Det måste inte vara tråkigt att resa i en timma. Nästan så lång tid tar nämligen båtturen från Saltholmen på fastlandet till Vrångö, som utgör skärgårdens sydligaste utpost. Under färden lägger vi till vid öar som Asperö, Brännö och Donsö, njuter av områdets karga skönhet och ser solljuset reflekteras i snö och ismassor. För en landkrabba känns det nästan exotiskt att befinna sig i de här trakterna under vintertid.

Vi kliver av på ändhållplatsen Vrångö och möts upp av en man med grå mustasch. Det är Bosse Helgesson som tillsammans med sin fru blev åretruntboende här för en handfull år sedan. Han hälsar och tar oss med på en promenad längs Mittviksvägen som går tvärs över ön, till dess västra sida.

Husen ligger tätt men inte en människa syns till. Det är tyst och stilla och omgivningarna är helt befriade från trafikbrus och andra störande stadsljud. I en hage står några får och tuggar. Förmodligen tillhör de föreningen Vrångö fårägare som låter djuren beta av markerna och därigenom håller landskapet öppet och det gamla kulturlandskapet vid liv.

Stora delar av Vrångö är naturreservat med ett rikt djur- och växtliv. Bebyggelsen löper som ett bälte tvärs över ön och områdena i norr och söder är skyddade.

– Naturen är fantastisk. Det finns tre olika vandringsslingor och många ställen att bada på. Folk som bor här månar om varandra, det finns en empati som är väldigt tilltalande. Man delar med sig och ofta är det någon som kommer över med bröd, fisk eller hummer, berättar Bosse och konstaterar att vi är framme.

Det vita trähuset har två våningar och en minimal medelhavsinspirerad trädgård. Vi kommer in i en ombonad hall med golvvärme, rokokobyrå och en spegel med en sirligt ornamenterad guldram. Gunilla Bövik-Helgesson hälsar hjärtligt och berättar att när de för första gången kom in i huset kände de genast att här är det.

– Men det var en slump. För sju år sedan var vi några stycken som åkte båt vid midsommar och hamnade på Vrångö. Ingen av oss hade varit här förut. Det här och grannhuset råkade vara till salu och vi passade på att titta, inflikar Bosse i det långsmala köket.

Allt gick snabbt

Egentligen var han och Gunilla inte alls inställda på att skaffa sig ett nytt boende. De trivdes bra i lägenheten i Linnéstaden och hade dessutom en gård i skånska Smygehamn att åka till. Men när paret föll för huset på Vrångö gick allting snabbt, de la en handpenning och sålde gården.

– Vi hade en sjyst och bra uppgörelse med dem som ägde huset. Vi är väldigt rädda om det. Visst skulle man kunna slå ut en vägg eller så men vi behåller det precis som det är, konstaterar Gunilla som värdesätter byggnadens historia.

Hon serverar en utsökt trerätterslunch vid det robusta träbordet i ett stort rum som fungerar som matsal. I den öppna spisen sprakar en eld, väggarna är fyllda av oljemålningar och från originaltaket hänger en kristallkrona. Taket är för övrigt dekorerat med skira blommönster som Gunilla målat i gammal stil. Hemtrevligt är bara förnamnet.

– Huset byggdes 1792 av paret Malena och Olof. De var från Tjörn och det sägs att virket kommer från ett sillsalteri. Väggarna består av så grovt timmer att trådlöst bredband inte går igenom. Vi fick dra kablar i stället, förklarar Gunilla och fortsätter:

– Det här är ett av de äldsta husen på Vrångö. I nästan alla kustsamhällen har den äldre bebyggelsen rivits. Ingen ville ha dragiga gamla hus och gå tillbaks till hur man hade det förr.

Förändringar med tiden

Men fastigheten som en gång tillhörde Malena och Olof har förändrats med tiden. Murstock, dörrar och trösklar finns kvar sedan byggåret men huset har renoverats både under 1800- och 1900-talet. Bland annat har krypvinden förvandlats till övervåning genom att taket lyfts upp medan den gamla kökstrappan ersatts med en modernare som placerats i hallen.

En våning upp finns gästrum, kontor och ett vardagsrum. Det sistnämnda är ljust och luftigt trots alla spännande vinklar och vrår som snedtaket ger. Det har fått en utökad yta genom att balkongen byggts om till burspråk.

– Om du ställer där kan du se Vinga, instruerar Gunilla och pekar på ett utrymme bredvid soffan framför fönstret.

