In Flames har hållit på så länge nu att de har hunnit bli sin egen värsta fiende. Där hamnar alla band, förr eller senare. Då kan man antingen välja en (ovanligt) snygg sorti, som Kent. Eller så kan man helt enkelt bestämma sig för att fortsatta försöka utmana och pressa sig själv till någonting nytt, förhoppningsvis kanske till och med något bättre.
Ja, sedan finns ju förstås varianten att göra en platta till bara för att det är kul och för att man behöver en ny eller max två nya låtar att stoppa in i de kommande liveseten. Det sista alternativet är som alla förstår ingenting för In Flames.
Göteborgarna, inklusive nye Nashville-bördige trummisen Joe Richard, drog till Los Angeles och blev med producent. Enligt rapporterna släpptes Howard Benson, som tidigare jobbat med bland andra My Chemical romance, verkligen in i bandet. Som i alla grupper som varit tillsammans länge är det inte alls någon själklarhet att det funkar att ta in nya människor. Det kan bli knepigt på så många olika vis.
Att In Flames kramade om sin nye trummis i samma veva som man öppnade sina kreativa sånglinjer för en utomstående producent, och dessutom på bortaplan i Kalifornien, bevisar att man inte bara har en stabil grundtrygghet. Utan att bandet dessutom är beredda att utsätta sig för nya intryck, för att kanske därmed hitta ett nytt uttryck.
In Flames har ju redan tidigare markerat en rörelse mot en metal som är mer än "bara" brutal och välspelad. Man har adderat dynamik, fina melodier, snygga körer och refränger som somliga puritaner möjligen kan uppfatta som ett slags svek, men som i mitt tycke har gjort In Flames så mycket intressantare. Det är en utveckling som glädjande nog är ännu tydligare på Battles.
Det är så mycket som är trångt och kringskuret i metal-ramarna och om man som In Flames ändå varit med och satt ett sound på kartan är det självklart att man är fria att röra sig över större ytor. Sedan finns det en lång rad band som spelar lättillgänglig metal, den har ju till och med letat sig in i Melodifestivalen. Men In Flames befinner sig självfallet på en helt annan nivå.
Lyssna bara på spänsten i senaste singeln och på plattan avslutande Save me, en låt de flesta andra band, aldrig skulle ha råd att lägga längst bak på en platta. Men så har också In Flames en lång rad ess att snärta upp ur leken. Dra upp volymen och lyssna på riffen, den överjävligt begåvade och varierade sången och inte minst de fina (barn?)körerna i The End. Introt i efterföljande Like sand är möjligen en smula klyschigt, men inte desto mindre gåshudsframkallande. The Truth, med både tyngd, flyhänt gitarrsolo, stora körer och finlemmade partier, är ett utmärkt exempel på hur mångsidig skivan är. Here until forever tillhör dock stunderna då In Flames drar ut linjen maximalt mot den mjuka arenarocken. Inte så att man blir Coldplay eller gör en Def Leppard, men det är inte helt långt borta ;).
Bara för att sedan smälla på ordentligt i den efterföljande Underneath my skin. Och ingen metalskalle kan väl vara missnöjd med stället i Through my eyes.
Texterna är inte fullt lika ångestridna som på Siren charms men rymmer gott om existentiella grubblerier och en inte oansenlig dos sviktande självkänsla. Skönt med ett moget hårdrocksband som vågar vara genuint mänskligt med både styrkor och svagheter i stället för att mala på med de mest nötta testosteron-fraserna.
"I like to pretend I'm as young as I feel", sjunger Anders Fridén i den långa, långsamma av utbrott plötsligt avbrutna Wallflower som också är en av plattan finaste låtar.
Fortsätt med det, Anders, In Flames har uppenbarligen mycket kvar att uträtta.
