Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
collage

Bild: Stefan Berg

Brysselborna låter sig inte tystas

Världen Tre dagars landssorg, en värdig tyst minut. Belgien sörjer och hedrar offren för terrordåden. Men det är tydligt att Brysselborna inte vill låta sig vare sig tystas eller hejdas av det som hänt.

Gårdagens tysta minut på Place de la Bourse, som blivit en samlingsplats efter tisdagens terrordåd, var en värdig tillställning till minne av de många som dog i attackerna.

Men mer slående än tystnaden var kanske vågorna av applåder som vällde genom folkhavet efteråt. Enskilda rop Vive la Belgique, Leve Belgien, följdes av jubel och nya applåder och människor höll sig kvar tätt intill varandra långt efter att de 60 sekunderna passerat.

– Efter terrordåden i Paris stängde man ner hela Bryssel i en vecka. Skolor, kommunikationer, affärer… allt tog stopp.

Mohamed el Atmami har kommit till Place de la Bourse för att delta i den tysta minuten.

Han säger att han känner sig skadad av det som hänt. Drabbad. Men han är glad för att Europas hjärta inte låtit sig stoppas, att myndigheterna inte har reagerat på samma sätt nu som de gjorde i november.

– Man gjorde fel som stängde allt. Det blev bara nedbrytande, för ekonomin och för människor. Nu har man låtit livet fortsätta och i stället satsat på förstärkt säkerhet.

Många affärer valde att hålla stängt även i går, men de stängda dörrarna och neddragna jalusierna var långt färre än dagen innan.

Den ökade kontrollen Mohamed el Atmami talar om är tydlig bara en bit bort, vid De Brouckère tunnelbanestation. Utanför ingången har staket satts upp till en kontrollkorridor. Längst fram står två poliser, längre in två militärer och längst in, närmast dörrarna, ytterligare militärer.

Väskor gås igenom, fickor muddras, en militär letar igenom korgen under en barnvagn och en polis lyfter kepsen av en ung kille. Personer stoppas, styrs runt och blir fösta mellan de uniformerade männen.

Men det sker under stort tålamod från Brysselborna.

– Alla är väldigt lugna, säger en av de tungt beväpnade och kamouflageklädda militärerna på plats. Han är inte alls är förundrad.

– Det är ju för deras egen säkerhet, konstaterar han.

Marjorie Elich står på trappan vid Place de la Bourse. Hon håller en belgisk flagga och hennes ögon blänker av tårar. Hon ber att få en kram för att hon behöver vara nära någon. Men på frågan hur hon känner sig inuti, svarar hon utan att tveka:

– Arg!

Hon berättar om en resa av känslor.

– Efter attentatet mot Charlie Hebdo blev jag oändligt ledsen. De hade valt ut dem vi gillade och dödat dem. Efter dådet mot konsertbesökarna i Bataclan blev jag stum. Jag kunde bara inte förstå… Men nu, efter de senaste attackerna känner jag mig bara arg. Så arg att jag är redo att stå upp och slåss. Med kärlek, kramar och god öl.

Hon är tacksam för att myndigheterna har valt att låta livet fortsätta så normalt det bara går.

– Det var så skrämmande sist, att se gatorna tomma, skolorna och tunnelbanorna stängda. Då, förra året, hade jag inte stått här som i dag.

Men nu vill hon vara här och visa att belgarna tänker fortsätta att vara så egna och udda som de har lust med.

– Den här gången tar det inte en vecka för oss att komma på fötter. Vi behöver bara en dag!

Andra vi träffar, som hamnat närmare dåden, behöver kanske något längre tid. En man står med sina barn framför havet av ljus, blommor och flaggor. Han tittar upp med ögon fyllda av tårar och svarar med låg röst på frågar hur han mår:

– Jag är bara skakad. Chockad.

Han beskriver mer med händerna än med ord vad han såg från sin arbetsplats på flygplatsen i tisdags morse. Rök, panikslagna människor. Kroppar utan armar och utan ben.

– Jag har inget att säga. Jag är bara skakad, säger han, tystnar och tar sina barns händer.

Svenska kyrkan i Bryssel har haft öppet så mycket det går sedan dåden inträffade. I går ordnade man en påsklunch och på kvällen en minnesstund.

Kyrkoherden Gudmund Erling säger att han, liksom många andra, väntat sig att något skulle hända i den belgiska huvudstaden.

– Vi har diskuterat olika scenarior i vår krisgrupp och en terroristattack har funnits med som det kanske mest troliga.

Han säger att det är svårt att förutsäga konsekvenserna av en sån händelse och hur människor kommer att reagera.

– Det viktiga för oss är att visa att vi finns, att vi erbjuder en plats som är fredad, där man kan få uttrycka allt det man vill, oro, ovisshet eller något helt annat.

Det har inte varit någon anstormning av människor hittills, men Gudmund Erlings erfarenhet av krisarbete är att det ofta kommer någon tid efteråt.

I går var han och några kollegor ute på flygplatsen efter dådet.

– Vi blev kontaktade av UD som bad oss att komma eftersom det fanns drabbade svenskar där.

Han berättar om hur viktigt det kan vara för människor i kris att bara få lov att prata med någon på sitt eget språk.

Svenska kyrkan ligger bara ett stenkast från de högresta EU-kvarteren och inte långt ifrån platsen för attacken mot tunnelbanan. Andaktsrummet blickar ut över den stora parken Centennaire och Gudmund Erling säger att det är ganska likt en vanlig dag där ute. Kanske något lugnare, men å andra sidan närmar sig påskhelgen så det kan bero på det.

– Om man inte visste något annat skulle man kunna tro att inget hade hänt.

Och den stora närvaron av militärer och poliser avslöjar heller inget. Den har Brysselborna fått vänja sig vid sedan Paris-attackerna.

Är det här det nya normala?

– Så säger en del. Men jag hoppas och ber att det inte är den här framtiden våra barn ska gå till mötes.

Efter en paus tar han upp tråden igen. Med mer skärpa talar han om en väg framåt.

– Nu har vi möjligheten, chansen att skapa och bygga de relationer som behövs mellan människor och grupper av människor. Enda vägen är att börja lyssna, minska distansen.

Minskade avstånd är också vad Mohamed el Atmami på Place de la Bourse vill se. Han bor själv i den omdiskuterade stadsdelen Molenbeek, av många beskriven som ett fäste för islamistiska terrorister.

– Mina föräldrar är från Marocko. Men jag är född här. Genom att jag fått utbilda mig här, göra min militärtjänst här och hitta min plats här, känner jag bara lojalitet.

– Belgien är mitt land och vi måste hindra terroristerna från att slita isär det.

Mest läst