Sväng av från motorvägen. Sväng höger. Efter krön sväng vänster… Vägbeskrivningen för oss ut på landet mellan Kungälv och Kode. Åkrar, ängar och skogsgläntor passeras. Framme! Det platta enplanshuset med den grå träfasaden ligger på en kulle framför ett berg och riktigt smälter in i miljön. Graniten och den bohuslänska naturen är en finstämd fond som lyfts fram till beskådan. Poetiskt. Det märkts att här finns en tanke som går som en röd tråd genom hela projektet långt före första spadtaget för två år sedan.

Du måste ha berget med dig var du än sitter! Boel Unnerstad citerar det mantra som arkitekterna arbetat efter för att rita huset. Det ska inte märkas att det är handikappanpassat, bara bekvämt oavsett om man är ung eller gammal, har spring i benen eller sitter i rullstol.

- I ett tidigt stadium diskuterade vi att jag måste ha en arbetsplats och rum för att kunna ha mina barn och barnbarn på besök. Övernattningsmöjligheter är ett måste när man flyttar ut på landet, säger Boel, som tillhör den stora skara av svenskar som på 1940-50-talet drabbades av polioepidemin. Boel född 1944, var sex år gammal när hon totalförlamades och utgången var oviss. Hon var den enda av de fyra syskonen som smittats av det vattenburna viruset.

- Jag hade tur, förlamningen gick tillbaka. Sviterna efter infektionen är ett högerben och en höger arm som inte riktigt hänger med och en sned rygg. I takt med att jag åldras blir de skadade nervcellerna svagare. De tröttas ut snabbare - ju äldre desto fortare. Jag får med åren allt svårare att gå och stå upprätt. Benen kan vika sig under mig, utan förvarning, berätta Boel, som trots problemen och framtidsscenariot satsat på ett boende som känns normalt.

Arbetsplatsen hemma

Hon arbetar med att översätta engelsk litteratur till svenska och arbetsplatsen är vanligtvis hemma. Men under tre år var hon ordförande i Sveriges Författarförbundet.

- Det var mycket intensivt, jag var aldrig hemma och kalendern var fullspäckad. Jag levde i totalstress de åren. Det livet orkade jag inte fortsätta och återtog mitt gamla lugna läs- och skrivarbete, samtidigt saknades något. Jag ville ha förändring, engagera mig i något som gav spänning och var ångestframkallande, säger Boel, både på skämt och allvar. Det var så tanken med att köpa hus slog rot. Hon började leta. Kraven var så högt ställda att inget passade.

– Jag hittade tomten med en liten stuga, ett rivningsobjekt. Här fanns varken vatten eller avlopp.

Att säljaren var en pensionerad bibliotekarie och att det fanns bredband tillgängligt vid tomtgränsen, vägdes in som plus. Boel var fast. Men innan avtal skrevs, konsulterade hon sonens barndomskamrat, arkitekt Josef Wideström och hans kompanjon Björn Gross. Tillsammans åkte de ut och tittade.

-Landskapet är starkt. Vi satte oss med ryggen mot den solvarma bergsväggen och tittade ut över omgivningen. Vi beslöt att skapa ett rum som kändes på samma sätt och på samma plats, säger Josef och förklarar hur en del av bostaden är öppen och en del sluten.

I mitten av huset finns vardagsrummet med integrerat kök, med fönsterväggar mot söder och norr. På vardera kortända av rummet går man in i de mer privata - den slutna delen - med sovrum, gästrum, arbetsrum etcetera. Vid utformningen av planlösningen sågs varje rum som en enhet som sattes ihop i block. Modellerna i papper flyttades fram och tillbaka, precis som i ett Tetris-spel. Villa Tetris blev också arbetsnamnet. Huset är lågt, med ett platt tjärpapptak och en fasad i obehandlad sibirisk lärk som börjat bli silvergrå.

– Jag ville att huset skulle smyga in under berget. Det fick inte störa miljön, säger Boel, och visar att berget upplevs var man än befinner sig i vardagsrummet. Fönsterväggarna gör huset transparant.

– Fåglarna trodde de kunde flyga genom huset och så slog de ihjäl sig mot fönstret. Jag satte upp rovfågelsiluetter, men det hjälpte in. Detta bambu-draperi fungerar utan att förta utsikten.

Täljstensugn håller värmen

I mitten av rummet tronar en grå täljstensugn.

– Min första fråga till kommunen var om det var eldningsförbud. Jag var helt inställd på att ha en öppen spis och att placera den fritt i rummet - vilket är ovanligt. Jag tänkte att på landet blir det nog ofta strömavbrott. Den här håller värmen lika bra som en kakelugn och den går att använda för matlagning.

Täljstensugnen liksom köksinredningen i betsad björk är finsktillverkad. Designen fungerar väl med möblerna i klassisk svensk funkis där Carl Malmsten dominerar som formgivare.

– Det är arvegods. En del av inredningen passade bättre i min gamla lägenhet på Gibraltargatan. Jag hade en vit matsalsmöbel av Carl Malmsten, men jag greps plötsligt av leda när jag såg den i den här moderna miljön. Jag bytte ut matsalsmöbeln.

Boel vill i så stor utsträckning som möjligt fungera utan handikapphjälpmedel, till exempel är köksinredningen standard och skötseln och planteringen av trädgården fixar hon nästan själv.

- Jag vill behålla mitt goda humör. Trädgården tar jag en halvtimma i taget.

Boel har en eldriven rullstol, som hon behöver för att klara en dag på bokmässan eller för att ta sig runt på Ikea. Men oftast räcker käppen som stöd. Tomten på 1500 kvadratmeter, har både struktur av vild äng och stram plantering med frukt- och köksträdgård.

– Gräsmatta är inget för mig. Jag planterar olika marktäckare och hoppas att det ska sköta sig själv.

Vi passerar bland annat mossflox, japansk malört, vildvin och kaprifol. Givetvis finns också ett kryddland. Boel stannar till, petar och pekar med käppen. Kolla mina ärtor! Och se där, sällskap har man alltid, säger hon, blinkar mot koltrasten.

- Fåglarna är fascinerande.

Kommentarer från vänner när hon bestämt sig för att bygga och flytta ut på landet, var bland annat Du kan inte sätta dig ute på landet. Där är mörkt och ensamt.

- Jag gillar det. Mitt yrke är ändå så ensamt, säger Boel och på frågan om hon tycker det är ödsligt, svarar hon snabbt: - Nej, jag har grannar, ursnälla och jättevänliga. Jag har bytt stadslivet, jag har bytt liv.