Den vinterdag 2002 när de, efter att ha sett annonsen i tidningen, åkte för att titta på huset på Gunnebogatan, minns både Kajsa och Joakim väl. De hade, på mäklarens inrådan, sålt sin gamla vackra lägenhet med högt till tak i Linnéstaden. De visste hur mycket pengar de hade att röra sig med. Nu närmade sig mars och de var tvungna att flytta ut. De hade gått på visningar under ett halvår, men inte funnit något av intresse.

– Kanske kunde det här huset passa oss, säger Kajsa.

Men Joakim tvivlade.

– Backen hit upp var brant och huset mörkt grönt. Jag hade inte någon anknytning till Mölndal. Vad gör jag här, tänkte jag.

Kajsa hade hört att barnomsorgen i området var bra. De hade lilla Frida. Petter låg i Kajsas mage, familjen behövde mera utrymme.

Det var när Joakim kom upp för trappan och såg ljuset som silade in i vardagsrummet, som han tyckte att det ändå fanns något med huset som han gillade. En orange fondvägg, som inte finns kvar längre, gjorde sitt till för att ge den varma känslan. Han tittade ut genom verandadörrarna, mellan en stor tall och en ännu högre björk såg han ända till Toltorpsdalen. Utsikten var fin och känslan i huset bra. De köpte huset.

Fördelarna med att bo här är många, tycker de. Det är nära till stadskärnan i Mölndal och till Göteborg. Naturen finns runt hörnet. Inte långt från huset ligger Gunnebo slott med sina strövområden och Delsjön är på promenadavstånd. Det är lätt att ta sig till spårvagn och tåg.

Joakim som är svensklärare, pendlar varje dag till gymnasieskolan i Varberg och tandläkaren Kajsa åkte på den tiden till tandläkarmottagningen i Kinna. Numera är Folktandvården i Bergsjön hennes arbetsplats.

Nackdelen med huset är den hårt trafikerade vägen som går rakt igenom villaområdet förbi deras hus.

– Vi tänkte inte att det skulle vara så farligt och det har det inte heller varit. Barnen håller sig i trädgården, som vetter åt motsatt håll och vi har satt in speciella fönsterrutor mot gatan, som tar bort ljudet, säger Kajsa.

De som cyklade jämt när de bodde i centrala Göteborg, nu har de mer eller mindre lagt cyklingen på hyllan. Branta Gunnebogatan tog musten ur dem. Det blir promenader istället.

Kajsa och Joakim har dukat fram kaffe och färska frallor i köket på övervåningen. Vi sitter vid det ellipsformade köksbordet, på vita sjuanstolar, designade av Arne Jacobsen. Kajsa hade turen att komma över dessa rariteter billigt.

Förut var det vardagsrum här och köket var pyttelitet. De fick stå och diska vända mot en vägg. Nu är den väggen borta och de har fått ett stort och rymligt kök istället. Diskplatsen har utsikt över nybyggda verandan och trädgården. De vita enkla köksskåpen satte de in för ett par år sedan, under sin vita period, som de kallar det. Då när allt skulle vara vitt. De tycker fortfarande att det ser snyggt och fräscht ut.

– Jag skulle jag kunna tänka mig en skåplucka i avvikande färg nu, som ett utropstecken, funderar Kajsa.

Som en kontrast till det vita punktmarkerar de gärna med färgstarka detaljer. Ett knallgrönt diskställ och en bricka som står på köksbänken lutad mot väggen, med motiv av strandskator i svart och vitt och lite rött.

Om de har kalas sitter de gärna här i köket. Då har den som lagar mat möjlighet att delta i samtalet. Ovanför bordet hänger en vit kökslampa, som Joakim inhandlade för pengar han fick när hans pappa Ingemar hade dött, också den av Arne Jacobsen, Royal från 1958. Varje gång han ser den sänder han nu en liten tanke till sin pappa.

Vid fönstret ovanför diskbänken hänger två pendlar, en turkos och en röd Flowerpot, av Verner Panton, som Kajsa hittade i Köpenhamn.

Båda är intresserade av inredning och har skaparlusten med sig från barndomshemmet och mödrarna som båda heter Gunilla. Kajsas hem präglades av fransk bondromantik och dansk design, Joakims av en skön blandning av antikviteter.

Kajsa tycker om detaljer i en kitschig stil. Hon tror möjligen att det är en ytterst liten reaktion mot det mera rätlinjiga bondromantiska i barndomshemmet.

– Lite glitter och glamour är aldrig fel, säger hon.

En rosaröd plastduk från Indiska och en grönglittrig ljusstake ovanför ett skåp, är exempel på det.

Joakim gillar att kombinera olika stilar, det är en utmaning för honom. En bakgrund inom reklambranschen har gett honom ett bildseende han gärna använder sig av.

