Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Valmaterial från brittiska uppstickaren i EU-valet. Councillor Robert Ray i bakgrunden

Brittiska Ukip växer med nej till invandring

Många britter är väldigt arga på landets politiker. Det är livsluften för det högerpopulistiska partiet Ukip, som kan bli största parti i Storbritanniens EU-val 22 maj. Partiet lovar att ta landet ur EU och stoppa invandringen i fem år.

Förutom nej till etablissemanget, EU och ”massinvandring” blir ytterligare två nej snabbt tydliga: Ukip är inget miljöparti och inget feministparti. För den som sett en intervju med Godfrey Bloom, ledamot av EU-parlamentet sedan 2004 och – tillsammans med partiledaren Nigel Farage – Ukips mest kände politiker är det inte förvånande att partiet har svårt att attrahera kvinnor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Godfrey Bloom anser att företagare som anställer kvinnor i fertil ålder är galna och att lagstadgad ”mammaledighet” är fel, eftersom den gör det omöjligt för unga kvinnor att få jobb. I höstas blev Bloom utesluten sedan han kallat kvinnor på en Ukip-konferens för ”slampor”.

När Ukip håller möte på landsbygden 50 minuters tågresa öster om London består hälften av talarna av kvinnor, troligen ett försök att tvätta bort gubbstämpeln.

19-åriga Torren Snell presenteras som partiets nyaste och yngsta medlem.

Innan mötet drar i gång frågar vi vad hon tycker om Godfrey Bloom. Hon säger sig inte känna till honom och förklarar i stället varför hon blivit partimedlem:

– Ukip är fullt av nya idéer. Som ung kandidat kan jag nå andra unga, få dem att engagera sig och förstå att politik handlar också om deras vardag.

Torren Snell beskriver sig själv som en vanlig tonåring, hon arbetar som försäljare hos klädkedjan Primark och har Margaret Thatcher som sin stora förebild. Hennes pappa är aktiv i Ukip och för två månader sedan blev hon också medlem.

– Jag har sett effekterna av invandringen både nationellt och här hemma. Det handlar om läkare som inte klarar av alla patienter och skolor som är överfulla.

Vi befinner oss på ett lyxhotell i Thurrock, en kommun som ligger där Themsen gör en av sina sista vindlingar ut mot Nordsjön. Hotellet har precisionsklippta blomsterrabatter och en Rolls Royce parkerad utanför huvudingången.

260 stolar har ställts upp i en festlokal.

– Kanske lite överoptimistiskt, muttrar lokale partimedlemmen Albert.

Han säger att invandringen är den största frågan i Thurrock.

– Här i Thurrock är de inte så många. Men i East Anglia, norrut, finns det massor av invandrare. Och de föder väldigt många barn.

De flesta mötesdeltagarna går direkt till baren för en pint innan de sätter sig. Wendy och Steve Hearn sitter med sina glas och väntar.

– Vi är tories, men har vänner i Ukip. Jag är för samkönade äktenskap, men i övriga frågor gillar jag det Ukip står för, säger Steve Hearn som är karikatyrtecknare.

För honom är utträde ur EU absolut viktigaste fråga. Och han har en specifik orsak:

– Abu Qatada var en hatpredikant från Jordanien, terrorist skulle jag säga. Storbritannien hade stora svårigheter att få honom utvisad eftersom Bryssel hänvisade till hans mänskliga rättigheter.

Det mycket omskrivna fallet hade inte med Bryssel att göra, utan med Strasbourg, där Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter finns.

Domstolen sorterar inte under EU, men det har mindre betydelse här. Ukip vill att Storbritannien ska lämna också domstolen, ett led i att ”ta tillbaka vårt land”.

När mötet börjar är hälften av stolarna fortfarande tomma, på de övriga sitter mest äldre män. Podiets huvudpersoner är två tungviktare inom Ukip: kommunikationsdirektören Patrick O’Flynn, till i februari ledarskribent på skandaltabloiden Daily Express och Tim Aker, partiets politikchef. Båda kandiderar i EU-valet.

