Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Jakob Simonson

Carin Hjulström: Hur känns det? Alltså på riktigt?

Krönika

Hur känns det?

Alltså - på riktigt - hur känns det när du hör den frågan?

Och skulle du få ur dig något begåvat om du själv skulle svara på frågan i just detta ögonblick?

Första gången jag reagerade på "hur-känns-det-inflationen" var när Peter Jihde rapporterade från skidspåren vid OS i Salt Lake City. Guldhoppet Per Elofsson skidade sig bokstavligt talat in i väggen på jakt efter den tokdopade Johan Mühlegg. Elofsson tvingades bryta, var fysiskt och mentalt knäckt och där i målfållan stod Jihde med sin mikrofon och frågade: "Hur tror du det känns för mig att stå här och se dig bli ifrånåkt på det här sättet?"

Vad skulle han svara? Elofsson hämtade sig aldrig.

De senaste tio åren har den gamla sportfrågan invaderat alla sorters mediesamtal. I början kändes det kanske fräscht, men nu står det mig upp i halsen.

Det stora problemet är att frågan sällan ger bra svar. Svaren följer hela tiden samma förutsägbara mönster. Kategori ett är de svar som följer efter framgång och kan appliceras till exempel på någon som fått sitt kök renoverat i ett bygg-tv-program, en person som kanske fått rätt mot Försäkringskassan eller en nykorad Idolvinnare.

Hur känns det? "Underbart!" "Fantastiskt!" "Så jävla fett!"

Kategori två gäller vid motsatt företeelse, det vill säga motgång. Det kan gälla någon som har förlorat sin assistens-ersättning, någon som inte kommit iväg med sitt plan till Thailand eller haft inbrott och ringt polisen som inte hade tid att komma. Hur känns det? "Jättejobbigt!" "Fruktansvärt!" "För jävligt." Typ.

Kategori tre härbärgerar dem som inte ens kan komma på ett svar eftersom frågan inte är så lätt att svara på: "Jag finner inga ord." "Det känns bara tomt." Ärligt, men rekordtrist.

Men varför har vi då denna enorma vurm för känslan just nu?

Ett teknikfixerat samhälle i kombination med ett högljutt mediabrus är säkert några av orsakerna. Budskap väller över oss och kampen om vår uppmärksamhet är en strid på kniven. Det gäller att använda de starkaste medel som finns för att fånga sin mottagare.

I en tid när bildning och eftertanke inte är det verklighetens folk strävar efter får förnuftet stå tillbaka för något som ALLA kan ta till sig. Känsla! Oavsett utbildningsnivå vet alla hur glädje och sorg känns.

På varenda redaktion sitter gula post it-lappar med påminnelser om "Human touch" och "Kom ihåg: Berör!"

Nu menar jag inte att det var bättre förr, när vi aldrig såg någon som var berörd utan bara serverades torra beskrivningar av översvämningskatastrofen i Bangladesh eller svälten i Biafra.

Och visst är det positivt att vi har börjat lyssna på magkänslan, att vi har fattat att tidigare erfarenheter kan sända undermedvetna budskap som kan vägleda oss att fatta klokare beslut.

Men det börjar bli för mycket. Alldeles för mycket. Hur-känns-det-inflationen ger mig samma känsla som efter man ätit ett dignande julbord.

Programmet "Bonde söker fru" är ett nästan komiskt bra exempel. Timme efter timme peppras bönderna och deras tilltänkta med personliga frågor. Men inte om det går att klara sig på att föda upp älgar, kameler eller hästar. Inte heller om utbildning, yrkesliv, livsåskådning, politiska värderingar, tidigare relationer, arbetsmarknad och kommunikationer. Och det är ändå saker som är rätt väsentliga för att en relation ska fungera. Istället ständigt samma fråga: Hur känns det?

Det är som om känslan har blivit helig.

Förnuft, tanke, logik och konsekvensanalyser förlorar hela tiden mot den heliga känslan. Hans Rosling satte fingret på en öm punkt under året som gick. "Det handlar om hur ni inom media ställer frågorna." Och så tog han som exempel "Varför tar flyktingarna inte bara flyget till Europa?"

På det sättet satte han fokus på en fråga som medierna helt hade missat. I stället tillfrågades flyktingarna om hur det kändes att lämna sina hem, hur det kändes att komma till Sverige och hur det kändes att inte få plats på ett asylboende. Och Åsa Romson och Stefan Löfven frågades om hur det kändes att strama åt flyktingpolitiken.

Kanske skulle världen bli en lite bättre plats om folk TÄNKTE lite mer och KÄNDE lite mindre?

Och om vi inom media på riktigt började ifrågasätta hur vi formulerar våra frågor.

Eller vad tror ni – hur känns det?

Mest läst