda fanor.

    Tyvärr lyser sådana entiteter med sin frånvaro … Därmed kunde också Malm i nuläget tänka sig Natos bombningar som ett möjligt led i kampen för demokrati i Libyen. Vilket kan diskuteras, men i grundfrågan har han rätt.

    Ty då den bästa av alla tänkbara världar inte existerar blir det ju absurt att handla efter den. Eller att, likt tydligen Mattias Gardell, se bristen på en den bästa av alla världar som en uppmaning att inte göra någonting alls i denna, mindre bra och som den är.

    Här halvdöljs drömmen om en definitiv lösning på allting; och motviljan inför provisoriska – världsliga – lösningar. Men ta nu det gångna påskuppropet mot utförsäkringspolitiken. Det var främst organiserat av religiösa, det intressanta är dock att dessa troende varit helt realistiska och sakliga i sin kritik; den har inte utmynnat i en uppmaning att låta Gud i stället ordna saken. De blandade inte samman sin inre alternativa värld med den verkliga.