Fotografen och jag parkerar bilen i en skogsglänta vid Dalsländska Ragnerudssjön och går 600 meter med Åke, längs med Kroppefjäll och rakt in i skogen. Vi klättrar en bit upp på fjällets västra sida och ner igen. Åke berättar om den drygt 80-åriga växt- intresserade damen som gick spänstigt både fram och tillbaka för att se hans växter. Den som inte har riktigt samma ork får skjuts med Åkes eka med eldriven utombordare. Åke har tränat löpning i större delen av sitt liv och tävlat i maraton flera gånger och har inga som helst problem att ta sig fram.

På vägen visar han oss ett gryt där det finns lodjur på vintrarna och berättar om rådjurskadavren han hittade i våras på tomten. De hade förmodligen lodjuren ätit på. Orm finns också i hans paradis, men katten håller rent runt huset.

Gradvis förändras karaktären på växtligheten från vanlig svensk skogsvegetation med blåbärsris och mossbelupna stenar, till lite annorlunda krypväxter. Är det inte mattor av marktäckaren vintergröna, tänker jag. Växer den vilt också? Där ser det ut som fröställningar av en klättrande klematis och vad är det för ett träd? Det hinner jag fundera över innan skogen tar en paus och Åkes trädgård tar vid.

– De kultiverade växterna ska långsamt förena sig med det vilda, så att det inte går att se vad det ena börjar och det andra slutar, säger han och jag får en förklaring.

Här i en vik av Ragnerudssjön ligger stugan, med 1 500 kvadratmeter uppodlad mark. Det är mycket, rent ut sagt. Ett överdåd av växter.

Vi tar oss ner till bryggan på en udde i sjön. Solen är varm, en lätt bris över sjön svalkar precis lagom och trollsländorna surrar liksom ljudlöst i luften. Vägen kantas av vass blandat med iris och dagliljor. Här har Åke slängt ut fröer i massor, som han samlat upp från de andra planteringarna.

Gräver du inte ned dem i jorden, frågar jag.

– Nej jag bara slänger ut, det som tar sig det tar sig.

Inga gifter och inget gödsel. Det skall vara så likt de naturliga förutsättningarna som möjligt, säger han. Han förbättrar bara jorden genom att gödsla med den mull som blir av komposten för hushålls- och trädgårds-avfall varje höst.

– Det som vill växa växer, skrockar Åke.

Efter en kopp kaffe med vattnet kluckande runt oss blir det guidad visning. Åke är van, hit kommer ofta trädgårdsintresserade sällskap. Hans trädgård är en raritet bland dem som är insatta.

Han nämner alla växter vi passerar vid namn, först det svenska, sedan det latinska och var han har hittat dem. Om han kommer ihåg. Bara det är en bedrift eftersom det finns så mycket.

Åke har så länge han minns varit intresserad av växter. När han var liten tyckte han om att gå i naturen, plocka blommor och sedan plantera dem i trädgården hemma i Dingle.

– Mamma sade att jag skulle sluta ta hem ogräset och jag svarade att när jag blir stor ska jag ha växter från hela världen i min trädgård. Du är tokig, sade hon.

1977 var det dags för egna trädgården. Drömmen var en stuga intill en sjö och det finns det gott om i Dalsland. Han satte ut annons och fick fem svar, varav två låg i Dalsland. Den ena stugan var inte långt härifrån, men låg för nära en väg. Den här skogstomten trodde mäklaren inte skulle passa. Det är långt in i skogen, finns ingen väg, det går knappt att komma dit och det är massor med orm där, sade mäklaren.

– Jag blev verkligen intresserad.

Åke var strax under 30 år när han och vännen Folke köpte huset för 25 000 kronor. Folke rustade upp det och ordnade sommarvatten i slang från sjön högt uppe på berget, brunn fanns redan. Fixade solenergi i stället för el, gasol i köket och byggde till. Allt de gjorde fick noga planeras efter årstiden. Det är nämligen bara möjligt att transportera material på vintrarna, när isen bär.

Åke ägnade sig åt det han är bäst på, trädgården. Han högg ner träd, tog bort sly och stubbar och konstaterade jordmånen. Eftersom det var obrukad skogsmark fick han spadvända jorden, sedan planterade han gräs och lät det sätta sig ett par år. De första växter han skaffade var tujor, cypresser, lökar och en del sommarblommor.

