Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Carin Hjulström är söndagskåsör på Världens Gång.

Carin Hjulström: Västlänken - silade mygg och svalda kameler

Det finns inga resurser. Visst har vi hört det förut? Men nu kan vi slå fast, det gäller inte längre. I alla fall inte här i Göteborg.

Tvärtom verkar vår stad hysa i det närmaste outtömliga tillgångar när det gäller engagemang, upprop, demonstrationer, debattartiklar, ja gud vet allt, i syfte att värna samhällets bästa.

Men all denna energi har inte plöjts ner för att stoppa segregationen, gängkrigen och skjutningarna. Inte heller för att jobba aktivt mot nyfattigdom och hemlöshet. Nej, nej. Dessa tusentals timmar och miljontals kilojoule har satsats på att älta ett nästan tio år gammalt beslut som är fattat i god demokratisk ordning.

Ja, nej, jag kan inte hålla mig längre. Det handlar om Västlänken, såklart.

Ser man till det oerhörda engagemang som har vaknat hos högutbildade medelålders och äldre män (för det är framför allt män som går igång på det här) är uppenbarligen resurser vårt minsta problem.

Så många djupt tänkande människor har lagt så mycket tid och energi på att försöka peka på vilka kostnadsberäkningar som eventuellt kunde ha gjorts på ett annat sätt, lista ut vilka dolda agendor politiker och tjänstemän i regionen kunde ha haft och uppskatta hur oerhört få som skulle kliva av och på vid till exempel Västlänkens station i Haga. Allt detta samtidigt som vi står inför enorma utmaningar som verkligen kräver regionens resurser. Segregation, nyfattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist… Nog är det lite pinsamt?

Minns ni när internet var nytt? Ingen kunde då föreställa sig exakt hur det skulle användas. Det utkristalliserade sig först när de digitala motorvägarna byggdes ut och användarna kunde pröva sig fram.

Minns ni när sms såg dagens ljus? Kortfattade textmeddelanden skapades för militära sammanhang där kort ljudlös ordergivning kunde vara till nytta. Ingen begrep då att det skulle snappas upp av unga människor och snabbt bli ett av de vanligaste sätten att kommunicera.

Att försöka förutspå framtidens användarmönster med hjälp av gammal kunskap går helt enkelt inte. Vi kan bara försöka skapa förutsättningar.

Självklart skulle förankring och kommunikation om Västlänkens nödvändighet ha gjorts annorlunda och skötts bättre. Men alla som på allvar satt sig in i vilka utmaningar vi står inför i framtiden, i konkurrens med andra regioner, ser den omedelbara nyttan med projektet. Vi kanske inte satsar hundra procent rätt, men vi skapar i alla fall förutsättningar.

Varför är man då emot? Tja, det är klart att om man tycker att vi ska fortsätta att ha det som vi har det eftersom det var bra förr – då blir Västlänken fullständigt obegriplig. Likadant om man inte riktigt orkat läsa på eller bryr sig mer om hundralapparna i den egna plånboken i dag än om att skapa en hållbar och framgångsrik stad i framtiden.

Det är bisarrt att beslut som vi verkligen BORDE ha protesterat mot mer eller mindre har lämnats därhän. Varför hojtar inga arga gubbar om kommunaliseringen av skolan? Eller införandet av New Public Management inom vården? Rapporterna från PISA- och OECD visar ju nu de långsiktiga konsekvenserna. Det är, som Jan Björklund sa rakt ut, amatörer som sköter skolan i dag, i den meningen att kommunala politiker i Sveriges 290 kommuner rimligen inte kan ha spetskompetens inom lärande och pedagogik.

NPM röstades igenom i riksdagen 1988 utan diskussion. Det var något Ronald Reagan hade provat i USA utan framgång. För varje år som går blir det allt tydligare hur dyrt och ineffektivt det var att börja betrakta sjuka människor som om de vore bilar som kunde skickas runt hur som helst i en fabrik med interndebiteringar och en helvetisk administration som följd.

Myggen silas, kamelerna sväljs. I dag framstår GT:s kampanj för en folkomröstning om trängselskatten inte bara som genant utan närapå omoralisk. Ren populism i ett illa maskerat försök att rädda ett sjunkande tidningsskepp. Resultatet? Att respekten för demokratiskt arbete sjönk till botten. En kampanj som bara gynnade alla andra regioner än den här. Och hur många unga människor i Göteborg ser politiker som ett spännande yrkesval i dag?

Men i stället för att gå runt och vara irriterad försöker jag tänka att vi har definierat en fantastisk resurs. Vi har alltså en stor grupp handlingskraftiga mogna män som är beredda att offra tid och energi, och till och med sin heder, för samhällets bästa.

Låt oss bara försöka styra in detta stadens nya gäng på en annan väg. En väg där målet är att göra nytta i stället för att undergräva demokratiska principer, slita sönder partier och förstöra fikapauser och middagsbjudningar.

Låt oss ge dessa halvgoa gubbar en vänskaplig knuff i en gemensam riktning så att de kan göra GOTT för staden i stället för att strö grus och sten på en taskigt underhållen tågräls.

Länge leve demokratin, för Göteborg, i framtiden!

Mest läst