Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

"Oviljan att inse att politik handlar om prioriteringar har gjort stor skada." Bild: Bild: Christine Olsson

Bortom öppna eller stängda hjärtan

Ledare Håller migrationspolitiken på att tappa sin särställning som en fråga där man bara tillåts vara god eller ond?

Migrationsfrågan har framställts som ett kategoriskt motsatsförhållande. Antingen har man ett öppet hjärta eller så har man ett stängt hjärta. Man kan välja hat eller kärlek, isolation eller öppenhet. Oviljan att inse att politik handlar om prioriteringar har gjort stor skada. Därför är det tid att göra upp med de föreställningar som antingen kategoriserar svenskar som mördare eller humanitära helgon.

Aftonbladets ledarsida har varit en av de röster som har drivit synsättet till sin spets.

I migrationsfrågan finns det två val: fascism eller antifascism. Att tidningens politiska redaktör, Karin Pettersson, i en artikel (26/1 2016) förklarade att visst, det finns en övre gräns för hur många Sverige klarar att ta emot, är därför sensationellt.

Detta är ett bevis på är att det har skett en omsvängning. Från att ha varit en fråga om svart eller vitt har migration blivit ett politikområde som andra.

Även om debatten har förskjutits har skuldbeläggandet redan hunnit göra stor skada. För att ta ett exempel, skribenten Teodor Stig-Matz skrev att om vi nekar flyktingar asyl i Sverige så är det liktydigt med att mörda dem: ”Jag antar att vi helt enkelt värderar oss själva högre än de människor som flyr hit” (Nyheter 24, 28/1). Vilken hygglig människa vill anses vara mördare?

Det behövs en diskussion om vilka moraliska förpliktelser Sverige som land, kollektivt, har gentemot omvärlden. Bör vi vara förpliktigade att avsäga oss allt överflöd i rikedom så länge det finns någon som har det sämre än en svensk medelinkomsttagare?

Eller bör det finnas en övre gräns för hur mycket det svenska samhället kan bidra med, såväl i Sverige som annorstädes? För till skillnad från vad många tror är migrationen, i varje fall på kort sikt, en ordentlig kostnad.

Hade de som förespråkade skarpa etiska motsatsförhållanden varit konsekventa hade de givetvis levt på existensminimum och avsagt sig alla sina ägodelar. För det finns alltid någon annan vars liv kan räddas.

Men, invänder nog vissa, det är väl skillnad på vad man anser att staten är förpliktigad att göra och vad man som individ bör göra? Självklart. Men statens tillgångar är inget annat än vad medborgare själva har betalat in. Klarar man inte av att personligen vara gränslöst solidarisk bör man vara försiktig med att kräva att andra ska vara det.

Svensk solidaritet har haft den outtalade premissen att den är oändlig så länge objektet för ens givmildhet befinner sig i Sverige och den bekostas av någon annan.

Det var förhållandevis få protester mot att svenskt bistånd minskade till förmån för mottagande innanför Sveriges gränser. Trots att denna omprioritering troligtvis gjorde mycket stor skada bland de absolut mest behövande ute i världen.

Det innebär att svensk hjälp till nödställda inte har utgått från en utilitaristisk grund, det vill säga maximal nytta till störst antal människor, utan att behövande som lyckats ta sig till Sverige är mer förtjänta av svensk hjälp än de som helt saknar möjligheten att fly.

Är det en rimlig prioritering?

Hade den svenska solidariteten i själva verket varit nyttomaximerande hade pengarna som i dag går till att hyra dyra lokaler för temporära flyktingboenden i stället gått till att dämpa UNHCR, FN:s flyktingorgans, allvarliga budgetunderskott. Den svenska så kallade solidariteten har främst handlat om att känna sig god, inte att göra maximalt gott.

Lidandet som vi kunde se med våra egna ögon bedömdes annorlunda än lidandet hos de som levde under betydligt svårare omständigheter, men på behörigt avstånd. De som påpekade att nyttan, inte upplevelsen av solidaritet, bör komma i första rummet anklagades för att gynna främlingsfientliga krafter.

I praktiken handlar politik om att välja, kompromissa och göra rimliga avvägningar när målkonflikter uppstår. Kanske blir 2016 året då man slutade att reducera politik till en fråga om antingen öppna eller stängda hjärtan.

Mest läst