Huset kallas för Bortover eftersom det ligger på andra sidan kilen från Hälleviksstrand räknat. När det byggdes 1905, av en fiskare som hette Edvard från Slätterna nära grannsamhället Stocken, tyckte folket i Hälleviksstrand att det låg långt från resten av samhället. Edvards syster byggde grannhuset på pricken likadant, förutom att det är placerat på ett litet annat sätt. Syskonen kunde vinka till varandra från var sitt köksfönster.

Marianne är socionom och psykoterapeut och Claes är advokat, båda arbetar inne i Göte­borg och hade inget emot att komma bort från storstaden på helger och semestrar. Marianne är uppvuxen i Hälleviksstrand och ville gärna skaffa ett riktigt skärgårdshus här.

– Jag hade sett en annons i tidningen och blev intresserad. Vi åkte hit och tittade på huset och det tog inte lång tid för oss att bestämma oss. Jag är förtjust i stengrund och Claes ville kunna går rätt ut utan att behöva kliva i trappor. Inget var livsviktigt för någon av oss egentligen, men drömmarna blev uppfyllda med det här huset, säger hon.

Det var 1994 och räntorna var skyhöga. Marianne kan inte minnas några andra spekulanter på huset.

– Inte förrän köpet var klart, då kom det faktiskt en till, men då var det ju försent. Det var ett annat läge då, budgivning förekom till exempel inte. Ränteläget var katastrof, men huset fantastiskt.

De blev tredje ägaren sedan huset byggdes och flyttade in på valborgsmässoafton, minns Marianne. Huset var välhållet och upprustat av de tidigare ägarna. Fortfarande har de samma tapeter kvar på de flesta ställen inomhus och träsnickerierna är fina. Taket var omlagt redan när de köpte huset, eterniten borttagen och trävirket under friskt och oförstört. Det står sig än i dag, tycker de. Beyers kompletterade bara med lite tidstypisk snickarglädje under taknockarna. Sådant som borde ha funnits där en gång, men som av någon anledning inte fanns där. De spröjsade fönstren ut mot havet var borttagna och ersatta med stora panoramafönster.

– Vi hade haft svårt för att ta bort originalfönstren själva, men är glada för det i dag. Naturen blir på ett helt annat sätt ett med rummet med stora fönster, säger Marianne.

Altanen, där vi slagit oss ner på caféstolar, har de byggt ut och träräcket är sänkt. Den förre ägaren hade i stället sågat ut hål i trästaketet på lagom ögonhöjd, så att frun kunde se havet.

– Här kan det blåsa mycket när det är sydvästlig vind, förmodligen ville de inte ta bort vindskyddet, säger Marianne.

Runt hörnet finns en dusch att använda ute och bredvid oss en stor grill i rostfritt stål, som står här året om, med skifferplattor som avställningsytor. Från matbordet inne i rummet går det nu att se långt ut i viken och ända ut till havsbandet.

Stolarna vi sitter på har som mycket annat i huset sin historia. De är från fyrtiotalet och kommer från Mariannes svärföräldrar i ett tidigare äktenskap. Svärföräldrarna drev legendariska Linkan, Lindqvists konditori i Stenungsund. Sjuttio år gamla stolar som duger att sitta på fortfarande och som blästras ibland för att behålla sin fräschör.

Himlen är ljust blå utan ett moln. Havet i den inbäddade viken är mörkt blått. En bit ut anar vi Måseskärs fyr och Käringön ligger runt hörnet. Dit går båtarna fortfarande från Hälleviksstrand, men snart ska de gå från Tuvesvik och i samhället är det delade meningar om den saken. En del tror att Hälleviksstrand kommer att somna in för gott, andra tycker det är skönt att slippa anstormningen av bilar i juli.

Marianne och Claes gifte sig på altanen den 6 augusti 1994, första året de bodde här. Det gör platsen speciell för dem. Vid tolvslaget på nyårsnatten tänds fyren på Måseskär, berättar Claes när han sällar sig till oss vid kaffebordet. Då brukar de gå upp på det höga berget ovanför och skåla in det nya året.

Det är ett typiskt skärgårdshus med en veranda där huvudingången är. De spröjsade fönstren finns kvar och Marianne och Claes har satt in spröjs och färgade glasrutor även i dörrarna. De är måna om att göra renoveringar och förändringar så försiktigt och tidstypiskt om möjligt. I en del fall, som här, har de förbättrat verkligheten.