Spinndoktor O’Flynn säger, gång på gång, att Ukip står för det sunda förnuftet och sätter Storbritannien främst. Att skolorna är pressade, den offentliga sjukvården utsatt för hälsoturism och att brittiska ungdomar köar för bostäder har en orsak: massinvandringen.

Partiets invandringspolitik har hullingar åt två håll: mot EU:s fria rörlighet och mot fattiga människor utanför EU.

– Det är absurt att östeuropéer kan komma hit och ta del av vårt välfärdssystem medan en kirurg från Nya Zeeland eller Indien inte får komma in. Vi vill kunna välja att släppa in de mest begåvade i landet, säger O’Flynn.

Han försäkrar att partiet varken är rasistiskt eller homofobiskt. Att partiet, som betecknar sig som libertarianskt, tar avstånd från den konservativa regeringens nya lag om samkönade äktenskap kan tyckas udda. En mötesdeltagare frågar om detta och O’Flynn förklarar att det beror på att Ukip har respekt för trossamfunden.

– Nu riskerar kyrkorna att tvingas viga mot sin tro. Jag är glad att Ukip stod upp mot detta trendiga nonsens, säger han.

Ytterligare ett ämne blir nedsablat av O’Flynn: miljöfrågorna. Partiet är skeptiskt till växthuseffekten och han talar om ”den fullständigt felbalanserade gröna agendan”

– Det dödande klimatet är inte värmen utan kylan. 200 personer dör varje år i Storbritannien för att de inte har råd att värma upp sina hus. Klimatförändringen sker väldigt långsamt och mindre än två procent av de globala utsläppen kommer från Storbritannien. Vi motsätter oss att det är vi som ska göra det mesta mot klimatförändringen.

Han dundrar på för de artigt applåderande åhörarna om de tre stora partierna – ”Liblabcon” – som beskrivs som en politisk klass vars medlemmar arbetar för att berika sig själva och plundra och lura britterna.

– Vårt mål är att vinna EU-valet. Det kommer att sända chockvågor genom de andra partierna.

Patrick O’Flynn avlöses av Anne Marie Waters, nybliven Ukippare efter att ha misslyckats med att bli parlamentskandidat för Labour. Hon nämner att Ukip kallats kvinnofientligt. Men talar inte om partiets obefintliga jämställdhetspolitik eller sexismen inom partiet. I stället går hon till attack mot multikulturalismen, idén om separata kulturer som inte blandas.

– Detta trendiga koncept har ghettoiserat landet och lett till en fullständigt motbjudande behandling av kvinnor. Och Labours kvinnor gör ingenting, hävdar hon.

Vi tar tåget tillbaka till London och en lika lång tur i nordvästlig riktning, till Aylesbury. Staden har vuxit i takt med bostadsbristen i London och har nu 70 000 invånare. Den är ett av Ukips starkaste fästen efter fjolårets lokalval då partiet blev störst i staden.

Andy Huxley är en av de nyinvalda för Ukip i stadsfullmäktige.

– Många stöder oss för vår invandringspolitik, säger han. Vi vill inte ha in snyltarna. Men vi vill inte stänga dörrarna helt.

Det finns invändningar att politiken är rasistisk.

Andy Huxley blir inte arg över frågan utan konstaterar att han sedan tre år är ordförande för Aylesburys multikulturella centrum.

– Det hade jag inte kunnat vara om jag vore rasist.

Vi träffas en solig eftermiddag på Market square där torghandeln är i full gång. Vi är i de välknutna slipsarnas och kritstrecksrandiga männens hemland och Huxley ber om ursäkt för sin sjaviga klädsel, som förklaras med att han håller på och flyttar till en ny lägenhet.

Han kommer ursprungligen från Manchester men har bott här i över 40 år. Han har nyligen pensionerat sig och sålt sitt textiltryck-företag. Innan han för fyra år sedan blev medlem i Ukip hade han i många år varit medlem hos de konservativa – ”som de flesta av oss” – och även varit invald i länsparlamentet för Tory.

