När Peter och Annika Söfelde köpte sitt eternithus hade var och en egen dold agenda. Annika tänkte vi river bort eterniten och tar fram hattpanelen under, Peter tänkte jäkligt praktiskt med eternit. Nu står huset där nymålat på Kungsladugårdsgatan och båda är supernöjda.

- Det har blivit jättebra!

Det var 1930, i samband med Stockholmsutställningen och funktionalismen, som eterniten fick sitt genombrott. Snyggt, praktiskt och underhållsfritt. Under 40 och 50-talet kläddes vart och vartannat hus i Sverige med eternitfasad.

Men så i mitten av 70-talet kom det första asbestlarmet. Flera personer som arbetat i eternitfabriker hade fått lungcancer och dödsfall inträffade. 1977 förbjöds tillverkningen av eternitplattan.

Men de plattor som sitter där de sitter är inte farliga men man får inte göra åverkan på materialet för då kan asbestfibrer tränga in i andningsorganen och orsaka asbestos.

- Och man får absolut inte göra rent huset med högtryckstvätt, säger Peter som tycker att det är lite småtrevligt att eternithusen trots allt fått ett kulturhistoriskt värde.

- Det finns områden där man inte får byta ut fasaden.

Längtade ut på landet

Det var 1999 som familjen Söfelde köpte sitt radhus Kungsladugård. Tidigare hade man bott i en lägenhet i Masthugget men nu behövde barnen Simon och Astrid egna rum.

- Läget kändes rätt fast vi var ute och tittade på många objekt innan vi bestämde oss.

Annika längtade lite efter att flytta ut på landet. Så var det den där idén att köpa något ihop med goda vänner någonstans i Göteborg. Men så hittade de det här.

- En fördel var att huset hade en oinredd vind där vi kunde bygga en lägenhet för uthyrning. På så sätt blev det lite hjälp med finansiering.

På den tiden var fasaden grågrön. Peter visar på ett hus längre ner i radhuslängan. Så såg det ut.

- En del plattor hade vi varit tvungna att byta ut. Det blev inte snyggt.

Självrenande färg

Men så i våras var det ett hus i en annan radhuslänga som plötsligt var nymålat och Peter gick dit och fick reda på att det nuförtiden fanns en ny sorts färg för eternithus. Den byggde på nanoteknik.

- Färgen var självrenande. Ju mer regn desto bättre.

Det lät helt fantastiskt. Ytan var dessutom matt och hade en bra lyster.

- Vi hade ju diskuterat hit och dit i flera år. Nu ville vi göra slag i saken.

För att få lite ekonomi i det hela frågade man närmsta grannen om inte de skulle passa på att måla om på samma gång. Det ville de.

Nästa beslut gällde vilken kulör skulle huset ha.

- Vi åkte runt och kollade på alla möjliga hus för att få en uppfattning om olika färger. Bland annat var vi i Lundby och såg ett nästan svart hus och i Kärralund där det fanns snygga vita, säger Peter.

- Vi var inne lite på vitt men så tänkte jag att gaveln kanske skulle verka för stor om vi valde vitt, säger Annika.

Fastnade för brunt

Många av de gamla trädgårdsstäderna runt om i Göteborg har en gång i tiden varit mörkt brunmålade eller mörkt rödmålade så det var en annan idé. Annika vurmade mycket för den och till slut fastnade man också för brunt.

- Vi valde mellan två nyanser. En var rödbrun. En var gulbrun. Jag trodde mest på den med gul bas men när målarna målat en halva av huset i den ena kulören och en halva i den andra upptäckte vi att den rödbruna var varmare, mustigare.

- Det är väldigt svårt att föreställa sig hur en färg kommer att ta sig ut när man tittar på en provkarta inomhus, säger Peter.

Grannarna funderade även de på olika kulörer och fastnade för en mild rosa.

- Det passar bra ihop med vårt bruna.

