Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Jim Dine inspekterar sina Pinocchioskulpturer i trä inför kvällens vernissage i New York.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Borås, here I come!

    Jim Dine har gått igång rejält på Pinocchio på äldre dagar och fyller ett galleri på Manhattan med varianter av sagofiguren. Men den väldiga bronsstatyn i Borås blir en engångsföreteelse, säger han. - Vem vill ha den? Jag menar, kom igen, den är väldigt speciell.
    SLÄTRAKAT HUVUD OCH STORT VITT skägg på kropp i blåställ siktas på 25:e gatan på Manhattan. Konstnären Jim Dine påminner lite om en sjöman där han vandrar i morgonljuset med snabba steg mot galleriet Pace Wildenstein för att färdigställa inför kvällens vernissage.
    De senaste dagarna har varit hektiska. Han ställer ut 17 träskulpturer, alla med Pinocchio som motiv, och ett par har farit illa under transporten. Men nu mår de bra, efter behandling med skruvtvingar och lim.
    Alldeles innanför dörren till galleriet står en mindre träförlaga till den bronspjäs som ska stå på Allégatan i Borås. Den blivande statyn har väckt häftig debatt och stor förundran. Många frågar sig vad i hela friden Pinocchio har med Borås att göra. En annan orsak till vrede och diskussioner om demokrati och offentlig konst är att statyn initierats av en grupp donatorer ledda av textilmagnaten och konstsamlaren Bengt Swegmark, som har en del Jim Dine-verk i sin samling och bor nära just den plats där statyn ska stå.
    - Jag höll faktiskt med dem när de sa att varför ska vi acceptera en skulptur av ett gäng rika killar som tvingar den på oss i vår stad. Jag skulle nog känna likadant. Men, jag ville ha den där, så jag är glad över att det fungerade, säger Jim Dine.
    Han berättar hur hans fru tittade upp ur tidningen där hon läst att folk ifrågasatte varför en liten svensk stad skulle ha en italiensk folkhjälte som skulptur.
    - Min fru sa "de har helt rätt, vad tänker de på?". Jag sa "oroa dig inte, jag får ju en möjlighet att göra en stor Pinocchio".
    NÄR HAN FÖR ETT PAR år sedan blev tillfrågad om han kunde tänka sig att göra en staty åt staden på temat blev han upprymd och samtidigt förvånad över att någon kunde komma på tanken. Han trodde att allt var klappat och klart i och med frågan. Därför har det krupit i honom av irriterad otålighet över att han tvingats avbryta arbetet i väntan på Borås fullmäktiges slutgiltiga godkännande som kom för ett par månader sedan.
    - Vi gör inte så i Amerika. Här är det antingen staten eller privata intressenter som beställer ett verk. Om staten ligger bakom blir det alltid problem, för staten jävlas med dig. Men om privatpersoner beställer så vill de verkligen ha det. Oavsett vilket skulle det inte bli en sådan debatt.
    Förlagan som frusit i stegen intill entrén kallas i katalogen "Walking to Boräs" och är fortfarande till salu, för motsvarande omkring 1,6 miljoner kronor. Pinocchio i Borås kommer att bli nio meter hög och går loss på elva miljoner kronor. Jim Dine säger att den är långt ifrån någon vinstaffär för hans del. Han kallar det för ett arbete drivet av kärlek.
    - Det skulle inte gå att sätta ett så högt pris som den verkligen är värd. Ingen skulle betala det. Den kostar för mycket att göra, just nu fyra gånger mer än för fyra år sedan. Priset för brons har gått upp så mycket på grund av det här hemska kriget.
    Han har slagit sig ner i en stol, men befinner sig bara till hälften i den. Resten av honom och uppmärksamheten är riktad mot "killarna". Så kallar han sina två medhjälpare Dylan Farnum och Jason Treffrey från Walla Walla i delstaten Washington i nordvästra USA. Där har Jim Dine både farm, ateljé och gjuteri.