Har folk det bra i Aylesbury?

Andy Huxley dröjer lite med svaret:

– Länet, Buckinghamshire, är lantligt och väldigt välmående. Aylesbury med sin mångfald, 27 procent är födda utomlands, har problem. Men samtidigt är arbetslösheten låg jämfört med andra platser i landet.

Den stora lokala frågan i senaste valet var HS2 – snabbtågslinjen som ska förbinda London med Birmingham, passera utanför traktens små samhällen och över de natursköna kullarna the Chilterns. Men hotade naturvärden är inte det som Huxley anger som orsak till partiets motstånd.

– HS2 skulle för några år sedan kosta 33 miljarder pund. Nu talas det om 50 men ingen vet var slutnotan hamnar. Vi kan använda pengarna mycket bättre om vi uppgraderar de befintliga järnvägslinjerna.

Aylesbury har haft en konservativ parlamentsledamot sedan 1924. Den nuvarande, David Lidington, har suttit i Westminster sedan 1992. Han sitter också i regeringen, som EU-minister.

– David Lidington kommer att få mycket stryk i valet nästa år. Han har tre problem: medlem i regeringen, EU-minister och HS2. Det är som att paddla uppför en flod utan paddel, säger Huxley och ler.

Längre ned på torget håller Adan McLoughlin och hans fru Melanie på att lyfta in små go-kartbilar i en rostig skåpbil. Deras ambulerande nöjesfält har just stängt. Adan McLoughlins förklaring till Ukips framgångar är att det brittiska folket känner sig sviket av de två dominerande partierna.

– Det mesta av politiken har blivit grått. Ukip står för klarhet och det gillar folk.

Adan McLoughlin tror att Ukip mycket väl kan bli största parti i EU-valet. Men nästa års parlamentsval är viktigare, anser han.

– Jag tror inte att lika många är beredda att gå så långt som att rösta på dem då. Men i EU-valet vill nog många skicka en tydlig signal till de gamla partierna.

Själv har han alltid röstat konservativt men kan nu tänka sig att rösta på Ukip. Adan McLoughlin konstaterar att det brittiska samhället är väldigt polariserat. Toppskiktet blir ständigt rikare men de i botten blir inte fattigare, anser han.

– Folk lever ett ”nice life” i välfärdssystemet. Det är för mjukt och betalar folk för att inte jobba. Det är mycket bedrägeri i toppen och fifflande i botten av samhället.

På en av den uråldriga marknadsstadens kullerstensgator finns charkuteristen P S Tilburys, som flaggar för hemlagad korv. Här jobbar Mark Tyrrell som säger att han inte är intresserad av politik. Men han har ändå en bild av Ukip:

– De är aningen rasistiska, är de inte?

Mark Tyrrell har tidigare röstat Tory, men är nu osäker.

– Konservativa, liberaldemokrater och labour – samma skrot och korn. Politikerna är bara intresserade av förmåner för sig själva.

Det låter som något en Ukip-anhängare kunde ha sagt. Men även om Mark Tyrrell är osäker vet han att han inte ska rösta på dem. Delvis beroende på att han är gift med en kvinna från Slovakien.

– Om Ukip blir stora tror jag att de kommer att uppmuntra till motsättningar mellan engelsmän och alla invandrare. Jo, jag ser Ukip som ett hot, säger Mark Tyrrell.

Mitt emot köttaffären på samma affärsgata ligger tobaksaffären. Bakom disken står två unga män som berättar om ett England som för vanligt folk domineras av fattigdom och en känsla av att invandrare allt för lätt får allt för mycket stöd. 31-årige Faisal Hussain har ägt butiken i åtta år. Hans föräldrar kommer från Kashmir i Pakistan, men själv är han född i England.

– Jag anser att Ukip är rasister. Jag tror inte de blir största partiet eftersom jag hör många som också tycker så. Men om de blir störst, skulle det absolut kännas som ett hot.

