Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Arkivbild: bengt kjellin Dagsnoteringar. Det stora problemet i dag är att majoriteten av ekonomutbildningarna inte ger någon som helst konkret historisk kunskap om hur kriser uppkommer, och vilka mekanismer som såväl driver som hejdar dem, skriver Martin Kragh och Håkan Lindgren.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Brist på historia i ekonomers utbildning

För att bevara ekonomiämnets tyngd under såväl goda som dåliga år är det nödvändigt att institutionerna omvärderar betydelsen av historia som disciplin. Inte för att ersätta andra ämnen, utan för att tjäna som det nyttiga underlag och perspektiv som så ofta behövs, när marknaden inte längre agerar som vi trott, skriver Håkan Lindgren och Martin Kragh vid Handelshögskolan i Stockholm.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den globala finanskrisen dominerar i dag dagordningen. Snabbt försköts för många betraktare synen på marknaden som en självreglerande institution till något som på grund av sin egen destruktivitet måste saneras och regleras. Denna kraftiga omsvängning reser frågor kring hur utbildningen i ekonomi utformas, och vad studenter egentligen får med sig ut i näringsliv och offentlig administration, efter examen.

För ett par månader sedan publicerades en artikel i den ansedda vetenskapstidningen Nature, som kraftigt kritiserar den ekonomiska vetenskapen för att ha misslyckats förutse och förklara den nuvarande krisen (30 oktober, 2008). Författaren till artikeln, professor Jean-Philippe Bouchaud, menar att anledningen till detta är dåligt underbyggda idéer om hur ekonomin fungerar, idéer som senare upphöjts till axiom och lagar, för att okritiskt läras ut och föras vidare på universitet och högskolor.
Det ligger mycket i denna kritik.

Vi menar att det stora problemet i dag är att majoriteten av ekonomutbildningarna inte ger någon som helst konkret historisk kunskap om hur kriser uppkommer, och vilka mekanismer som såväl driver som hejdar dem. Då ökar utrymmet för ideologer, som reser krav på antingen vidare avregleringar, eller på vidare kontroll, av marknaden.
Mindre diskuteras hur själva krisen kunde uppkomma, och hur den ska kunna lösas på ett konstruktivt sätt. Viktiga frågor riskerar att politiseras, i stället för att hanteras konstruktivt och pragmatiskt.

Historia lyser med sin frånvaro

Trots att ekonomer dominerar inom finans- och banksektorn lyser historia och källkritisk metod med sin frånvaro på utbildningarna. Trenden har varit att systematiskt ersätta denna typ av kurser för vad som i dagsläget - eller i vart fall fram till i dag - anses ligga mer i vetenskapens framkant. I synnerhet har institutionerna på anglosaxisk modell ersatt historiskt orienterade kurser med mer abstrakta och teoretiska kurser, som intresserat få utanför de egna disciplinerna.
Vilket ansvar har svenska lärosäten för att förse studenterna med verktygen för att förstå krisförlopp och krishantering?

Situationen på dagens lärosäten är smått obegriplig med hänsyn till det nationalekonomiska arv som finns i Sverige. Innehavaren av den förste professuren i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm var Eli F Heckscher, tillika en av grundarna av ekonomisk historia som disciplin.

Intressanta frågeställningar

Det finns i dag ett antal högaktuella ämnen som på de flesta universitetsutbildningar i ekonomi knappt undervisas. Först och främst måste utbildningarna föra in mer av ekonomisk historia och finanshistoria på schemat.
Det är inom dessa ämnen som de i dagsläget mest intressanta frågeställningarna lyfts fram. Hur och varför uppstår en finansiell kris? Vilka är dess drivkrafter och effekter? Vi bör även omvärdera ekonomisk doktrinhistoria som ämne. Ekonomiämnet är antagligen den disciplin som behandlar sin historia mest styvmoderligt av alla samhällsdiscipliner.

Det är svårt att tänka sig studenter i psykologi eller sociologi som efter examen inte känner till och har läst Sigmund Freud eller Max Weber. Ekonomistudenter förväntas inte läsa Adam Smith, Karl Marx eller John Maynard Keynes. Dessa tänkare var inga främlingar för teorier kring kriser och dess förlopp, men vad de skrev om ämnet är för de flesta höjt i dunkel.

Ett annat kunskapsområde som lyser med sin totala frånvaro i utbildningen av dagens aktörer på finansmarknaden är etik. Placerare - alltifrån pensionsfonder till enskilda sparare - kräver av kapitalförvaltarna att index skall överträffas. Detta leder självfallet till ökat risktagande. Men vad har förvaltaren att sätta emot om hon eller han inte har egna kriserfarenheter?

Moralfilosofiska grunder

På en rad samhällsområden betonas behovet av gemensam värdegrund som förutsättning för ett anständigt mänskligt beteende. Det gäller mobbning i skolan, demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter. I sin yrkesroll vet finansmarknadens aktörer mycket om ORM - Operational Risk Management - men är de i ryggmärgen medvetna om att de hanterar andras pengar, ej de egna?

De moralfilosofiska grunder som både Adam Smith och John Maynard Keynes var väl förtrogna med vore nyttig kunskap också för dagens ekonomer.

För att bevara ekonomiämnets tyngd under såväl goda som dåliga år är det nödvändigt att institutionerna omvärderar betydelsen av historia som disciplin. Inte för att ersätta andra ämnen, utan för att tjäna som det nyttiga underlag och perspektiv som så ofta behövs, när marknaden inte längre agerar som vi trott.

För oss historiker, som ser skeenden återupprepa sig, kan en tragisk situation inte undgå att bli också smått ironisk. En reviderad ekonomutbildning kommer inte att förhindra framtida finanskriser, men göra dem mindre frekventa, moderera krisförloppen och - framför allt - göra oss bättre förberedda när de väl inträffar.

Håkan Lindgren
Chef för vid Handelshögskolan i Stockholm
Martin Kragh
Doktorand i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Stockholm