– Asiatiskt och design, blandat med ostindiskt porslin. Men också danskt mera rätlinjigt. Det gillar vi båda.

Ibland åker de till Danmark bara för att titta på hus och möbler. Båda gillar danska möbler och engelska trädgårdar. Det är snyggt och lagom slarvigt, tycker de.

Ganska mycket möbler har de ärvt från sina föräldrar. Joakims morfar och mormor var stora samlare av konst och antikviteter och en hel del kommer från dem.

I vardagsrummet en röd Søren Lund soffa som Kajsas mamma Gunilla inte längre hade plats för och två öronlappsfåtöljer, som de har klätt om i blå tyger. På fönsterbrädet står Kajsas senaste kattskulptur, av konstnären Lisa Larson. Den fick hon av Joakim i januari när hon fyllde 40 år. Ovanpå pianot ett skulpterat huvud av Ibsen. Båda tycker om skulpturer.

Ännu en katt ligger på hyllan i ett av de turkosa badrummen på bottenvåningen. Turkos är för övrigt favoritfärgen och den återkommer på flera ställen i huset. Både i konsten och i olika nyanser målat direkt på väggarna.

– Vi har haft turkosa badrumsgolv var vi än har bott. Turkost är vackert, ljust och för tankarna till vatten, säger Kajsa.

En egyptisk katt ligger på fönsterbrädan i köket.

Katten med klös, den riktiga katten Pelle är ute på musjakt när vi är på besök.

– Jag ville gärna ha ett barn till och det blev Klara. Kajsas krav var att vi samtidigt skulle skaffa en katt, säger Joakim.

När Joakims pappa Ingemar dog hade de länge ett helt rum stående med möbler. Dom placerade de ut allteftersom. I det här hemmet sker inredningen inte av en slump, allt är noggrant planerat.

– Vi tar gärna bort något och ersätter det med något annat, hellre än att det blir övermöblerat, säger Joakim.

I varje rum i huset finns åtminstone en gammal möbel, som ger stadga åt det i övrigt ljusa nordiska möblemanget.

– Gamla möbler från min familj är bra för mitt dåliga minne. Jag kan komma ihåg mycket som jag inte skulle komma ihåg annars, genom sakerna, säger Kajsa.

I köket, på en gammal skänk, står en förgylld gipsskulptur. Den har Kajsas morfars syster gjort. En sjöborre i keramik och några egyptiska skalbaggar, som ska bringa evigt liv. Lutad mot väggen en inramad pennteckning av Kajsa som flicka. Den är av hennes pappa Olav.

På ena fönsterbrädan en paprikaplanta, en klocka i keramik, ett ostindiskt fat, en svart skål från Marimekko, en liten turkos ljusstake och en rosenkvarts.

Det är Joakim som tycker om att kombinera stilar och färger, så att han får det som han vill ha det.

Huset är byggt 1952 och har haft två ägare innan familjen Lygner. Ett par som bodde här i alla år, de som Kajsa och Joakim köpte av hade huset i två år. Ingen av de tidigare ägarna har gjort några större renoveringar. Badrummet hade till exempel inte förändrats sedan huset byggdes.

– Egentligen ville vi behålla det ursprungliga. Det var grönt och fint men på grund av fukt, var vi tvungna att bygga om det från grunden, säger Kajsa.

När yngsta dottern Klara föddes för tre år sedan stod valet mellan att flytta återigen eftersom huset började kännas trångt eller att göra källaren beboelig.

– Varken Kajsa eller jag har något emot att flytta. Vi skulle kunna bryta upp i morgon dag om det är så. Men barnen har det bra här. Så vi valde att lägga pengarna på att göra om huset, som vi ville ha det.

De lade in bergvärme, bilade upp golvet i källarvåningen, lade in nytt och fick bort källarkänslan. Nu har de två äldsta barnen sina sovrum där. Det tidigare garaget har blivit ett kombinerat dator- och teverum.

Inne i huset har de bara några detaljer kvar. Nu kommer turen till trädgården. Joakim ser fram emot att snart ta itu med den. Han har börjat lite grand, genom att bygga en pergola i trä där så småningom rosor ska klänga. Den kommer att avslutas med en dörr och den ska bli röd som skorstenen. Sedan kommer turen till balkongen som kommer att målas i samma färg.

Längs med andra sidan av huset ska de bygga en brygga av trä, som man kan gå på och en bod. Det är trots allt inga stora saker som är kvar, det mesta är redan gjort.

När jag frågar dem vad de är mest nöjda med, nämner båda rymden och ljuset i huset.

Kajsa är glad över att Petters rum i källaren blev så bra, mot alla odds.

– Jag trodde inte att det skulle kunna bli mysigt, det var så stort. Men det blev varmt och ombonat.

Båda trivs mycket bra hemma, säger Joakim. Vad mer kan någon begära?