Samtidigt tycker Faisal Hussain att en del av Ukips politik är bra. Han håller med om att Storbritannien ska lämna EU och instämmer i kritiken mot välfärdssystemet.

– Unga flickor kommer hit med barn för att utnyttja systemet. Det borde finnas en femårsgräns för att få bidrag. Det skulle göra en jättestor skillnad.

Faisal Hussain brukade rösta Labour, men bytte till de konservativa senast. Inför det kommande valet har han bestämt två saker.

– Jag kommer inte att rösta konservativt igen och jag kommer inte att rösta på Ukip.

28-årige Damien Adams arbetar deltid i tobaksaffären och heltid på ett varuhus.

– Till för tre år sedan gick jag på socialbidrag och fick ut omkring 900 pund i månaden’ berätar han.

– Nu får jag ut 750 efter skatt. Jag frågar ofta mig själv varför jag jobbar.

Trots arbete på mer än heltid tjänar Damien under den lagstadgade minimilönen.

– Facket klarar inte att kämpa för våra rättigheter. Regeringen har sett till att det inte lönar sig att arbeta.

Damien Adams tvingas ständigt sälja tillhörigheter. Och allt som oftast att välja mellan varmt vatten i kranen eller mat på bordet.

– Det är så illa det har blivit i det här landet. Situationen är riktigt hemsk. Politikerna drar sitt mantra om att situationen blir bättre. Men jag kämpar hårt och vet att den blir inte det.

Damien Adams säger att han aldrig röstat.

– Jag tror inte på något politikerna säger. De har aldrig levererat. Jag skulle vilja se hur politikerna klarade sig en enda dag om de hade det som jag.

Klockan har passerat sex, affärerna stänger och det har börjat regna över Market square. Vi går in på puben the Bell. Där sitter 67-årige Les Galer med kompisen Andrew Pierson och har redan fått i sig ett par pints. Les Galer är pensionerad ingenjör från ett företag som tillverkade ventiler till raffinaderier. Hans förklaring till att Ukip vuxit är enkel: immigrationen har blivit för stor, det kommer mängder med folk till England utan att bidra.

– Varenda östeuropé kan komma till det här landet och direkt få lägenhet, möbler, tv och sedan leva på socialbidrag, hävdar han.

Les börjar ofta sina meningar med de klassiska orden: Jag är inte rasist. Men.

– Jag hatar de jävlarna. Och ”lika rättigheter” och all den skiten.

Enligt Les Galer bidrar 90 procent av invandrarna inte till Storbritanniens utveckling utan kommer hit för att snylta på bidrag. Han ser Ukip som hoppet för att stoppa det. Men har de någon politik förutom EU och invandringen?

– Folk i det här landet ger fan i allt annat än att vi ska lämna EU och stoppa invandringen.

Tillbaka i London beger vi oss till East End, den del av världsstaden som sedan 1600-talet tagit emot invandrare från mängder av länder. Vid Cable Street finns en mäktig muralmålning som hyllar de hundratusen invånare som 1936 demonstrerade och stoppade de brittiska fascisterna från att marschera genom området. I parken bredvid träffar vi 44-årige Olawale Sholanke och hans två lekande barn.

– Ukip är inte rasister. De vill skydda sitt land och se till att det inte det inte går som för Grekland eller Italien.

Olawale Sholanke kom från Nigeria för 17 år sedan. Han bor med fru och de båda barnen här i Shadwell och arbetar som tryckare hos The Guardian i Stratford. Men allt färre exemplar trycks och han omskolar sig nu till rörmokare.

– Jag röstar på Labour och brukar kampanja för dem här i området. För mig börjar politiken med hur det fungerar hemma, hur din fru och dina barn har det. Från det tar jag politiken utåt.

Olawale Sholanke är inte orolig för uppstickarpartiet.

– Ukip kommer att bli som alla andra partier, om de får makt. Då kommer de att lugna ned sig. Egentligen vill de inte ändra speciellt mycket. Landet kan inte vandra ensamt.

.

Läs mer: Fakta UKIP

Bild - 2
Bild - 3
Bild - 4
Mest läst