Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Vill vi rädda tvåstatslösningen Israel/Palestina så är det dags att seriöst stoppa expansionen av bosättningarna på ockuperad mark som är ett direkt hot mot denna, skriver debattören.

Bosättningarna hotar en tvåstatslösning

Att märka produkter från bosättningar med Made in Israel vilseleder konsumenter och understödjer i tysthet den expansionistiska politik som Benjamin Netanyahus högerregering driver, skriver Alon Liel, tidigare generaldirektör för Israels utrikesdepartement.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den israelisk-palestinska konflikten verkar vara mer fastlåst än någonsin tidigare. I det nuvarande dödläget är ansträngningarna från utländska regeringar att få en tydlig distinktion mellan produkter från Israel och produkter från bosättningar på det ockuperade palestinska territoriet talande. Dessa ansträngningar kan bidra till att bereda väg för fred.

Förra månaden tillkännagav Sydafrikas och Danmarks regeringar sina intentioner att förhindra att produkter tillverkade i bosättningar märks Producerad i Israel. De följde därmed i Storbritanniens spår, som sedan 2009 uppmanar landets butiker att märka bosättarprodukter på ett annat sätt än de israeliska. Även den schweiziska butikskedjan Migros har beslutat att göra så.

Dessa handlingar borde applåderas och andra regeringar och företag borde följa deras exempel. Varför? För att bosättningarna inte är en del av Israel. De är uppförda på ockuperad mark utanför Israels internationellt erkända gränser och därmed illegala enligt internationell rätt. Att märka produkter från bosättningar med M ade in Is rael vilseleder konsumenter och understödjer i tysthet den expansionistiska politik som Benjamin Netanyahus högerregering driver.

Uppslukar Västbanken

Just nu håller det palestinska Västbanken på att uppslukas av de växande bosättningarna och gröna linjen, den internationellt erkända gräns som existerade innan 1967, som är den enda hållbara grunden för fred håller på att suddas ut. Vid den tidpunkt då Osloavtalet undertecknades 1993 fanns det omkring 250 000 bosättare på det ockuperade territoriet. 2000, då jag var generaldirektör för Israels utrikesdepartement, var antalet 390 000. I dag är bosättarna över 550 000.

Efter premiärminister Netanyahus nej till president Obamas vädjan att frysa expansionen av bosättningar har vi i stället sett en acceleration i byggandet av bosättningar. Så sent som förra veckan kungjorde Netanyahu planerna att bygga ytterligare 851 hem i bosättningar, många av dem långt inne på palestinskt område.

Det verkar som vi israeler dragit slutsatsen att vi inte längre behöver fred. Bakom separationsmuren och med den israeliska arméns skydd har vi mer eller mindre uppnått säkerhet utan fred. Ekonomin växer och staden Tel Aviv upplever en expansiv boom. Ockupationen skapar inte alltför stora moraliska obehagskänslor för oss. Förutom för den minoritet som aktivt tjänstgör militärt, varken ser eller upplever den genomsnittlige israelen det militära förtrycket av palestinier.

Många av oss hemfaller i stället åt en tro att konflikten kan hanteras för alltid och att Israel därför inte längre har något palestinskt problem.

Men detta är ett stort självbedrägeri. Den pågående expansionen av bosättningar hotar att göra en slutlig två stats lösning omöjlig. Israel glider då in i en situation där den enda utvägen ur konflikten blir en enstatslösning med lika rättigheter för alla, undantaget om vi skulle genomför en ren apartheidpolitik eller en fördrivning av palestinierna. En sydafrikansk modell.

Slutet för den judiska staten

Som Israels tidigare ambassadör i Sydafrika har jag kunskap för att analysera möjligheten att applicera en likande lösning för Israel/Palestina. Till skillnad från Sydafrika, där urbaniseringen drog de svarta in till städerna i sådant antal att de till slut utgjorde majoriteten, så råder i Israel en nästan total territoriell uppdelning mellan folken, och palestinskt arbetskraft ersätts i stället av arbetskraftsinvandring, speciellt från Asien. Medan nästan varje barn i Sydafrika togs om hand av en svart barnflicka, så är kontakterna mellan israeler och palestinier mycket begränsade.

Trots min djupa beundran för hur Sydafrika på ett fredligt sätt övergick till demokrati så tror jag att en sydafrikansk lösning för Israel/Palestina skulle innebära slutet för den judiska staten. Tvåstatslösning är den enda vägen för att fullfölja drömmarna för åtminstone de senaste fyra judiska genrationerna.

Vill vi rädda tvåstatslösningen så är det dags att seriöst stoppa expansionen av bosättningarna som är ett direkt hot mot denna. Här ligger exempelvis relevansen att förhindra att produkter från bosättningar märks som M ade in I srael.

Gröna linjen som bas

Genom att inte acceptera att bosättarna märker sina produkter på detta sätt så skyddar och stärker det internationella samfundet den gröna linjen. Dessutom ger man sina egna konsumenter möjligheten att själva välja om man vill köpa produkter från bosättningar eller inte.

Denna enkla åtgärd påminner oss att bosättningarna är ett grovt brott mot internationell rätt och en del i ett farligt projekt som syftar till at de facto annektera land.

Genom att stötta och uppmuntra en lösning på konflikten med den gröna linjen som bas så skulle det internationella samfundet också bekräfta att målet är en tvåstatslösning, och inte en israelisk apartheidstat.

Alon Liel

tidigare generaldirektör för Israels utrikesdepartement, Israels ambassadör i Sydafrika och utrikespolitisk rådgivare åt tidigare labourledaren Ehud Barak. I dag är Alon Liel verksam vid Tel Aviv University, Hebrew University och Interdisciplinary Center, Herzliya.

Texten är översatt av Diakonia, gemensamt kyrkligt biståndsorgan. Huvudmän är Alliansmissionen och Gemensam Framtid.

Bild - 2
Mest läst