    Killarna ilar omkring och justerar placeringen av träskulpturerna i det före detta magasinet som gjorts om till stort galleri. Ett par dockor är omgivna av verktyg, ett tema som Jim Dine använt mycket genom åren när han inte uppehållit sig kring badrockar eller hjärtan. Några är bara till hälften utskurna ur träet medan andra gestikulerar i helfigur med kantiga armar, en är en dubblering av Pinocchio i blankpolerat valnötsträ.
    Först har han gjort små modeller som han överlämnat till Jason och Dylan. De skannar och analyserar dem minutiöst med ett datorprogram så att en fräs sedan kan göra det mesta av grovjobbet.
    - Jag går in på slutet och finputsar, säger Jim Dine.
    HÖGRE UPP PÅ MANHATTAN i den konstanta ruschen på sjätte avenyn står tre av hans stora Venusstatyer i brons, andra med samma motiv finns i Cleveland och hans födelsestad Cincinnati.
    Jim Dine har sedan 60-talets banbrytande happenings och popkonst arbetat med flera tekniker men är kanske mest känd för sitt måleri. Han är representerad på flera museer världen över, från Museum of Modern Art i New York till Moderna museet i Stockholm och Borås konstmuseum.
    När han var i sexårsåldern på fyrtiotalet blev Jim Dine både skrämd och fascinerad av Disneys version av italienaren Carlo Collodis saga om Pinocchio. Han stoppade minnet i fickan, som han säger, för att först femtio år senare plocka upp det och använda det i konsten. Det är en symbolhistoria, menar han, en metafor för konsten med dockmakaren Gepetto som väcker liv i en bit trä.
    - Det är så du gör konst. Du tar något som är dött och gör det levande. Det är en betydelsefull berättelse. Det slog mig att det var något som jag kunde vara. Jag blev Gepetto.
    Djupare vill han inte gå i analysen. Han säger att han är en emotionell konstnär som vill behålla hemligheterna för sig själv, att det är känsliga saker som han bara pratar om med nära vänner. Därför vill han inte ge ledtrådar till vad han vill uttrycka med Pinocchio i Borås.
    - Jag kan inte påverka hur folk ska känna. Jag ville försöka göra ett väldigt starkt verk som ska kunna kontrollera platsen där det står. Förhoppningsvis kommer folk att njuta av att titta på det. Om inte så är det en rejäl bit brons att bli av med, säger han och fyrar av ett skratt ur skägget.
    PÅ KVÄLLEN NÅGRA TIMMAR SENARE slås dörrarna upp och snart glider flera hundra personer omkring med chardonnay i näven. Många av dem är gallerister, konstnärer och vänner. Jim Dine håller hov i linnekostym, skakar hand, pussar på kind och skrattar medan förstelnade dockor smått hotfullt sträcker sig över massan.
    Allt filmas av Barbro Schultz, en svenska som bor i Paris och som tillsammans med finskan Charlotte Airas gör en SVT-dokumentär om Jim Dines Boråsprojekt. Tidigare har de filmat i Paris. I höst ska de följa arbetet i Walla Walla och avsluta med installationen på Allégatan i maj nästa år. De hade bestämt sig för att göra filmen redan innan protesterna väcktes förra året.
    - Det är en så spännande historia med arbetet på gjuteriet, transporten och Jims tankar om Pinocchio, säger hon och tillägger att den inte blivit sämre av debatten.
    Delar av följet avrundar med en stor middag några kvarter bort innan Jim Dine går till sin lägenhet i Greenwich Village. Han är där sällan, har den mest för att kunna träffa barn och barnbarn. Mest är han i Walla Walla, där han målar mycket och där delarna till Borås-Pinocchio ska ta form under hösten och vintern. Och så har han en ateljé och lägenhet i Paris och en bostad i Göttingen i Tyskland.
    - Jag trivs överallt. Var jag än beslutar mig för att vara så hänger det ihop med att jag vill jobba. Det är allt jag gör.
    Text
    Bild

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.