För 30 år sedan hittade Agneta Andrén huset.

– Jag såg en annons och när jag kom hit ville jag – pang – ha det bara. Jag tyckte att det här var jordens centrum, och att där nere i dungen låg alltings mittpunkt.

Hon och hennes dåvarande man bodde då i Göteborg och hade just fått sitt första barn och drömmen var ett enkelt liv på landet med små utgifter och mycket tid till skapande.

– Jag var lite hippie med långt hår och ville flytta till landet och odla själv. Vi hade fått vårt första barn och tyckte att man inte kunde bo i stan med barn!

Naturen lockade, känna fötterna i gräset och bara vara, höra vinden susa i träden.

Och man kan förstå att Agneta blev hänförd. Huset ligger i glesbefolkad landsbygd där den är som vackrast. Just när man på den slingriga grusvägen kommer över backkrönet och ut ur granskogen och åkrar och ängar öppnar sig.

Då var huset en liten eternitgrå stuga. Det är svårt att i dag urskilja hur den ursprungliga stugan sett ut, den har växt i takt med att barnen föddes, en tillbyggnad för var och ett av de sex barnen, fem flickor och en pojke med två år mellan varje.

Takkupor har utökat övervåningen och stugan har byggts till på alla sidor. Nu har den cirka 130 kvm i bottenyta, det är svårt att säga hur många rum, det beror på hur man räknar.

Hallen har obehandlat brädgolv som kommer från ett rivningshus i Haga. Till vänster badrum och tvättstuga, till höger ett av barnens gamla rum. Mitt i huset ligger köket som är öppet mot ett allrum med stora fönster ut mot en beteshage. Bredvid köket ytterligare ett av barnens gamla rum. På baksidan av huset, bortanför det stora rummet, ligger ett sexkantigt rum som ett tag var ateljé, nu det arbetsrum där Agneta bland annat bygger modeller och skissar i datorn innan hon börjar måla. På övervåningen finns flera sovrum.

Den ursprungliga stugan är byggd 1925 och är nog ett av de sista timrade husen i trakten. Det grova timret i den ursprungliga stugan är på flera ställen naket i inredningen.

Agneta värmer till större delen huset med att elda i vedspisen och kaminen. Det är en upplevelse i sig att elda med ved, menar Agneta, bära vedträna och känna dess struktur med händerna och känna lukten.

– Det är en doftsensation och en materialsensation, säger hon.

Att huset kan vara helt utkylt på vintern när hon kommer ner på morgonen gör inget utan det skapar tvärtom en effekt, en sensation, en kvalitet som gör det intressant att leva, anser hon.

Hon tycker det är roligt att ha olika färger och att ändra, i fjol var det stora rummet gult, nu är det blått.

– Här har varit alla färger som går att ha, alla väggarna har varit ommålade många gånger. Kanske är det konstigt men jag tycker det är fint med vilket färg som helst.

Allting sprakar av färg utom den grå ateljén där bara fönstren och dörren är färggranna. Den ursprungliga ladan var i så dåligt skick att den revs och för 25 år sedan byggde man i stället en verkstad och ateljé. Agnetas dåvarande man reste tillsammans med sin far takstolarna men Agneta berättar att hon spikat fast varenda bräda i fasaden själv. Den grå färgen kommer av att bräderna är helt obehandlade.

Ateljén är rejält tilltagen och har högt i tak för Agneta målar i stort format i en stil inspirerad av serieteckningar.

– Jag vill att målningarna ska vara stora så att de blir som ett rum man kan kliva in i.

Ateljén värms bara av värmefläktar så det blir kallt på vintern men med mycket kläder fungerar det, tycker Agneta.

– Då tar jag på mig så jag ser ut som baglady, säger hon och skrattar.

Från början är Agneta scenograf, utbildad vid Dramatiska institutet, och gjorde bland annat scenografin till den uppmärksammade uppsättningen av Mahagonny på Göteborgsoperan på 80-talet.

Och visst kan man ana en dramatik i iscensättningen av trädgården, knallblått hus, naturgrå atelje, trädgårdsdammar varav en med guldfiskar, och ett pyramidformat växthus med glas i flera färger, lite som en tavla av Piet Mondrian.

Växthuset byggde Agneta för två år sedan med hjälp av sina barn och deras respektive. Stommen är av virke ur egen skog och plastglasen har klarat två snövintrar trots att Hedekas är ett (ö)känt köldhål.

Agneta har gått på konstskola och 1992 stötte hon på 3D-animationsprogrammet Maya på en festival och började som en av de första i Sverige med 3D. Hon lärde sig den tidens mycket komplicerade teknik och undervisade i 3D under många år, först på komvux i Trollhättan och sedan på Högskolan Väst. Nu ägnar hon sig på heltid åt sin egen konst.

Förr odlade Agneta över hela tomten, så mycket att det gick att överleva på det; vitkål, morötter, tomat, ärter, lök, bondbönor, squash …

– Men det tog för mycket tid, jag ville måla i stället och tiden behövs till det.

Och ett bättre ställe för skapande än huset i Hedekas är svårt att hitta.

– Här är så tyst, inget som stör. På vintern kommer det inte många hit och då är bästa tiden att arbeta, på sommaren är ofta huset fullt.

Alla Agnetas barn är konstnärer av olika slag, en är arkitekt och en är regissör.

– Jag tror nog att jag påverkat dem litegrann, säger Agneta.

Hon snickrar mycket själv.

– Jag letar i ladan efter material och så går jag in och fixar något för att det är kul. Jag gillar inte när det är för perfekt, då får jag en kvävande känsla. Huset är föränderligt och inte för evigt, det är som att måla en tavla, man kan ändra och måla om.

Agneta har de senaste åren gjort en serie målningar med starkt politiska motiv, riktade mot förtyck, tortyr, och regeringen Reinfeldt.

Hennes nya konstprojekt är att jobba med energi som tema.

– Jag vill ha mycket energi. Färgen på huset är blå, för att blått har högst svängningsfrekvens. Den färg som har högst energi är ultramarin, men tyvärr finns inte ultramarin som husfärg.

Den gula färgen och den smaragdgröna runt fönstren har Agneta valt för att få så stor laddning som möjligt, hon kallar dem brutala färger.

Agneta uppskattar stillheten i Hedekas. På natten brukar hon sitta på altanen i söder och titta på himlen och trädens silhuetter.

– Man blir mer uppmärksam, man ser och hör mera här. I stan kan det bli för mycket information man ska ta in.

Och ensamt är det inte trots att alla barnen flyttat ut.

– Jag känner mig inte ensam här, jag håller på med så mycket. Här är frihet och skönhet, det har varit så många skratt och tankar, skapande och spännande samtal som ger känsla åt huset. Jag älskar mitt hus!