Marta har tagit med sig lusten att odla och behovet av färger hit. När Marta och hennes man Peter Thelin kom till huset i Grimmered bestod trädgården mest av barrväxter, gräsmatta och tre hortensior.

– Första gången när huset var ute på försäljning dömde jag ut det utifrån bilderna på nätet, det var brunt och fult. Eftersom huset inte blev sålt åkte vi ändå hit och då förälskade jag mig i omgivningen, säger Marta.

Det var björkarna, blåbärsriset och utsikten från övervåningen över dalen som överväldigade henne.

– Kan man få bo så här fint, tänkte jag. Men tomten var så grön att det knappt gick att skilja en enskild växt från en annan. Jag ville få in mer färg och växter som drog blickarna till sig.

I år är det åttonde säsongen de bor här och trädgården är nästan som hon vill ha den. Nästan säger hon för att drömmarna aldrig tar slut. Det är flera sorters blommor som hon har prövat men misslyckas med och som hon vill pröva igen.

Hon vill gärna ha ett växthus med en dagbädd i där hon kan vila med blommorna runt sig och så vill hon att gräsmattan framför huset ska krympa lite till, till förmån för ännu fler växter. När det gäller växthuset handlar det om att bearbeta mannen i långsam takt eftersom det är en större investering. Efter några år, blir det nog som hon vill, säger hon vis av erfarenheten.

De två pojkarna Otto och Enzo, utnyttjar gräsmattan allra mest och de tycker att den är bra som den är. Det är bara att acceptera ett tag till, men när de blir större då kommer det att hända saker, var så säker!

Framför köksfönstret åt söder, står dahliorna på givakt i rött, rosa, orange, gult och lila. Dom tar Marta från vintervistet i garaget och planterar ut i sina krukor så tidigt det går på våren. Sedan blommar de tacksamt från midsommar ungefär och fram till senhösten. De kommer in i igen först efter bladverket har frusit ner när de första frostnätterna har varit.

– Först hade jag tagetes men de blev så små och taniga i krukorna och de försvann helt på den stora altanen. Jag upptäckte hur lätta dahliorna var och hur länge de blommade, säger hon när vi tar oss en titt runt hörnet, på de prunkande blommorna.

Dahlior behöver mycket vatten och Marta brukar blanda i två till tre nävar Swellgel i krukjorden, ett slags kristaller som hon blandar upp med vatten och som minskar vattningsbehovet. Då har de möjlighet at åka och hälsa på familjen i Ungern också när sommaren är torr.

I planteringen nedanför berget samsas mörkröda ståtliga flockliljor ’Monte Negro’ om utrymmet med marktäckande småblommiga karminröda rosor, rosa rosor och knallröda astilbe.

Framför träverandan blommar stjärnflocka, temynta, flox och solhatt. Praktlysingen lyser för fullt och den intensivt blåa hortensian står som ett utropstecken mitt i rabatten.

Blommorna omges av marktäckare som skuggröna, amerikanskt hönsbär och rödbladig alunrot. Här finns också rödbladig japansk lönn, rhododendron, pioner, liljor, gräs och funkia. Allt klättrar ivrigt upp för backen till krönet där skogen tar vid med blåbärsris, lingonris, björkar och furor. Det odlade och tuktade möter det vilda oförutsägbara, precis så som Marta vill ha det.

– När jag grävde partiet mot skogen blev jag biten på riktigt och bestämde mig för att här ska varje millimeter vara odlat. Det var så roligt att gräva ner rhododendron. Jag älskar dem för de är fina året runt. När de blommar blir det som ett tivoli här och jag vill ha tivoli hela tiden. Det är bara så vackert!

Det var makens behov som styrde mest i början. Han ville ha ett hus med ett stort garage till sin hobby. Han tycker om att meka med gamla bilar av märket Fiat.

Martas enda krav var att hon inte ville bo för långt ifrån stadens centrum. Hon ville kunna cykla till jobbet på försäkringsbolaget Folksam. Första tiden i trädgården fick maken styra lite väl mycket kan hon tycka idag. Det visade sig att han hade en aversion mot barrväxter och han försökte att gräva upp dem som fanns i trädgården.

