– Vi var bara två som kom till visningen för säljarna hade inte annonserat, berättar hon. Jag bestämde mig genast för att här ville jag bo. Fast 185 000 kronor var mycket pengar 1978.

Huset ligger ganska högt, från övervåningen har man utsikt mot kyrkan åt ena hållet och havet åt det andra. Nedtill är det skyddat av granithällar på tre sidor och i sluttningen på den fjärde ligger ett grannhus. Man kommer hit på en smal och slingrande stig och först när man rundat den nordöstra hus- gaveln finner man trädgården i en skålformad svacka. Mitt på gården står en gammal ask, i sällskap av en alm och en vildvuxen pil.

Anita blev betagen av den ro som platsen utstrålade när hon kom hit. Att det skulle krävas hårt arbete för att få byggnaden i ordning kändes inte avskräckande i den stunden.

Mellan stugan och uthuslängan fanns en brunn. Längst bort i uthuslängan låg utedasset. Närmast brunnen låg tvättstugan med sin stora tvättgryta. Inne i bostadshuset fanns varken vatten eller wc. I köket fanns en vedspis, där all mat lagats i kanske hundra år.

– Det första jag gjorde var att skaffa två elektriska kokplattor, säger Anita. Brunnsvattnet var inte drickbart så vi fick gå till grannens brunn och hämta till matlagning och disk.

Mycket har hänt med torpet under de 30 år som Anita och hennes familj arbetat med det, men man kan inte tala om någon total make­over. Moderniseringen har skett varsamt.

– Förvandlingen till åretruntbostad gick betydligt långsammare än vi planerat, säger Anita. Tillgången på pengar avgjorde takten. Tack vare det så blev mycket av det gamla kvar. Om renoveringen skett i det tempo som vi hade tänkt oss från början så tror jag att önskan om bekvämlighet hade fått styra mer.

Under många år gick ett mindre flyttlass ut till Styrsö i början av maj och inte förrän det började bli kyligt i september kapitulerade Anita inför att flytta tillbaka in till stan igen.

– Före och efter semesterledigheten pendlade jag till jobbet i stan med cykeln på färjan, säger hon. Det gick bra.

De var inte de enda stadsborna som valt att leva sommarliv på Styrsö och en hel del hade också blivit åretruntboende.

– Flera av våra vänner flyttade hit, berättar Anita. Havet drog. Och friheten att leva utan bil och med trafik inpå knuten.

Bilfriheten var just en frihet för Anita. Hon hade aldrig varit i skärgården och upplevt den sortens liv innan hon kom till Styrsö första gången.

– Mina föräldrar hade köpt ett sommartorp här i början av 70-talet och det var när jag besökte dem som jag fick veta att det här torpet var till salu. Det gav mig en chans att välja ett liv där det fanns tystnad och frisk luft och ändå var nära till allt.

– Man behöver inte ha bil för att få tillgång till all service här i skärgården, säger Anita. Post och affär, vårdcentral, tandläkare, förskolor och skolor finns alldeles i närheten.

När dottern Linn föddes var huset långt ifrån färdigt för ett bekvämt åretruntboende, men Anita och Patrik bestämde sig ändå för att flytta hit. De bodde i ett rum och kök på bottenvåningen. Det andra rummet innanför köket var ännu inte klart och övervåningen var en oinredd vind.

– Vi hade gjort en utbyggnad för tvätt och bad och dragit in vatten, så huset var fullt modernt, säger Anita. Men det var kallt och dragigt första vintern. Det blåste upp mellan golvtiljorna, så Linn fick vara i soffan och hoppegungan.

I två år bodde familjen i enkelstugan. Sedan flyttade de tillbaka till lägenheten i Masthugget. Politikerna hade inte förutsett denna andra gröna våg och babyboomen i slutet av 80-talet. Dagisplatserna räckte inte till för alla nya familjer som fick barn och ville bo ute i skärgården.

Familjen fortsatte att vara här så mycket som möjligt och renoverade torpet. Köksgolvet blev isolerat och de fick en hall genom att bygga till en liten farstu.

– Vi ville inte ändra husets utseende för mycket, berättar Anita. Lyckligtvis hittade vi ett gammalt fönster i uthuset som passade perfekt i farstun. Vi har återanvänt allt vi kunnat.

Varenda sommar tjatade Linn om att de skulle lämna stan och flytta ut till sommarhuset för gott.

– Jag ville ha en häst, säger hon. Det trodde jag kanske att jag skulle få ifall vi bodde här, där det fanns så många ängar och hagar.

När Linn var tio år flyttade de in på torpet. Det blev ingen häst, men en katt. Och det stora fina rummet innanför köket. Väggarna målades blå och hon valde guldfärgade gardiner.

– Jag är lite förvånad över att jag ville flytta hit, säger hon. Jag hade ju så många kompisar i stan. Det var kul att jag var så orädd. När jag var 15 år hade jag nog inte vågat. Men jag har lätt för att knyta kontakter och hade även många vänner här.

– Skolan var jättefin och där kände jag mig genast välkomnad, fortsätter hon.

Linn har nu vuxit ifrån ölivet och flyttat in till stan.

– Det känns inte som att vardagen här ger mig så mycket längre, säger hon. Det räcker att vara på Styrsö på sommaren. Fast det är härligt när snön ligger på klipporna och det är is på havsvikarna. En kort båtresa och så är man mitt i händelsernas centrum! Det fina är att kunna välja – och sedan resa hem till torpet och tystnaden igen.

Anita har låtit isolera taket och lagt nya tegelpannor, målat och inrett vindsvåningen och installerat en luftvärmepump. Därmed har hon fått större bostadsyta och minskat sin elkostnad. Värmepumpens kantiga låda har hon placerat bakom huset för att den ska synas så lite som möjligt. Denna modernitet är störande mitt i allt det gamla, tycker Anita.

– Jag har alltid gillat gamla saker, säger hon. Det är nog pappas värderingar som gått i arv. Han var uppvuxen i ett litet torp i Bullaren och där var jag varje sommar tills jag fyllde 12 år. Det var ett härligt ställe med mycket gammalt bevarat. Så ville jag fortsätta leva. Att spara på det gamla och inte bara köpa nytt. Det är väl lite sparsamhet med i det också.

Hon har försökt ta reda på hur gammal hennes stuga är och lite om dess historia.

– Den fanns inte med på en karta från 1805 men däremot på en från 1815. Så någon gång kring 1810 är den byggd. Anna och Nils, som bodde i huset närmast före mig, levde ett enkelt liv. Hon var hemma och han på sjön. De fick inga barn. Till sist blev han änkeman och levde sina sista år på ett äldreboende. Släktingarna som ärvde huset sålde det till mig.

– De berättade att under andra världskriget kunde Anna och Nils se ljusen från krigsskeppen ute på havet från fönstret på övervåningen. Numera ligger stora fartyg proppfulla med konsumtionsvaror på samma redd i väntan på att få komma in i Göteborgs hamn och lossa sitt gods.