Mycket riktigt kan man skymta den kända fyren och får även en vidunderlig havsutsikt. Långt ute på vattnet går en tanker och högt uppe i luften cirkulerar trutar. I förgrunden fastnar blicken på den lilla gäststugan som tillhör huset och vandrar vidare mot badbryggan i viken, bara cirka 75 meter längre bort.

Liksom övriga öar i Göteborgs skärgård lockar Vrångö många besökare under sommartid. Här finns stora strandängar, långgrunda sandstränder och klippor att bada ifrån. En vacker julidag kan nästan tio gånger fler människor än de 386 åretruntboende besöka ön.

Här finns hemtjänst, distriktsvård, lågstadieskola och daghem samt brandstation och sporthall. Butiken Måsen fungerar både som post- och apoteksombud.

– Det är otroligt att kunna gå ned till vår lilla affär och köpa färska räkor. Vilken lyx! Men man är så rädd att den ska läggas ned. Ibland kan man tänka på hur det skulle kunna bli om det inte flyttar hit fler barnfamiljer, om skolan läggs ned och så vidare, säger Gunilla och nämner att det fortfarande finns fiskebåtar vid ön.

Förliste med fartyg

Och fisket var viktigt redan för människorna som bodde här för länge sedan. Vid slutet av stenåldern började de ägna sig åt jordbruk, blev fiskarbönder och försörjde sig på det som havet och jorden kunde ge. I modernare tid lär den förste som bosatte sig här varit en holländare vid namn Wrangel. Han förliste med sitt fartyg vid den nordligaste udden, som än i dag heter Hollända skepp.

På öns norra del finns för övrigt 38 stenhägnader som troligen uppfördes under de rika sillperioderna på 1500-talet. Då strömmade mängder av människor till området och hägnade in en boplats åt sig och reste tillfälliga bostäder.

Några hundra år senare härjade sjörövare och pirater i skärgården.

– På 1800-talet flyttade smugglardrottningen Johanna Hård till Vrångö. Hon beordrade ut sina drängar som bland annat tog ett skepp vid Skagen. Johanna Hård klarade sig men hennes drängar blev hängda, berättar Bosse och pekar ut platsen där straffet en gång lär ha utdelats.

På berget ovanför, kallat Utkiken, står fortfarande en minimal röd stuga som minner om tiden innan lotspassningen flyttades till Vinga. Den har blivit något av en symbol för Vrångö.

– Här finns ett tålamod och en vänlighet bland människor. Många jobbar inne i stan, får gå upp tidigt och ge sig iväg. Man sover på morgonfärjan och går ned i varv när man åker hem. Det är ingen som klagar, konstaterar Gunilla som dock ser fram emot de nya snabbfärjorna som under våren ska börja halvera restiden.

Aktivt föreningsliv

Själv arbetar hon som konsult inom kommunikation och åker in till kontoret i centrala stan ungefär tre gånger i veckan. Bosse är pensionerad myndighetschef inom Polisen men jobbet regelbundet för sin fru. Hemma på ön tar han ofta en joggingtur, spelar bordtennis och är aktiv inom föreningslivet.

– Det finns så många föreningar på den här lilla ön, säkert tio stycken. Här finns det mesta. Vi är mycket nöjda med både ölivet och huset. Den enda nackdelen är möjligtvis att vi saknar en egen bastu, men å andra sidan finns det tre stycken på ön, säger Bosse.

Vägg i vägg med matsalen på bottenvåningen har han ett eget teverum, ett långsmalt krypin som inte rymmer mer än en plattskärm, fåtölj och byrå. Men det bekommer inte Gunilla som nästan aldrig vill se på teve.

Hon tittar mycket hellre på vackra saker. Och sådana finns det gott om i parets bostad. I ett fönster står en mörkröd gammal plåtburk som föreställer ett brittiskt kungapar och i ett annat tronar en ståtlig skeppsmodell som Gunillas pappa byggt. Förutom oljemålningar pryds väggarna av några stilfulla äldre skåp som hjälper till att förstärka husets anor. Och både köksskåp och garderober kommer från gamla lägenheter i Linnéstaden som moderniserats.

– På Vrångö gapar många hus tomma på vintern. Det är så gott när det är tänt i husen och det finns folk här. Det betyder mycket. Det har byggts nya fritidshus, men man önskar att den som bygger nytt har för avsikt att stanna här, tycker Bosse.

När vi i vintermörkret promenerar tillbaka mot färjan passerar vi mycket riktigt flera kåkar som står tomma och dunkla. De känns nästan som ödsliga spökhus i den tysta och stillsamma miljön. Den enda levande varelse vi ser är en kille som kommer körande på en flakmoped.

På öarna i Göteborgs skärgård härskar lugnet. Och det är en del av charmen.