Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Blue Jasmine

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

Blue Jasmine

Regi: Woody Allen, USA, 2013 (98 min)

BERGAKUNGEN, BIOPALATSET

Den amerikanska bank- och bolåneinstitutkrisen 2008 drabbade inte bara finanshajar utan i ännu större utsträckning helt vanliga knegare. Om detta handlar Woody Allens nya, ambitiösa och djupt tragiska film Blue Jasmine.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jasmine (Cate Blanchett) lever flott i New York tillsammans med maken Hal (Alec Baldwin) som ägnar sig åt halvskumma fastighetsaffärer. En dag står Jasmine övergiven och utblottad. I ett försök att starta på ny kula åker hon till San Francisco och flyttar in hos sin fattiga syster Ginger (Sally Hawkins gör ett fenomenalt rollporträtt).

I takt med att Jasmine, som försöker ge sken av att hon har det gott ställt, vecklar in sig i lögner blir filmen mer och mer ångestladdad. Helt ärlig mot sig själv är Jasmine bara i en enda scen (filmens mest gripande): när hon sitter barnvakt åt Gingers unga söner.

Närbilder av Blanchetts uttrycksfulla ansikte präglar Blue Jasmine från start till mål. Detta är ingen av Allens allra bästa filmer, men skådespeleriet och dialogen håller toppklass. Blanchett är briljant i huvudrollen.