FN:s klimatpanel, IPCC, publicerar med jämna mellanrum rapporter om den globala uppvärmningen. Förra veckan var det dags igen.
Vi känner igen scenariot. Med en ökning av atmosfärens medeltemperatur på två grader riskerar vi återkommande extremväder i form av torka, översvämningar och bränder. För oss i Norden innebär det en del obehag som går att leva med. Men också stora kostnader för jordbruket och i slutänden för konsumenterna.
I andra delar av världen är konsekvenserna värre: återkommande översvämningar och torka som kan leda till svält, flyktingkatastrofer och politisk instabilitet. Något som direkt berör hundratals miljoner människor, men indirekt berör hela världen.
Det är sunt att ha en kritiskt granskande inställning till expertorgan. Men att förneka klimathotet är bara dumt. Det är på riktigt. Att det sedan kan vara svårt att exakt förutsäga alla detaljer är en annan sak.Likaså med lösningarna. Vi vet av naturliga skäl inte vad framtidens teknik har i sitt sköte. Men det finns ingen naturlag som säger att allt löser sig av sig självt.
Även om det är lätt att vara pessimist i denna fråga måste något göras. Människan är visserligen bra på att lösa problem när hon ser dem. Men hon är mindre bra på att agera förebyggande.
Vad ska man då göra? FN:s klimatpanel slår fast de fossila bränslena, olja, gas och kol måste fasas ut, helst inom bara ett par decennier.
Man talar ofta om att de bör ersättas med förnybar energi. Frågan är hur realistiskt det är. I dagsläget finns planer på hela 2440 nya kolkraftverk i världen. Merparten i Kina och Indien, världens befolkningsmässiga jättar.
Det enda som kan stoppa detta är egentligen en rejäl utbyggnad av kärnkraften. De stora utvecklingsländerna kommer helt enkelt inte avstå från att höja sina befolkningars materiella standard. De politiker som ändå försöker lär bli avsatta. Tabut mot kärnkraft måste därför offras. Kärnkraften är i sammanhanget det mindre onda. Moderna kärnkraftverk är dessutom betydligt säkrare än tidigare generationer.
Givetvis behövs det även satsas på alternativa energikällor som vind, sol och biomassa. Men det är bara kärnkraft som fullt ut kan ersätta de fossila bränslena som värmekälla globalt sett. De andra alternativen saknar både kapaciteten och tillförlitligheten - i synnerhet när det kommer till den storskaliga industrins energibehov - vilket är en avgörande faktor. När det är molnigt eller vindstilla ger de ingen energi. Möjligheten att lagra el är begränsad. De flesta länder saknar dessutom vattenkraft som reservkraft.
Ska våra framtida bilar gå på elektricitet kommer det behövas ytterligare kapacitet i energiförsörjningen. Och elbilar är nödvändiga för att avvärja klimathotet.
Det sägs gärna att Sverige ska gå före i klimatfrågan. Men Sverige bör i första hand gå före med att utveckla modern teknik som kan tillämpas globalt. Där ingår kärnkraft. Där ingår klimatinvesteringar i utvecklingsländer. Men där ingår inte dyra och ineffektiva symbolåtgärder på hemmaplan som saknar exportpotential till de stora utvecklingsländerna.
Kort sagt är det inte mer, utan mindre, av Miljöpartiets politik som behövs för att rädda miljön.
