Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Nr 26 av Ulf Rahmberg till utställningen Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning.

Borås konstmuseum | Ulf Rahmberg – Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning

Borås konstmuseums retrospektiva utställning med Ulf Rahmberg visar konstnären som meccanopojken i sexbutiken. Mikael van Reis blir en aning matt.

Konst

Borås konstmuseum

Ulf Rahmberg – Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning

t o m 30/9

Sveriges enda egentliga undergroundmagasin hette PUSS och utkom i tjugofyra nummer mellan 1968 och 1974 med bilder av bland andra Lars Hillersberg, Lena Svedberg och Ulf Rahmberg. Den var för sin tid burleskt hädisk mot allt som andades ordning och reda och uppbyggliga seder – och som ung man tyckte jag förstås att den var urhäftig. Vänsterns roliga halvtimme.

Här fanns en blandning av amerikanska comix (Robert Crumbs Zap är en parallell) och svensk anarkoklubb. PUSS häcklade både det politiska etablissemanget och partivänsterns förklädda kompanibefäl. Den var både underground och studentikos, men i botten av detta underliv fanns ett mäktigt samhällsäckel som letade bildspråk. Att peka ut och exponera var liksom hela grejen.

Lena Svedberg föll bort redan 1972, riksnidaren Lars Hillersberg avled 2004, men Ulf Rahmberg är kompromisslöst kvar vid bildfronten. Planeten PUSS var en viktig men tillfällig hållplats i tiden för dessa konstnärskap där Rahmbergs är det mest omfattande och betydande i gruppen, vilket blir uppenbart på den massiva retrospektiva utställning som nu kan skådas på Borås Konstmuseum. Det är en tungt vägande exposé som flankeras av en visning av Lena Svedbergs grafik – besvärjelser från museets andra våning. Little shop of horrors.

Ulf Rahmbergs utställning sträcker sig från sena femtiotalet fram till sena tider med en kulmination i 70- och 80-talens väldiga pannåer där Rahmberg utvecklar sitt lika fixerade som virtuosa snille för myllrande, smaskig och bländande figuration. Hans fantasi är "fantastisk".Konstnärligt lägger han tidsskikt över tidsskikt – vågor av samtid, forntid, framtid i en sorts nattliga visioner eller pollutioner. I djupet av allt skälver serierutans fuktiga möjligheter. Uppsåtet är profetiskt och pedagogiskt.

Här finns alltså mycket att se och jag anar i detta totaldetaljerade bildsinne också den beständigt pubertale Ulf Rahmberg. Inte en tråkig punkt, men i den metodiska affischeringen och förvandlingen blir jag också till sist matt av bildernas furia. Satyren Rahmberg låter sig inte tröttas och han bibehåller skamgreppet om våra amoraliska könsdelar. Konst för blinda heter en ny kortfilm om den i övrigt så blide Rahmberg.

Det är konsekvent att jag då till sist innesluts i hans 34 alnar, en tjugometer lång rundmålning av civilisationens förfärande framfart med exempel från Bhopal och Union Carbides massgasning av de indier som ovarsamt nog bosatt sig i Indien.

Cirkelmålningen är en logisk följd av hans cyklisk-pessimistiska världssyn. Rahmberg återkommer till livscirkeln från vaggan till graven, mer mytiskt som ormen/draken som biter sig i svansen (den grekiska Ouroboro), än mer mytiskt som lustgården och syndafallet. I en sen svit bilder är det skapelseknullet och syndafallet som repeteras med illustrativ och direkt fånig barnboksblick. Det slutar med Kain och Abel. End of History. I andra och mer vänsterpolitiskt illustrerande målningar är det en rakare tidsaxel av utveckling och nedräkning som gäller. Allt går åt helvete.

Rahmbergs bildvärld är i grunden byggd av en dualism mellan liv och förgängelse som kan tolkas som paradis och inferno eller vrids upp till en rasande domedag av Kopulationen och Kapitalismen. Det sexual-politiska komplexet förhärskar, men är i Rahmbergs eko-vision hela tiden genmodifierat till en galopperande förödelse av jord och miljö.

I grunden är det också en konservativ och nostalgisk världsbild med senmedeltida anor – men med gas och bas från Krigs-Goya till Lustgårds-Bosch och Helvetes-Bruegel. Käftar och kön, djävlar och djur. Rahmbergs öppnings- och stängningsbara målningar är ett slags altartavlar, lite i stil med Isenheimeraltaret. Konstens uppgift är att varna.

Tyngdpunkten finns i några monstermålningar lånade från Moderna Museet där samhällsskicket förvandlats till ursvinet som glupar i sig allt levande och sedan skiter ut biprodukterna. De är fantastiska som mardrömmar. I andra verk dansar den politiska spökbaletten fram med Nixon, Palme, Fälldin, Pinochet, Brezjnev, Khomeini ... Bilden av Capitolium som jättebläckfisk tuschtecknas direkt på väggen.

Här arbetar en klassisk konstnärlig transformation. Serierutans Rahmberg går från den allra enklaste dualismen – sex och död, gud och djävul – och alstrar ur detta den bildmässiga motsatsen som actionrullar från den reellt existerande monopolkapitalismens helveten. Kosmisk slapstick, kallar Clemens Altgård det i en katalogtext.

Balanspunkten däremellan – själva kraftöverföringen sitter sannolikt i det där puerila Rahmbergsjaget som älskar att försjunka i fantasteri och kontroll, av penetration och plastisk perfektion. I denna lustgård kan alla former citeras. Det förbluffande med Rahmbergs bildvärld är dess svårjämförliga elasticitet. Den finns där för att vända djupet till yta. Dualismen skall förvandlas till flimrande överdåd.

Han vrider, vänder och skruvar sin linje. Kukar och fittor juckar fram över jordytan som eviga fabeldjur. Konstnären är lite som meccanopojken i sexbutiken. Pornograferad fantasy. Det är kanske virtuositetens delförklaring. Rahmbergs konst är seendet som en ställföreträdande lystnad och förfäran. Det intellektuella utbytet blir till sist ändå måttligt. Om man så säger.

Denna utställning som är så visionärt stark i sitt centrum är därför också överargumenterad i sina kanter. Likväl – här kan man träda in i en tidsbubbla av kosmisk sextiotalism och den vidgas ständigt av "den mörke fursten", som Channa Bankiers stiliga utnämning lyder.

Utställningen visar därför med eftertryck att Ulf Rahmbergs konstnärliga personlighet är större än vi egentligen velat veta och på märkligt dubbelt vis ytligare och djupare, kallare och hetare med sin både primitiva och precisa energi.

Jag ser spåren av en satirkultur som försvann, men som delvis återföddes med 90-talets seriekultur. Nu är Rahmberg tillbaka som en medeltida apokalyptiker som exponerar sina profetior om tidens ände med glansig blick. Det finns inga hemligheter. Världens principer är två. Barndomens säck vänds ut och in och hela kosmos rasar ut. Allt är uppenbarat. Sex och död.

Varför har det då inte gått åt helvete som i dessa trettioåriga profetior? Eller – det kanske redan gjort det, fast vi ännu inte sett det. Ulf Rahmberg drar ett glödgat streck från helveteshettan till klimatuppvärmningen. En del tycker att det där bara är barnsligt, men varningarna är som sagt här utfärdade.

Bild - 2
Målning nr 27 1987 Ikaros.

Ulf Rahmbergs retrospektiva utställning Lustarnas trädgård och civilisationens nedräkning som visas på Borås konstmuseum till och med 30 september.

.

Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen och gömmer några gamla PUSS-nummer i källaren.

Mest läst