Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Göran Ragnerstam och Karin Lycke imponerar.

Breaking the waves | S:t Johanneskyrkan

Karin Lycke är en makalös naturbegåvning och gör en urstark rolltolkning som Bess McNeill i Breaking the waves i S:t Johanneskyrkan. Sven Rånlund är golvad.

teater

teater

Breaking the waves

S:t Johanneskyrkan

Ett samarbete mellan Unga Folkteatern, Folkteatern och Stadsmissionen i Göteborg.

Regi och översättning: Kim Lantz

Scenografi och kostym: Ger Olde Monnikhof

Musikalisk ledning: Rolf Hedberg

Medverkande: Karin Lycke, Göran Ragnerstam, körmedlemmar ur Fräknarna från Ljungskile, Johanneskyrkans kör, Oscar Fredrik Vocalis och Styrsö kyrkokör samt skådespelare från Folkteatern

En trevlig sida av kritikeryrket är att tipsa om guldkornen, men Folkteaterns Breaking The Waves ställer till problem: hela spelperioden är utsåld på förhand. Varenda stol, varje bänkrad i S:t Johanneskyrkan. Ni stackare som blir utan biljett, jag beklagar! Har ni drömt om att någon gång se en Stjärna födas bör ni sluta läsa här.

Karin Lycke är en makal ös naturbegåvning och hennes möte med rollen som Bess McNeill är inget mindre än himlasänt. Bess är – om någon missade en av 90-talets viktigaste filmer, Lars von Triers Breaking The Waves – en ung, hängiven kvinna som slits mellan två motkrafter: kärlekspassion och sträng religiositet.

När jag recenserade filmen i GP 1996 var det i sviterna efter att ha blivit brutalt berörd, den här melodramen är en skoningslös känslofrossare. Kort efter premiären blossade det upp en feministisk debatt om filmens offertematik, en tolkning som förstås är möjlig men utestänger en radikalare version: när Bess står upp mot de kvinnofientliga församlingsmedlemmarna bestrider hon den patriarkala makten, i den meningen agerar hon kvinnopolitiskt. Berörd eller förbannad – bilden av Emily Watson i huvudrollen etsade sig fast. Nu sker det igen med Karin Lyckes nakna, urstarka rolltolkning.

Vivian Nielsens scenversion är ett kammardrama som Kim Lantz i bästa kollektiva Folkteateranda fyllt ut med stor kör och amatörer – i prästrollen syns rentav en riktig präst. Spelplatsen är S:t Johanneskyrkan vid Stigbergsliden, en församlingslös kyrka förvaltad av Stadsmissionen som säkert gett kreativt svängrum.

Innan dramat börjar lägrar sig en atmosfär av nyfiken upprymdhet, inte alls kyrkobesökets vanligen fromma vördnad. Predikstolen är intakt, men annars är rummet nedtonat. Bänkar utan sluttning är långt ifrån bra om man vill ge hela publiken överblick, men drygt två och en halv timme går ändå an utan träsmak. Dramat suger effektivt publiken intill sig, och med Karin Lycke och Göran Ra gnerstam matchande i huvudrollerna som makarna Bess och Jan är det fascinerande att komma nära detta kärleksmartyrium.

Filmens Skottland och kalvinism har Kim Lantz transponerat till Bohusläns väckelserörelser. Möjligen står schartaunismen förebild, den svartklädda kören ger i alla fall dramat ett trovärdigt allvar som den isolerade öns ständigt bevittnande och förmanande församling. De sjunger psalmer om offerlammet och ”Gud vare mig syndare nådig”.

Under Rolf Hedbergs ledning blir musiken mer än illustrationer, den formar ett slags vokalt måleri som framför allt penslar ut nyanserna i Bess inre livsrum: å ena sidan hämmat av församlingens tro på Ordet, men också gränslöst rikt genom hennes samtal med Gud.

Med scenversionen fokuserad på relationerna vingklipps von Triers ultimativa idéer, det är omöjligt att kapa bort bildspråket och ändå nå filmens hetta. Det blir något annat i kyrkan, och det som blir är gott. Den skådespelande församlingen tillför en äkthet i sina stela kroppsrörelser, och amatörteaterns vanliga överbetoningar hålls till stor del i schack.

Bess familj, svägerskan Dodo spelad av Lena Benjegård och Elisabeth Göransson som mamman Stella, bidrar trots olika tyngd till att göra uppsättningens äkthetslängtan rättvisa. Som skärgårdsdoktorn gör Ola Hedén ett rakt och varmt porträtt och kaplanen Mikael Casserblad som öns pastor får det i stunder att dundra av gudsfruktan från predikstolen. Det som vid premiären ännu skavde i replik och förflyttning kan säkert slipas till, ensemblen har den kraften.

Att be om mer av samspelet mellan Bess och Jan vore att svära i kyrkan, vi talar här om skådespelarkonst som stilla nåd. Karin Lyckes Bess, som är så uppfylld av kärlek till Jan att bara tanken på hans frånvaro är outhärdlig; Göran Ragnerstams Jan, som genom kärleken till Bess blir den människa han önskar vara.

Att följa skiftningarna i Ragnerstams ansikte, hans glittrande ögon och mun, är alltid en stor upplevelse, men det är Lyckes vidöppna skådespeleri som är föreställningens stora behållning. Den lycka och smärta inför Gud, kärleken och människorna som denna Bess uttrycker är sitt eget underverk.

Bild - 2
Göran Ragnerstam och Karin Lycke. Karin Lycke och Göran Ragnerstam.
Bild - 3
Mest läst