– Det var en utmaning att se vad jag kunde få att växa.

Intresset för den egna trädgården har gett honom ett yrke. Han utbildade sig till trädgårdsinstruktör och har arbetat i 16 år på Naturbruksgymnasiet i Dingle.

Runt dammen, där grodorna stormtrivs, växer japansk iris. Jättelika skunkkallor, Lysichiton americanus, och Lysichiton camschatcensis(L.), som blommar i vitt och ljust gult. Här finns hostor, strutbräken, ormbunke i massor och Rodgersia aesculifolia ’Kastanjrodgersian’.

– Jag tycker om färger, olika former på bladväxter och att det passar ihop. Om det blommar är det förstås också vackert, men det är inte nödvändigt. Trädgården skall vara, som i en djungel. Park eller vanlig trädgård passar inte in här. Det viktigaste är att den flödar ut i naturen.

Planteringarna går i terrasser uppför berget. Det blir en bra växtmiljö med rinnande vatten och jord och växter som värms upp av berget. Den här delen av Dalsland räknas till zon fyra, här är kalla vintrar, men tack vare närheten till sjön och läget vid det skyddande Kroppefjäll får Åke växter att trivas som vanligtvis trivs i sydligare nejder och i zon ett.

– Det kan vara frost i Högsäter, alldeles bredvid men inte här. Snön ligger också kvar länge, vårsolen kommer inte åt att med sina varma plötsliga strålar ta död på växterna.

En bit upp för den stenlagda, mycket smala, stigen växer den vackra och stolta Kungskobrakallan tillsammans med Råttsvanskallan, arisarum proboscideum, som ser ut som bakdelen av en mus.

– I naturen äter ju ormen musen och råttan, det passar bra att de står på samma plats här, säger Åke.

Djävulsklon är en liten växt som lever på 3 000 meters höjd i italienska och österrikiska alperna. Den finns numera i Åkes trädgård, sägs ha medicinska egenskaper och fungera ungefär som kortison.

Död mans finger, narrbusken, Decaisnea Fargesii, blommar också här.

– Den får gula klockor, fem sex på en stängel. Senare blir det blågrå bönor, som påminner om fingret på ett lik. När man öppnar ärtskidorna tror folk att det är ärtor i men det är bara gegga. Den narras.

Varje vinter, när han inte kan njuta av trädgården, åker han långt bort till varmare trakter och vandrar i nationalparker. Han är nyfiken på att se växterna i deras naturliga klimat och känna dofterna av blommorna. I vintras var han i norra Thailand, på gränsen till Burma, och träffade elever som läser på Thailändska jordbruksuniversitetet, som visade honom runt i norra Thailand.

Vid Chiang Mai tog han med sig en rotstickling av bambu, som nu har börjat spira vid Ragnerudssjön.

– När jag ser växterna som varit på andra sidan jordklotet drömmer jag mig tillbaka.

På resorna förvarar han sticklingarna i petflaskor, som han klipper itu. På kvällarna lägger han dem i kylskåp om det är möjligt. Väl hemma sticker han de härdiga direkt i jord medan de känsliga får avvakta inomhus ett tag. Första året har han dem i kruka i källaren, året efter sätter han dem och bygger över små hyddor med bambukäppar och säckväv. Över hyddorna hänger han granris så att det ser snyggt ut. Efterhand släpper han på täckelset. Tredje året är barken tjock och de klarar sig bättre.

– Jag fick idén från Kina där de bygger små hyddor över trädpionerna, så att inte knopparna ska frysa.

Här finns vriden trollpil, salix babylonica v. pinceinensis tortuosa, som också kom hit som stickling. Den är släkt med våra pilar, kommer från Kina och skall stå halvfuktigt.

Pimpernöt, Staphylea pinnata L. som är en buske omnämnd redan på 1700-talet av Linné och vars små frukter används till radband. En Gunnera manicata, med sina jättelika blad.

Åke pekar på ett japanskt valnötsträd, juglans ailantifolia, som enligt alla regler inte skall kunna växa här i zon 4. Det gör den. Valnötterna som är på väg blir lite mindre än de som finns i affären på jularna, men smakar mycket bättre. Det tycker både Åke och ekorren. Det står i sandblandad jord och i söderläge och mår alldeles utmärkt.

– Jag brukar säga att trivs växterna, gör jag det med.