Längs vägen, utanför huset, har en av de tidigare ägarna tagit bort ett av fönstren, eftersom de behövde en vägg till inomhus att ställa möbler mot. Marianne och Claes tyckte att det haltade lite med bara ett fönster på långsidan. Samtidigt behövde de utrymmet inne i huset. Nu finns det ett fönster till med en katt som tittar ut på vägen och som har en pelargonia vid sidan om sig. Det är en så kallad trompe l’oeil målning. En chimär helt enkelt.

– Vi hade sett sådana målningar i Frankrike i små byar. Vi lät dekorationsmålaren Elisabeth Myhrman i Göteborg göra en målning till oss. Jag älskar katter men Claes är allergisk så vi kan inte ha någon. Det fick bli en målad katt, Elisabeth målade av sin egen.

Med åren blev målningen anfrätt av regn och blåst. Marianne hörde en dag en liten flicka prata utanför fönstret om katten och att den nog inte var riktigt frisk längre.

– Så vi bad Elisabeth måla en tavla till. När flickan kom förbi nästa gång pratade jag med henne om att nu var katten frisk igen och hon blev glad och skuttade härifrån. Målningen har verkligen blivit uppmärksammad. De flesta som går förbi stannar till och kommenterar den och det tycker vi är roligt.

En trappa upp i huset på en avsats står en Laminofåtölj designad av Yngve Ekström, med vit fårskinnsfäll och ett litet tillhörande bord. Den som sitter i stolen kan se ut genom tornfönstren i tre väderstreck på en gång. Det är Claes favoritplats, där han läser när han inte kan sova och inte vill störa Marianne.

I rummet intill står Mariannes vävstol, där hon väver plädar och trasmattor på höstar och vintrar. Hon tycker att det är rogivande och ser fram emot när hon blir pensionär och kan väva hur mycket och hur länge hon vill. Vävstolen har följt henne sedan slutet av 1960-talet då hon fick den av sin mamma när hon gifte sig första gången, men den har inte alltid stått uppställd. Det är egentligen först här den har fått ett eget rum. Vid väggen står stora bunkar i olika färger för olika färger av klippta och hopsydda mattrasor. Trasorna är en gåva från svärmodern, som klippte bageriförkläden och andra slitna tyger i pauserna på konditoriet i Stenungsund. När en rulle tar slut kommer det en liten fastsydd lapp där det står från klipperskan till väverskan och så årtalet när arbetet gjordes.

I sovrummet ligger ett stort vackert vitt överkast på dubbelsängen.

– Efter kriget och under några decennier framåt kom en man från Larnaka på Cypern varje år till Stenungsön där jag bodde då och sålde broderade dukar, servetter och överkast. Hans fru designade överkastet och kvinnorna i byn broderade det, berättar Marianne.

I det stora rummet ut mot havet har förre ägaren tagit bort en vägg och ersatt de två kakelugnarna med en öppen spis. Var den tidigare väggen har stått går att se på ett märke i trägolvet. De flesta av möblerna är från 1930-talet och köpta på Boet, en legendarisk och stilbildande möbelaffär i Göteborg, som drevs av inredaren och arkitekten Otto Schulz.

I ett hörn står en klarblå fåtölj, som Mariannes dotter AnnSophie har transporterat från England, men blev missnöjd med efter att den hade klätts om. Den pryder sin plats här.

I Kaptensrummet finns två engelska hundar i fönstret, som sjömännen brukade ta med sig hem till sina fruar från resorna över Nordsjön.

– De skulle vara vända inåt när mannen var hemma och utåt när han var borta, som ett tecken att det då var fritt fram för andra. Mina hundar står alltid vända inåt rummet, säger Marianne.

Närmast kakelugnen pryds väggen av Lauri Lindmarks fantasifulla träfiskar.

Marianne och Claes tycker om att vara här året om.

– Vi längtar ut hit och är här så ofta vi kan. Är det kylslaget inne när vi kommer om hösten och vintern och det riktigt nyper i näsan, tänder vi en brasa, tar en dry martini och tycker livet är härligt. Det är svart ute, men när vi går ut på altanen ser vi himlavalvet över oss med alla stjärnorna. Om det blåser eller har blåst mullrar det en bit bort, när vågorna slår mot klipporna. Det tycker jag om, det är rogivande, säger Marianne Beyer.