Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

stream-binary.jpg

Bra att Sara Danius valde att lämna

GP:s kulturchef Björn Werner är nöjd med att Sara Danius valde att avgå. Men han ser stora utmaningar för Svenska Akademiens nästa sekreterare .

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Så lämnar då Sara Danius och Katarina Frostenson. Danius både sin stol och sin post som ständig sekreterare - efter att vad vi får anta är en majoritet av ledamöterna uttryckt sin vilja om detta.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Katarina Frostensons avgång är beklaglig. Kulturprofilens skam är hela Akademiens. Danius avgång är mer tydligt positiv. För oavsett hur mycket oanständigheter som pågått medan Akademien valt att titta bort de senaste decennierna, är den senaste veckans totala brist på funktionellt ledarskap inte rätt sätt att läka det som måste läkas. Och helt uppenbart är inte den öppna konflikt som fläkts ut i media sättet att vinna tillbaka det förtroende som med rätta gått förlorat på grund av kulturprofilen och hans klubb. En konflikt som Danius inte gjort mycket för att lösa.

För en ständig sekreterare värd namnet hade förstås haft Akademien i krismöte från dag ett. Och en ständig sekreterare värd namnet hade förstås inte väntat med att skicka ut det annonserade pressmeddelandet om utredningen av Akademiens samröre med kulturprofilen när tre av hennes ledamöter slutade med buller och bång. Det är snarare själva antitesen till krishantering.

Om det som skett, eller snarare inte skett, är på grund av att hon inte förstått allvaret är det graverande nog. Om det skett med vilje, för att söndra och härska och bringa förändring är det ännu värre. Jag hoppas att så inte var fallet.

Men att Danius försökt få till förändringar tränger tydligt fram genom tystnadspliktens sprickor. Danius var en ständig sekreterare som i svallvågorna av #metoo-avslöjanden satte sig för att modernisera en inrökt och mossig verksamhet: skärpta jävsregler på samma nivå som Vetenskapsrådet, voteringar om uteslutningar mot majoritetens uppenbara vilja och plötsligt annonserade regelförändringar om när personer kan lämna. Och snabbt skulle det gå.

I många andra organisationer, ja de flesta faktiskt, hade jag varit den första att hurra över Danius förändringsiver. Men för just Svenska Akademien är det helt fel inställning. Om Akademien inte får behålla sin sävliga takt och anakronistiska särart finns inte mycket av magin kvar i den. Ska vi bara ha magilöst tjänstemannaskap kan vi gott nöja oss med Vetenskapsrådet och universiteten.

Inte för att det är mycket kvar av den magin ändå. Den senaste veckans mediala pinsamheter och raden av avslöjanden om Akademiens smutsiga baksida har skamfilat en stolt institution till oigenkännlighet. För att Akademien inte ska skrumpna ihop till en förgylld stipendiefond bland andra väntar ett långt och slitsamt arbete för näste ständige sekreterare. Hen måste bevisa att Akademien lärt sig av sina misstag och blivit en mer moraliskt oklanderlig verksamhet utan att samtidigt hänfalla åt ett förändringstempo som inte hör Akademien till. Ett ben i nutiden och ett ben i 1700-talet.

Det är en allt annat än enkel uppgift som kommer ta tid. Lång tid.

Läs mer om Svenska Akademiens kris
Mest läst