– När vi var på visning första gången fastnade vi för ljuset, berättar Lars Smit och Pia Sahlstrand Smit när de visar runt i sin bostad.

De säger att de inte påverkades i sitt beslut av att det var just Bruno Mathsson som var arkitekten.

– Vi kände till honom som möbeldesigner, men vi visste faktiskt inte att han hade ritat hus också, berättar Pia. Det blev mer som ett plus som följde med i köpet.

Läget mitt i staden avgjorde också.

– Jag ville tillbaka till det här området där jag en gång växte upp. Det är nästan på mammas gata, förklarar Pia.

Hon fick dessutom cykelavstånd till jobbet.

Bruno Mathsson designade inte bara möbler, det blev med tiden också några byggnader, varav ett 40-tal privathus.

Förmodligen skulle Bruno Mathsson bli nöjd om han i dag såg huset som var ett av hans första. Hemmet i Lidköping domineras av det rena och ljusa i kombination med det typiskt funktionella. De blonda färgerna och naturmaterialen har sin självklara plats.

Huset byggdes 1947. Liksom många andra funktionalistiska villor delade Bruno Mathsson upp bostaden i två delar, en privat del med sovrum och badrum, och en social umgängesdel. Det stora vardagsrummet med utrymme för rejäla sittplatser och ett matbord inbjuder till skön samvaro. De öppna ytorna ger luft och rum att röra sig.

Längs hela söderväggen finns fönster där ljuset strålar in och värmer upp rummet. Ett parti är snedställt med glas ända ned till golvet.

Bruno Mathsson ville bygga så enkelt och billigt som möjligt. Ett sätt var att inte ha några öppningsbara fönster. I stället ritade han in en vädringslucka ovanför. De fasta fönstren blev mer energisnåla.

Som ersättning finns det flera dörrar att öppna och få in luft ifrån. Det finns till exempel två altandörrar i vardagsrummet och en i det största sovrummet.

Pia och Lars, med barnen Ludvig 10 år och Ida 6 år, vill förvalta huset i Mathssons anda. Möblerna är valda med stor omsorg. Mycket är arvegods eller sådant de hittat undangömt i förråd hos föräldrarna. De har lagt ned en hel del arbete på att få det brukbart igen. En soffgrupp har till exempel fått ett nytt tyg och ett gammalt bord har fått en uppfräschning med lack.

Naturligtvis finns här också plats för Mathssondesignade möbler, till exempel en hel grupp med de feminint svängda Evafåtöljerna i björk och bok, med svart sadelgjordsflätning. Jämte står den klassiska Pernillafåtöljen.

I vardagsrummet finns också den ärvda soffgruppen Paradis, i stram formgivning av Kerstin Hörlin-Holmquist. I hörnet bakom står en låg bokhylla.

Pia och Lars har eftersträvat att den här delen av rummet ska se ut som den gjorde på ett gammalt fotografi som togs när de första ägarna hade flyttat in.

Att inreda med gamla funkismöbler har inte varit någon uppoffring.

– Jag har alltid gillat 50-talsmöbler, säger Pia.

Lars hade från början inte riktigt samma förkärlek till den strama och lite enklare stilen på möbler.

– Men jag insåg att mina Chesterfieldfåtöljer inte skulle passa in här, skrattar han.

Centralt i rummet står den murade spisen i raka, funktionalistiska former. För Bruno Mathsson hade eldstaden en självklar plats i hemmet.

Pia och Lars är mycket förtjusta i Mathssons idé om att umgängesdelen ska ligga i husets hjärta och spela en central roll i familjelivet. För att kunna röra sig mellan sovrum och kök måste man hela tiden passera det stora vardagsrummet.

– På det viset lever vi i hela huset. Det finns inget rum som vi bara använder vid vissa tillfällen, säger Pia.

Eftersom Lidköpingshuset var ett av Bruno Mathssons första blev det också en hel del experimenterande, bland annat vad gällde fönstrens storlek, konstruktion och placering. Han hade hämtat inspiration från glashusen i 1930-talets USA.

Huset var ett av två som byggdes i staden. Det första, som var i mindre storlek, var med på Lidköpingsutställningen 1947 och såldes sedan för att sättas upp på en annan plats i staden. I samband med utställningen fick Bruno Mathsson uppdraget att bygga den större villan på 165 kvadratmeter.

Han lät klä fasaden med smal, stående träpanel i olika sektioner. Det röda teglet och den mörkt blåmålade, liggande träpanelen sattes dit på 1960-talet.

Eftersom huset skulle ha en källare var det nödvändigt med trappor upp till själva bostaden. På så vis kunde glasväggar som suddade ut gränsen mellan inne och ute inte förverkligas helt. Den öppenheten var annars typisk för de amerikanska Solar Houses. Men Bruno Mathssons tankar om ljus och rymd är ändå mycket påtagliga med många fönster i rad.

Längs korridoren utanför sovrummen finns inbyggda garderober i ekfanér. Bruno Mathsson var noga med förvaringsutrymmena och att de skulle bli en naturlig del av interiören.

I den möblerbara hallen är flera av väggarna täckta med laserad furu i stående, smala räfflor. Golvet i hallen är lagt i lackat rött tegel, ett golvmaterial som även senare skulle återkomma i Mathssons hus.

Idén var också att installera golvvärme i glashusen, det har inte gjorts i Lidköpingsvillan, men blev en del av konstruktionen i hans senare hus.

När familjen flyttade in i huset 2004 gjorde de en del underarbete. Till exempel fick de byta alla stammar.

– Men det är ju inget jobb som syns, säger Lars.

Syns gör dock det nya badrummet i modernt grått och vitt. Det gamla med bara ett litet badkar var både trångt och opraktiskt. De har också målat om en del väggar och lagt nytt golv i korridoren och i alla sovrum.

Annars har de försökt att hålla huset så intakt som möjligt, trots att allt inte är så ändamålsenligt i det hus som skulle vara så funktionellt. Till exempel är köket ganska litet i förhållande till det övriga huset.

– Hade det varit ett annat hus hade vi nog tagit ned väggen mellan kök och matplats. Men Bruno Mathsson begränsar det vi vill förändra, säger Pia.

Huset är inte k-märkt utan det är fritt fram att göra om. Men för Pia och Lars är det viktigt att behålla Mathssonkänslan.

De köpte ett hem som de vill bo i hela livet, även efter att barnen flyttat ut. Och det är lätt att bli övertygad om att de är rätt förvaltare till detta historiska hus.