Det betyder att de har ett högst personligt förhållande till allt i sitt hem – och en berättelse. En tidsresa som tar sin början 1959.

Det var året då Gerd gifte sig med den tio år äldre Hans Ekdahl. Hon var utan jobb, bara 17 år och hade måst skriva till Kungen för att få gifta sig. Han var konstnär och de var med andra ord fattiga som kyrkråttor.

– Räddningen, berättar Gerd, blev Allmänna Hjälpföreningen för mindre bemedlade. Dit gick vi med en lista över vad vi behövde och fick kvittera ut lite köksutrustning och några möbler. Jag kommer också ihåg att vi hade fått 150 kronor i lysningspresent som vi satsade på ett gammalt hängskåp från 1833.

På den tiden var det dragig lägenhet som gällde innan de 1974 slog till och köpte drömhuset högt upp på Malmgatan mellan Kungssten och Nya Varvet. En gammal trävilla byggd 1909 med förstås – drag.

Och det är i detta hus som vi nu befinner oss och med våra fingertoppar följer sprickorna i tid och vägg – och lyssnar.

– När vi köpte huset var det ett gammalt hyreshus indelat i smålägenheter och tidigare låg en mjölkaffär på hörnan i neder- våningen. Ryktet säger att det är den mjölkaffären som finns med i Marianne Fredrikssons Simon och ekarna. Det var hit Simon kom och köpte mjölk, berättar Gerd och fortsätter.

– Huset har en fantastisk vind och under årens lopp har jag kunnat gå upp och bara njuta av skönheten i det oinredda och oanvända.

Den stora vinden har fungerat som ett extra rum för fantasin precis som skåpen gör för Hasse.

Skåpen är många och alltid hittegods.

– Skåp har varit min grej. Inte för att ha en massa saker i utan för att det finns en mystik i ett skåp. Man kan ställa in sina tankar i det, säger Hasse och citerar Tranströmer: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

– Den här gläntan, fortsätter Hasse, är platsen där man ger sig själv utrymme.

Att de många skåpen kommit till dem genom att de gett sig ut på Pippi Långstrumpsk sakletarjakt har också med tid att göra.

– Som konstnärer är vi privilegierade i den meningen att vi har möjlighet att ta oss tid. Samla intryck ingår ju i vår arbetsprocess. Våra möbler har vi hittat genom att gå på auktioner och loppis och resa ut i tjottahejti. Ska vi ut och leta hus? kunde vi säga till barnen och så satte vi oss i bilen och drog ut på landet. En skog. Ett öde hus. Sekretären hittade jag i ett övergivet hus och det där skåpet och … säger Hasse.

Efter att i triumf har burits in över tröskeln har samma varsamma renovering tagit vid som med huset i övrigt. Nedervåningen där Gerd och Hasse har sina ateljéer har bättrats på och isolerats. Foder, lister, stuckaturer och takrosetter är kvar men golv- och fönsterdrag är borta. De små lägenheterna har slagits ut. Nya större rum har skapats. Av skafferiet har blivit wc och när denna artikel går i tryck har vinden börjat inredas – efter mycken tvekan.

Här finns inga panik- eller måste-bara- ha-köp. Inte ens en liten futtig Billy. Under Gerds och Hasses långa äktenskap, som resulterat i tre barn och sju barnbarn, finns inget slit och släng. Allt har de tagit vara på, plåstrat om och vårdat. På det sättet är deras hem också en bild av deras äktenskap. Hur hårt åtgången och nedbruten en människa än är finns alltid ett hopp. Det som ger deras hem liv är skärvorna och kasten mellan lycka och ångest. Alla minnen och förmågan att se igenom och ana något mera. Hasses skåp igen. En transparens.

I deN gråbleka dagern dricker vi kaffe vid runda bordet. Tunna skira gardiner släpper in det lilla ljus vi så väl behöver. Vi talar om gardiner och deras funktion. För Gerd handlar det om att skapa en mjuk övergång mellan ute och inne, mellan ljus och mörker. En gardin skall finnas men helst inte synas.

I det sparsamma ljuset går vi igenom tingen. Minnen från resor och ett kreativt liv som rymmer två personligheters olika utveckling. På skänken står målade träskulpturer. Grant målade fåglar från Krakow gör sällskap med en ripa från Norrland. Under 80-talet var Gerd mycket i Polen i samband med spelen om Den heliga Birgitta och blev då fascinerad av polsk hantverkstradition.

Bakom skulpturerna hänger en tavla från Hasses barndom, målad av en målarmästare i Lidköping. Den föreställer Hasses far och farbror sittande i en båt ute på Lidan och tillkom samma dag som deras mamma hade begravts.

Lite till vänster en hylla med en samling äggkoppar. Det är Hasses.

– Aha, du samlar, säger folk och kommer dragande med äggkoppar. Ursprunget var en liten hylla som jag hittade i en antikaffär i Nordstan i slutet av 60-talet. Där stod två vita äggkoppar med guldkant som vid första ögonkastet tedde sig identiska. Men efter en stund uppenbarade sig en darrning i symmetrin som gav mellanrummet en laddad innebörd. Resten är fådda koppar.

Blickarna sveper in i nästa rum som vetter mot trädgården. Där står tapiren.

En kopia av den som Hasses gode vän, konstnären Evert Lindfors i Lacoste, gjorde för Botaniska. Bredvid tapiren lyser en rödviolett orkidé. En återspegling av det röda och blå som dominerar i textilierna och konsten. Hasse erinrar om när syrenerna blommar där ute i trädgården. Färgen som heter magenta har också den en särskild plats i hans hjärta.

– Den för mig tillbaka till Boulevard Magenta i Paris. Satt på en bar och väntade. Jag och min vän hade kommit från varann och jag trodde aldrig han skulle dyka upp men plötsligt stod han där med ett fång syrener i famnen, flödande av denna mystiska magentafärg.

Så bär varje ting i detta rum en laddning. Sista exemplet får bli den lilla oljemålningen som föreställer två män sittande vid ett bord, fördjupade i sitt kortspel.

– De spelar om oljefyndigheter, säger Gerd, och figuren i bakgrunden är avrättad genom hängning. Under några månader höll vi en mamma och hennes barn från Iran gömda här. Som tack fick vi den här tavlan som en av hennes systrar målat.

Vägen ut går ner genom ett lysande blått trapphus med gräsgröna och svarta geometriska figurer.

– Åh, säger Gerd, det vara något vi gjorde för att skyla över de ställen där färgen skavts bort. Den blå färgen hade tagit slut.