Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Bokpaket: Virdborg ser ett rum som krymper

    Världen krymper, trycket ökar. Formuleringen är Jerker Virdborgs men känslan delas säkert av fler. Hans nya novellsamling är ett försök att göra litteratur av den tryckkokare som samtiden är.

    Man skulle kunna tro att författare har svårt att uttrycka sig muntligen. Jerker Virdborg hör inte till dem. Med snabba verbala penseldrag målar han upp världen i stort men också den som ligger under Filmhuset på Gärdet där vi sitter. Han bor och arbetar i närheten och känner området i detalj.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Ett stenkast därifrån ligger FMV, Försvarets materielverk. Men han har också gjort efterforskningar kring de superduperhemliga skyddsrum som, vid ett krigsutbrott, ska hysa regeringen och Must.

    Must?

    -Militärens underrättelsetjänst, det är sådant som Jan Guillou skriver om, extremt hemliga saker, kontraspionage och sådant, men det är också de som får stort ansvar i krigstid.

    Den som har läst Jerker Virdborgs roman "Försvinnarna" vet att han kan Stockholms underjord som vore han själv en Urban Explorer-person. En sådan som ägnar fritiden åt illegala expeditioner i den schweizerost som är huvudstadens underrede.

    Sammanhållen prosabok

    "Skyddsrummet Luxgatan" heter hans nya novellsamling, egentligen en tätt sammanhållen prosabok, där de olika och lätt absurdistiska berättelserna korsbefruktar och förstärker den hotfulla, ibland gastkramande, stämning som råder i dem. Vartannat kapitel, ofta bara ett par sidor långt, utspelas nere i ett och samma skyddsrum. Ingen, allra minst berättarjaget, vet vad som händer varken däruppe eller därnere. Förbindelserna är knackiga och mörkret kompakt.

    När Jerker Virdborg börjar tala om boken är det i stället utifrån världsläget: klimathotet, Ukraina, ebola och Syrien. Han protesterar när han får höra att det räcker, att han redan sagt mer än jag okar höra. Krigen blir fler samtidigt som det inrikespolitiska läget är allt annat än stabilt.

    -Jag kunde förstås inte förutse allt det här när jag skrev, men det finns ett tryck på oss just nu, det tror jag många känner. Jag ser det som ett rum som krymper, klaustrofobin och maktlösheten är akut, både i Sverige och ute i världen.

    Tröstköper Baileys

    En novell handlar om en pojke som säljer sin sovande mammas lugnande mediciner för att tröstköpa godis, Baileys och nya datorspel. Stockholms riksdagshus och Rosenbad skymtar förbi, demolerade, vilket konstateras bara i en bisats. I en annan berättelse rasar inbördeskriget i Småland. I nästan alla råder skarpt läge, människors existens ställs på sin spets.

    -Jag älskar ju sådana historier, och ska nog inte heller underskatta min egen drivkraft. Jag har tre barn och har på något sätt levt halva mitt liv nu, det är klart att jag får alltmer svårt med de här grundläggande villkoren som vi alla lever under. Det är "en oschysst deal" att vi ska vara så medvetna om våra barns dödlighet, om alltings dödlighet. Det är en banal tanke på sätt och vis, men samtidigt skulle jag vilja skicka ett protestbrev till någon. Och kanske är mina böcker ett sådant brev. -Vi är inte gjorda för att förlora våra föräldrar, eller för att förlora våra barn i värsta fall. Vi är inte gjorda för att se det som händer i vår omvärld heller. I går läste jag om hur man korsfäster barn i Irak, hur ska vi kunna hantera det?

    Klaustrofobisk

    Varken religionen eller naturen skänker Jerker Virdborg den minsta tröst. I stället vänder han sig till konsten och litteraturen, vilket inte hindrar att han ibland upplever även kulturvärlden som klaustrofobisk. 2009 efterlyste han tillsammans med sex andra författare i ett uppmärksammat manifest en litteratur som tar avstamp i den klassiska berättelsen stället för i språk och form. Sedan dess har Jerker Virdborg under pseudonymen Michael Mortimer börjat skriva underhållningslitteratur tillsammans med Daniel Sjölin, bland annat för att nå en bredare läsarskara.

    -Många böcker säljs i bara några hundra exemplar trots att vi är tio miljoner svenskar, det är en oerhört obskyr verksamhet.

    Ska poeterna sluta skriva eftersom läsarna är för få?

    -Nej, men man ska heller inte tänka bort möjligheten att skriva på något annat sätt för att få fler läsare och samtidigt behålla den konstnärliga halten.