För tre somrar sedan, när Reidun och hennes sambo Robert Johansson köpte stugan, var tomten helt igenväxt. Busksnår skymde nästan stugan och där det nu är gräsmatta var ogräset meterhögt. Med hårt arbete har de skapat en härlig oas som korsas av den lilla porlande Amerikabäcken.

– Första året var det bara att röja. Förra året satte vi de första potatisarna, mandelpotatis, de smakade underbart! Vi odlar också egen sallad, tomater och kryddörter av olika slag, säger Reidun.

– Vi stortrivs här. Men vi har jobbat hårt, det går inte att känna igen mot när vi kom hit. Ni kan inte tro vad vi hunnit med. Det enda vi saknar är ett äppelträd, det tänker vi plantera till hösten, fyller Robert i.

De har tre sorters vinbär, två sorters krusbär, björnbär, jordgubbar, smultron, hallon, körsbärsplommon och mängder av rabarber. Reiduns och Roberts kolonilott är på drygt 1 400 kvadratmeter och det känns som den ligger mitt inne i skogen. Så är Amerika inte heller ett vanligt koloniområde.

Amerika är kanske Sveriges äldsta koloniområde, tillkommet långt innan koloni-rörelsen kom till Sverige.

Det sägs att patron Gibson på Jonsereds fab­riker var bekymrad för att arbetarna börjat emigrera till Amerika och erbjöd dem möjligheter att odla upp ett markområde för att de skulle stanna kvar. Därför kom området att kallas Amerika. Men det kan lika gärna ha varit driftiga arbetare, som när tiotimmarsdagen infördes 1881 och det blev tid över, ville dryga ut den magra lönen med att odla potatis och grönsaker. Nybyggarivern mitt under den värsta Amerikafebern kan man tänka gav området dess namn.

Alla i Jonsered var på den tiden beroende av fabriken och fabriken ägde all mark så det berättas att först såg arbetaren ut ett område han ville odla på och sedan gick han ned till fabrikskontoret och bad om tillstånd.

Så lotterna är inte utlagda efter någon plan utan ligger utspridda med skog emellan. I dag består området av 18 hektar varav åtta hektar upptas av de cirka 80 lotterna med stugor.

Förr odlade man inte bara potatis och grönsaker utan höll grisar, kaniner och höns. Fortfarande är det ett par kolonister som har höns.

Men redan från början var nog Amerika inte bara en möjlighet att hålla den värsta nöden utanför dörren utan också frihet och avkoppling efter långa dagar med hårt slit i fabriken.

Ungefär vid förra sekelskiftet började man bygga små byggnader, först redskapsbodar, sedan små stugor som så småningom också gick att övernatta i.

På 1960-talet klövs området i två delar när motorvägen byggdes. Då delades området i Nordamerika och Sydamerika. Om man inte kör för fort kan man skönja några av stugorna bredvid E20 i backen efter Partille. De stugor som ligger närmast motorvägen är nog störda av bullret, men vid Reiduns och Roberts stuga glömmer man snabbt av trafikljudet, i stället hör man fåglarna och porlet från den lilla bäcken.

– Jag mår väldigt bra här, det är riktig friskvård för både kropp och själ att vara här, utbrister Reidun och berättar att de ofta åker hit efter jobbet bara för att njuta en stund. De bor i Partille så det tar bara tio minuter hit.

Reidun och Robert har många planer, som att bygga en vedeldad bastu. De ska också göra stugan större genom att bygga in verandan och ska då också installera en vedkamin. Deras stuga är nu på bara tolv kvadrat; stugorna i Amerika får vara högst 25 kvm med extra byggnader på sammanlagt 15 kvadratmeter.

Reidun och Roberts stuga är troligen från 1930-talet. Den består av ett litet rum och ett sött pyttekök, där de tagit fram originalpanelen av pärlspont, plus en veranda under tak.

Reidun är från Norrland och lagar gärna mat på sin Muurikka stekhäll och kokar kaffe utomhus över öppen eld.

– Kokkaffe är det godaste kaffet, tycker Reidun.

En rundvandring i området visar hur vidsträckt, kargt och kuperat det är. Många av stugorna verkar ligga mitt i skogen. Själva skogen är bitvis nästan norrländsk med höga furor som skuggar blåbär och lingonris.

I en stuga som ligger lite för sig själv utan någon bilväg fram träffar vi på Edvard Mahova som flyttade från före detta Jugoslavien till Sverige för tolv år sedan. Stugan köpte han för två år sedan och nu arbetar han intensivt på att förbättra den. Bland annat har han inrett en sovalkov där köket tidigare fanns och byggt ett kök i det större rummet med blankröda Ikeaskåp som han anpassat till måtten i stugan.

– Jag har prioriterat att bygga om inne, jag är hobbysnickare och älskar verktyg, säger han.

Eftersom det inte finns framdraget vatten har han som de andra kolonisterna konstruerat olika system för att ta tillvara regnvatten för att kunna vattna trädgården.

Vägarna i området har namn efter profiler i Amerikakolonin eller i Jonsereds samhälle. Ett exempel är Idas väg döpt efter Pava-Ida, som inte kallades så för att hon var begiven på starka drycker. Däremot vägrade hon inordna sig i äldrevården i samhället utan bosatte sig i sin lilla stuga i Amerika. För att inte frysa alltför mycket kalla vinternätter värmde hon tegelstenar och vatten på kaminen, vattnet fyllde hon på flaskor som hon lade i sängen. Därav namnet. Hennes lilla stuga finns kvar, vackert renoverad. Den är Q-märkt liksom några andra av de äldre stugorna.

Idas stuga köptes förra hösten av Maria Svensson. Hon berättar att hon inte varit mycket i stugan på grund av det usla sommarvädret.

– Men det är jättegott att vara här, man blir lugn bara man kommer hit, säger hon.

Stugan har en liten hall, med köket som en avbalkning innanför och ett litet rum med bäddsoffa. Maria planerar att skaffa solcells­panel eller dieselaggregat för belysningen.

– Och så funderar jag på om det går att göra ett litet sovloft på vinden för min stora tjej, säger hon.

Reiduns och Roberts stuga ligger också på Idas väg, fast vid en hörntomt. Som ett vittnesmål att här var det inte någon jordbruksmark utan stenig skogsbacke ligger det en rejäl stenmur som avgränsning mot skogen. På tomten finns också en stor jordkällare, man behövde ju också lagra potatis och annat.

I Amerika finns fortfarande inga moderniteter, man klarar sig med batteri- och gasollampor, gasolspis, gasolkaminer och utedass.

Reiduns och Roberts lott är en av de få som har en grävd brunn med gammal gårdspump för bevattning, de tar också vatten ur bäcken. Ingen har vatten indraget, det finns bara ett par vattenposter med dricksvatten. Partille kommun vill bevara områdets karaktär och det kommer varken att bli elektricitet, rinnande vatten i stugorna eller gatubelysning eller asfalterade vägar. Den enda moderniseringen som planeras är en servicebyggnad vid infarten med duschar, toaletter och samlingslokal.

Fler stugor kommer det heller inte att bli med ett undantag. Ett halvdussin stugor är övergivna och kommer att rivas och ersättas med nya i samma stil.

– Vi förvaltar det här området så det ska bevaras för framtiden, säger Reidun.