Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 3

Bodil Malmsten | Så gör jag – Konsten att skriva

Bodil Malmsten gör rent hus med allt vad romantiserade skrivarmyter heter. Hon påminner oss om att skrivandet också kan vara en undersökning.

Handbok

Handbok

Bodil Malmsten | Så gör jag – Konsten att skriva

Modernista

”Jag skriver inte en dikt, jag letar efter den.” Av allt som har sagts om skrivandets konst hör citatet av den finska poeten och författaren Pentti Saarikoski till mina favoriter. Jag upprepar det som uppmuntran till mig själv vid skrivbordet och som en liten besvärjelse mot allehanda skrivtips som jag ogillar. I den tristaste av världar får vi tidigt lära oss att betrakta skrivandet som en formuleringskonst – ”Tänk ut! Skriv ned! Klart! ”– men Saarikoski kommer med glädjande kontrabesked: att skriva behöver inte handla om att tänka först och formulera sedan. Nej, lika gärna kan skrivandet självt fungera som ett tänkande.

Lite av samma anda finner man i Bodil Malmstens nya skrivhandbok Så gör jag, en lärobok för den som längtar efter att skriva på allvar och vill ha inspirerande sällskap på vägen.

Skrivarhandböcker finns av alla sorter, från djuplodande essäer à la V S Naipauls Att läsa och skriva, till rena hantverkslektioner, till de som tar avstamp i det självbiografiska, som Stephen King i den väldigt läsvärda Att skriva. (Numera finns också en fjärde sorts skrivguider som handlar om hur man skriver säljande, men de är väl snarast att betrakta som handböcker i marknadsanpassning, inte i skrivande.)

Det fina med Bodil Malmstens bok är att hon låter tänkandet, görandet och det självupplevda leva sida vid sida i samma bok, på en gång lekfullt och på djupaste allvar. Texterna är korta, vässade, infallsrika, uppriktiga och gör på ett inspirerande vis rent hus med allt vad romantiserade skrivarmyter heter. Än skriver Malmsten om konsten att sitta still på skrivbordsstolar och uppmanar den skrivande läsaren att stretcha ordentligt och läsa på om ergonomi. Än citerar hon Thomas Bernhard och resonerar om omöjligheten i att skriva sanningar (”Det skrivna blir inte den sanning man eftersträvar, det skrivna är något annat, något nytt.”) Än berättar hon om sina skrivrutiner, återvänder till barndomens finrum, talar innerligt varmt om skiljetecken, talar cliffhangers, telefonkataloger, dramaturgi, mingelfadäser ... för att strax servera folkbildande fakta om finkultur i fyra rappa punkter.

Boken är helt renad från standardövningar och slentrianmässiga tips, men innehåller en och annan rolig och användbar arbetsuppgift. Jag tycker mycket om Malmstens övningar som alla handlar om att den skrivande läsaren ska hitta fram till vem hen är som skribent. Exempel: ”Ta reda på vilka de respektabla är. Inte de allmänt välansedda, utan för dig respektabla. Vilka har du respekt för? Respektera dem. De andra finns inte.” Det är något helt annat än traditionella skrivövningar.

Att skrivandet kan vara plågsamt och sönderslitande svårt är något man – i missriktad vänlighet? – ogärna talar om i skrivarhandböckernas värld. Så icke här där Malmsten beskriver perioder av skrivkramp och för­ödande självcensur som en del av skrivprocessen. (Det hade jag gärna läst en hel bok om.) Den genomgående uppmaningen som boken kommunicerar är något som borde stå skrivet i eldskrift över porten till varje anständig skrivarskola: skaffa dig en hållning till skrivandet! Sök ditt ärende! Sök det igen! Ta allt på allvar och inget för givet!

Jag blir förtjust i Malmstens bok och det av flera skäl. Dels för att den är en användbar skrivhandbok som ger just den sortens nycklar som jag tror att man behöver om man har kretsat kring skrivbordet ett tag och vill ta sitt skrivande på större allvar, en bok som jag önskar att jag haft tillgång till för trettio år sedan, på den tiden när jag längtade efter att skriva men inte riktigt vågade. Dels för att den lyfter fram en hållning som jag tror är viktig att hålla fram just nu.

I en tid som den här när så många av oss lever med händerna limmade vid ett eller annat tangentbord i en aldrig sinande ström av sms, tweets och blogginlägg är det lätt att ta skrivandet för givet. Att uttrycka sig i skrift blir normaltillståndet, som sällan problematiseras och i värsta fall förhåller vi oss till orden som till hunsat tjänstefolk; de ska bara finnas där och serva oss utan att ställa till trubbel, en instrumentell hållning, som kanske kan göra oss till lysande textleverantörer, informatörer, formuleringsmästare, kort sagt till brukare av ord. Men att vara en skrivande människa är väl något annat, något mer?

Vad Malmsten gör är att påminna om att skrivandet också kan vara en undersökning, ett seende, ett förhållningssätt, ett sätt att vara i världen.

Bild - 2
Bild - 1
Mest läst