Till det rosa valde grannfamiljen en vit dörr och familjen Söfelde en blå dörr.

Dragspelsdörr i galon

Vad döljer sig då bakom den nymålade eternitfasaden?

Det första man möter i hallen hemma hos Annika och Peter är en knallröd dragspelsdörr i galon.

- Den har suttit här hela tiden, säger Peter och minns allt jobb som har lagts ner efter man flyttat in.

Huset är på cirka 150 kvadratmeter, uppdelat på två plan. Ursprungligen var det två olika lägenheter. I undervåningen finns idag hall, kök, vardagsrum och arbetsrum, i övervåningen hall och tre sovrum. Överallt är det ljust och luftigt och på väggarna trängs Annikas målningar med andra konstnärers. Tapeten i hallen har Annika själv varit med och designat.

- Jag jobbade på Borås tapeter i några år.

Huset är från 1927 och man har försökt att behålla karaktären. Samtidigt har funktionen varit viktig.

- I köket tänkte vi från början att behålla de gamla skåpen men när vi började riva såg det inte bra ut.

Peter är den som mest tänkt på det praktiska.

- Som att arbetsbänkarna, som är specialbeställda, är 10 centimeter djupare än standard så att det blir större avställningsytor.

Nya vitvaror var förstås ett måste men pärlsponten på ena väggen minner om hur det en gång var.

Trappa från Återbruket

Så här på förmiddagen lyser solen in genom köksfönstret. Spårvagnarna pilar förbi på Kungsladugårdsgatan. Över matbordet hänger designlampan hinken från 60-talet. Den är köpt på en loppmarknad i Grebbestad.

- Jag tror jag gav 90 spänn, säger Annika.

Bordet kommer från Ikea men är vitlaserat precis som stolarna.

Där kylskåp, skafferi och städskåp en gång funnits ser man nu en ny trappa till över våningen.

- Det är skönt att vi och hyresgästen har var sin uppgång.

Trappan av solid ek är ett fynd från Återbruket.

För att inte trapphuset skulle bli för instängt tog man ut ett fönster mot köket.

- Jag jobbade med en tjej som heter Maria Eld och hon har screentryckt glaset, berättar Annika och visar på det snirkliga mönstret.

På framsidan av huset är det fullt av liv, på baksidan bildar trädgården en lugn oas.

Vardagsrummet vetter ditåt.

- På sommaren är vi mycket där.

Inte mycket nyköpt

Vardagsrumsväggarna är målade i ljust grönt och golvet har kvar sin ursprungliga parkett. I burspråket står en matsalsgrupp. Matbordet har Peter fått av sin mammas väninna.

- Från början var bordet lackat men vi har slipat och lutat det, säger Peter.

Soffan kommer från en antikaffär och Wegnerstolarna har man hittat på annons.

- Det är inte mycket i vårt hem som är nyköpt. Billigt och begagnat, ärvt och fått. Jag har ögon för att hitta saker, säger Annika.

- Några tapetserarelever från Hantverk och design på Nääsfabriker har klätt om Wegnerstolarna.

Här och där skvallrar inredningen om att Peter har lite avsomnade rötter i musikbranschen.

Pianot, förstärkaren i arbetsrummet och mycket annat.

I dottern Astrids 16 års rum på övervåningen märker man att 60-70-talet smittat av sig – Beatlesbilder hänger på väggen och vinylplattor finns med som dekoration.

Sonen Simon studerar musik i Wien och hans rum använder Annika ofta som arbetsrum.

- Det är lite lugnare här upp, tycker hon.

Sovrummet är skapat genom att det övre vardagsrummet delats av med en vägg. För att släppa in ljus har man satt fönster längst upp på väggen.

Utanför sovrummet finns en stor balkong och går man ut på den kan man riktigt njuta av eterniten. Radhuslängan ser ut som en harmonisk färgpalett.

- Det bästa är att vi inte behöver måla om förrän efter pensionen.