Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Camilla Henemark | Adjö det ljuva livet

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BIOGRAFI

BIOGRAFI

Camilla Henemark

Adjö det ljuva livet

Forum

”Någon kaffeflicka har jag aldrig varit”, slår Camilla Henemark fast i något som liknar en alternativ rubrik för hennes gripande memoarer. Sannerligen inte. Den här kvinnan är ingen sliskig avec, utan ett starkt subjekt i sitt eget liv – och i rätt många andras liv också. En stor personlighet, en skicklig artist, med förmåga att både hänföra en publik och lägga krokben för sig själv. En god självanalys lyder: ”I den ADHD-diagnos jag har fått på senare år ingår att man har stor brist på konsekvensanalys. Jag har alltid levt i nuet.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Även om Camilla Henemark inte hade blivit genomskinligt utpekad som kungens ”kurtisan” i Thomas Sjöbergs bok Den motvillige monarken, och därefter själv gett intervjuer, så hade hon nog kunnat väcka intresse för en memoarbok. Hon personifierar det galna åtttiotalet; en cocktail av glamour och självförtroende, axelvaddar och champagne; spiken i det likformiga sjuttiotalets Jantefärgade likkista.

Som frontfigur i Alexander Bards grupp Army of Lovers var stjärnmodellen Camilla Henemark en succé: 1 meter och 80 centimeter varm sex appeal, paketerad i Camilla Thulins nästan lika uttrycksfulla korsett. Med humor och energi lyckades La Camilla med samma konststycke som Marilyn Monroe i filmen I hetaste laget, att både gestalta kvinnligheten och parodiera den, bättre än någon transa i världen.

Hon lyckades lite för bra. Som diva brädade hon Alexander Bard, och drev honom och resten av bandet till förtvivlans gräns. Camilla Henemark fick kicken och började köra solo. Karriären gick i berg- och dalbana, mellan välbetalda shower på kontinenten, första maj-tal för sossarna, sunkiga barknäck och inhopp som biträde i korvkiosk. För mycket sprit, för lite självbevarelsedrift.

”Mitt liv är ingen Hollywoodfilm – Det är snarare en Almodovarfilm, mer kött och blod”, lyder en av många kärnfulla sentenser i den här boken.

Jag tycker den är bra. Spökskrivaren Carina Nunstedt har gjort ett hederligt jobb, och Camilla Henemarks gränslösa berättelse är intressant i egen rätt.

Det handlar inte minst om åttiotalets Sverige, där själva landet också börjat testa gränser och hoppa över skaklarna. Folkhemmet låg varken med händerna på täcket, eller hängav sig åt perversioner under dubbelmoralens täckmantel. Några modiga pionjärer ville glänta på täcket och träda fram som levande människor, med böjelser och begär. Inte minst kvinnor, bögar, transor och alla som tordes vara queer för sin hatt.

Det var ny vår i Fjollträsk, med en försiktig fläkt av mångkulturens New York. Jacob Dahlin skålar i Caramba, Ebbe Carlsson privatspanar och Sighsten Herrgård korvar av sig kroppsstrumpan. Åttiotalet är ett sprudlande party, med AIDS-tragedins födelse, som masken dold i blomman. Till denna epok och kultur hör i högsta grad Camilla Henemark. Hon kände alla.

”Jag vet inte riktigt hur jag beter mig för att få dem att tappa fattningen”, säger La Camilla klädsamt begrundande. Man får väl gissa. Att hon mött en ”snäll” Tomas Brolin eller en ”passionerat grottlik” Tommy Körberg räknar jag inte som några kioskvältare. Men – det kyska, men ack så laddade, mötet med Gunde Svan! Det är min favorit: ”Gunde Svan förlorade förståndet när han träffade mig ... Jag hade bestämt mig för att testa hans gränser.”

Gundes läppar har aldrig smakat kaffe, och Camilla beslutar sig för att bryta hans tabu med en slät kopp – och lyckas! ”Efter kaffet kände han sig uppenbarligen lite wild and crazy och tog med mig till en bilhandlare och körde runt mig i en Porsche.”

Resten är historia.

Så varför inte kungen? I denna epok är allt möjligt. Camilla Henemark ger en ganska rar bild av Carl XVI Gustaf. ”Gullig” är ett stående epitet. Dagen efter deras första möte myntar hon en klassiker:

”Efter den där kvällen kunde jag knappt hålla i en enkrona.”

Nej, det måste ha verkat surrealistiskt. Överlag så skildrar hon kungen som en ganska folklig man:

”’För Sverige i tiden’ är ju hans motto, och då kan man inte bara hänga med överklassen. Vem var bättre att fråga än mig? Jag hade åkt runt i landet från norr till söder, uppträtt, stått i barer och hållit förstamaj tal. Och när jag berättade att varenda svensk drack lakritsshots på krogen ville han också testa ...”

På det statsvetenskapliga och konstitutionella området finns det mindre att hämta i Camilla Henemarks bok. Kungens vänner beter sig blandat. Hr Lettström ska ha erbjudit henne pengar för att ”vara tyst”, men ”det var så dags”. Hr Lewenhaupt tycks däremot ha uppträtt vänligt och gentlemannalikt.

Under de senare årens mörkare missbruks- och vårdtillvaro tycks de flesta vännerna från förr ha dragit sig undan, inte bara kungens.

Det bästa med Adjö det ljuva livet är att vi får höra Camilla Henemarks egen röst, vilket är skönt efter alla hest halvkvädna visor. Många andra berättare har utnyttjat Henemarks liv och person för bestämda syften, ofta med fördömande övertoner som ska kittla moraltanten inom oss. Låt moraltanten slumra i frid. Och låt äntligen Camilla Henemark få tjäna en hacka på det som är hennes liv och verk – kanske en grundplåt till lite lugn och ro? Det verkar hon vara värd.