Samtidigt som Israel återigen bordar en Ship to Gaza-konvoj med förnödenheter och ambition att ta sig igenom blockaden läser jag Bob Hanssons skildring från Israel och Palestina-konflikten. Här är det en kärlekshistoria som står i centrum: mellan den israeliske soldaten Isra och den svenska fredsaktivisten Maria.
Det är glädjande att Hansson lyckas skildra den mångåriga konflikten på ett lyhört och inkännande sätt. Han lyckas ofta visa upp komplexiteten: hur murarna inte bara är fysiska utan även handlar om uppbyggnaden av ett vi och dem, djupgående sår, hämndbegär, oskyldiga offer och tankebanor som ärvs, reproduceras och fördjupas.
Men trovärdigheten brister på många andra håll. Om Israel och Palestina är utmejslade och skildrade på sina villkor är romanens huvudpersoner mest projektioner av en idé. Bob Hansson vill skriva om kärlek och allt i kärlekshistorien underordnar sig hans röst. På så vis kan Maria, strax efter att hon flytt efter att hon fått reda på att mannen som hon älskar dödat ett barn med 13 skott, skriva ett brev till sin döda mor där hon resonerar kring att det ju finns funktionella dildos och att män inte har roterande klitorisstimulerare i sitt penishår. Likaså kan Isra, strax efter att Maria lämnat honom, stå hos sin bror och hålla ett brandtal om hur vackert det är att vi alla älskar.
Den typiska Bob Hanssonska förnumstigheten – ofta uttryckt i hans poesi – tar liksom över. Ambitionen är satt: romanen ska skildra huruvida vi är beredda att förlåta att kärleken inte ser ut exakt som vi har tänkt oss. Problemet är att den största delen av romanen ägnas åt att huvudpersonerna ställer just den frågan, i ändlösa mail, brev och monologer. Slutresultatet blir ett ytlig svepande över ett tema som förtjänar en betydligt mer djuplodande utforskning än såhär.
