Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Kritik mot Israel utgör inte antisemitism, skriver debattörerna. På bilden talar en av artikelns undertecknare, Staffan Granér, vid en manifestation i våras.

Bunta inte ihop kritik med antisemitism

Att antisemitiska föreställningar breder ut sig i den muslimska världen liksom att de då och då sticker fram i den israelkritiska rörelsen är allvarligt, men inget skäl för att avveckla vårt engagemang mot israeliska övergrepp. Dock ser vi det som en viktig uppgift att bekämpa sådana föreställningar. Det gäller också fördomsfullhet och svårigheter att skilja mellan begrepp som den israeliska staten, israeler och judar, skriver tre representanter för Ship to Gaza.

Som engagerade i Mellanösternkonflikten slås vi av hur många som buntar ihop kritik mot Israels övergrepp med antisemitism. I den mest extrema argumentationen anklagas kritiken för att utgöra en lätt förtäckt variant av en lång antisemitisk tradition. Mer moderata debattörer kan medge att det finns goda skäl att kritisera den israeliska politiken men vill inte engagera sig i frågan eftersom de då obönhörligen skulle alliera sig med antisemitism och Israelhat. Så resonerade exempelvis Ingrid Lomfors i en ledarkrönika i GP för några veckor sedan. För oss, vars engagemang bland annat grundar sig i vår judiska bakgrund och identitet, är det en viktig debatt som fått ny aktualitet med frihetsflottiljen till Gaza, den väpnade israeliska attacken och det propagandakrig som följde på den.

Antisemitismen är inget hjärnspöke. Den har djupa historiska rötter som bevattnats av de senaste århundradenas nationella, etniska och religiösa chauvinism. Att antisemitiska föreställningar breder ut sig i den muslimska världen liksom att de då och då sticker fram i den israelkritiska rörelsen är allvarligt, men inget skäl för att avveckla vårt engagemang mot israeliska övergrepp. Dock ser vi det som en viktig uppgift att bekämpa sådana föreställningar. Det gäller också fördomsfullhet och svårigheter att skilja mellan begrepp som den israeliska staten, israeler och judar. Det är inte så svårt, som somliga verkar tro. Vi är ju långt ifrån ensamma.

I spetsen för att bekämpa antisemitism

De allra flesta vi möter inom den israelkritiska rörelsen i Sverige delar vår uppfattning. Vid åtskilliga tillfällen är det palestinska företrädare som gått i spetsen för att bekämpa varje tendens till antisemitism. Ett av många exempel är Monzer El Sabinis tal i Göteborg vid manifestationen på Gustav Adolfs torg efter Ship to Gaza-resenärernas hemkomst den 4 juni.

Motståndet kommer ofta från andra håll, inte sällan från judiska organisationer och församlingar som gärna beskriver Israels regering som företrädare för världens judenhet och därigenom drar slutsatsen att kritik mot Israel har sin grund i antisemitism – eller – om den kommer från judar – i den dubiösa diagnosen judiskt självhat. Det drabbar inte bara oss, utan också uttalade sionister som exempelvis FN:s utredare av kriget mot Gaza, Richard Goldstone. Det är ett högt, cyniskt spel som riskerar att urvattna och trivialisera själva begreppet antisemitism.

Sammankopplingen av judisk identitet och israelisk politik är inte den enda fråga där till synes motsatta positioner i den här konflikten kommer till likartade ställningstaganden.

Humanitär nöd

Det gäller också hur man ser på begrepp som stat, nation och medborgarskap. Idén om medborgarskap grundat på etnisk och religiös konformitet står mot tanken på etnisk och kulturell mångfald, alla människors lika rättigheter och samexistens. Historiskt har företrädare för världens judar, av lättförståliga skäl, ofta argumenterat för den senare linjen. Vi vill gärna knyta an till och bygga vidare på denna tradition, något som känns särskilt angeläget i dessa dagar.

Kollektiv bestraffning är fel, oavsett om det gäller raketer, artilleribeskjutningar eller vit fosfor riktad mot civilbefolkningen. Det gäller också den utsvältningspolitik som blockaden av Gaza innebär, där många palestinier drivs till djup humanitär nöd som vedergällning för våld utövat av ett fåtal och för att vissa av dem följde Israels och omvärldens uppmaningar inför valet 2006, att rösta bort den korrupta Fatahregeringen.

För alla som följer frågan är det uppenbart att palestinier drabbas mycket hårdare av sådan bestraffning. Men varje civil som utsätts för vedergällning är en för mycket. Man behöver inte välja bort sina vänner i Tel Aviv för att man engagerar sig mot övergreppen i Gaza. Deras säkerhet har inte förstärks det minsta av att Gazaborna förvägras livsmedel, rent vatten, elektricitet, skolböcker och återuppbyggnad.

Kontraproduktiv blockad

Tvärtom påpekar många bedömare att blockaden av Gaza varit fullständigt kontraproduktiv. De som förespråkat, och tjänat på, det oresonliga hatet och konfrontationen har stärkt varandra på bägge sidor och förutsättningar för dialog och avspänning har undergrävts. Några av förutsättningarna för dialog är mat, bostäder och hälsovård, fungerande skolor, att man kan resa och ha ett kulturellt utbyte med omvärlden. Därför måste vi som vill fred och säkerhet för palestinier och israeler konfrontera den olagliga och inhumana blockaden med ickevåldsaktioner.

Henry Ascher

medlem i Ship to Gaza och i Judar för israelisk-palestinsk fred

Dror Feiler

talesperson för Ship to Gaza samt ordförande för Judar för israelisk-palestinsk fred och European Jews for Just Peace

Staffan Granér

medlem i Ship to Gaza och i Judar för israelisk-palestinsk fred

Mest läst