Sent omsider vaknade Martas stora trädgårdsintresse lagom för att sätta stopp vid sockertoppsgranarna.

– Nja han hann ta bort två av dem, men resten finns kvar som ett vindskydd och en vägg, säger Marta och visar belåtet de svulstiga blågröna vid sidan om oss.

– Peter vill ta bort resten också men jag har sagt att då måste vi plantera något annat där i stället och det måste vara uppvuxet och då blir det dyrt. Därför avvaktar han, säger Marta belåtet.

På bordet framför oss står en skål bräddfull av säsongens bär. Marta har både körsbär, vinbär och jordgubbar. Blåbären växer vilt och pojkarna brukar plocka lite varje dag när det är säsong. Även om det är långt ifrån överflödet i mammas och pappas stora trädgård i södra Ungern, så känns det bra för Marta.

Marta kom till Sverige 1989 när hon var 24 år. Hon var utbildad jurist i Ungern och hade börjat på tingsrätten i Budapest. Men hennes ungerske man hade fått jobb i Sverige, så de hamnade i Falkenberg där Marta fick sin förste son Bence 1990.

– Bence var sjuk när han föddes och jag tillbringade mycket tid på sjukhus med honom. Jag tvingades att lära mig att förstå och att prata med läkare och sköterskor eftersom det var livsviktigt för min son. Dessutom fördrev jag tiden med veckotidningar där. Det var så jag lärde mig svenska ordentligt.

Bence led av svår epilepsi och levde bara till han blev tio år.

– De ringde ifrån skolan till mitt jobb och sade att han hade dött mitt i ett epilepsianfall. Det var förfärligt men jag insåg ganska snabbt, bara efter några veckor att det enda jag kan göra är att leva mitt eget liv så bra som möjligt. Det är vi skyldiga alla som dör för tidigt.

Bence ligger begravd i Falkenberg och graven, den lilla plätten på femtio gånger sextio centimeter, väckte Martas intresse för att gräva i jorden.

– Det kändes som att det var det jag kunde göra för honom, att ta hand om graven. Idag när jag gräver här och har fingrarna i jorden låter jag tankarna flöda och känner mig nära honom. Att gräva är det jag älskar mest. Man blir trött och sover gott och jorden ger mig en närhet till allt som levat och dött. Jag känner mig som en del av allt.

Vi går runt i hennes vackra trädgård. Egentligen är det ju en vanlig skogsbacke med väldigt dåligt med jord så Marta har fått bygga upp bäddar med torvblock och fyllt dem med jord så att växterna ska trivas. Växtvalet blev från början lite som det kom sig och det Marta tyckte om. Huvudsaken var att det var färggrant, tyckte hon. Hon upptäckte snart att svenskar är försiktiga med färger åtminstone rött och gult.

– Om det inte är någon särskild växt som svavelpion, då får den vara gul, säger hon och skrattar.

Efter att ha läst på lite i de 150 svenska trädgårdsböcker hon numera är ägare till, har önskemålen blivit mera precisa. Växter som är vackra året runt är favoriter. Det blir mycket rhododendron, alunrot och surjordsväxter. Pionerna och dahliorna blir också fler för varje år.

Mycket går fel, men har Marta bestämt sig för något ger hon sig inte. Solfjäderslönnen till exempel är en favorit, som har frusit i två vintrar, trots bubbelplast och löv runt krukan. Så fort den dör köper hon en ny och nummer tre har faktiskt klarat sig. Klematis skulle hon gärna vilja ha men det är inte många som överlever. Piprankan har hon försökt att etablera men det vill sig inte. Bladlössen och liljebaggarna tar hon med händerna och Bambi jagar hon bort.

Varje år ska nya rabatter grävas och maken bistår gärna med armkraft.

– Det är jag som har idéerna och vid väl vald tidpunkt avslöjar jag dem för Peter. Han säger alltid nej först och då ligger jag lågt ett tag. Under tiden åker vi runt och tittar på andras trädgårdar för att jag ska bli inspirerad och efter ett tag brukar han föreslå att vi ska sätta igång projektet.

– Ibland påstår han till och med att det var hans idé från början, säger Marta och blinkar med ena ögat.