Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bloggade om helvetet på Utöya

Världen Prableen Kaur, undomspolitiker från Oslo, beskriver i sin blogg hur hon känner dödsskräck och twittrar till sina anhöriga samtidigt som hon hör mördaren jaga nya offer och hur hon tvingas till nya gömställen.

"Jag har vaknat. Jag kan inte sova längre. Jag sitter i vardagsrummet. Känner sorg, ilska, lycka, Gud jag vet inte vad. Det är för många känslor. Det är för många tankar. Jag är rädd. Jag reagerar på minsta ljud.

Jag kommer nu att berätta vad som hände på Utöya. Vad jag såg, vad jag kände och vad jag gjorde. Orden kommer fritt, men jag kommer att anonymisera många namn av respekt för mina vänner.

Vi hade ett krismöte i huvudbyggnaden efter explosionerna i Oslo. Efter det träffades medlemmarna i Akershus och Oslo. Efter mötena var det många, många människor runt och i huvudbyggnaden. Vi tröstade varandra med att vi var säkra på en ö. Ingen visste då att helvetet skulle bryta ut hos oss också.

Jag stod i första ledet när paniken utbröt. Jag hörde skott, Jag såg honom skjuta. Alla började springa. Min första tanke var: Varför skjuter polisen på oss? Vad i helvete?

Jag sprang in i det lilla rummet. Människor sprang, Skrek. Jag var rädd. Jag lyckades klämma mig in i ett av rummen på baksidan av byggnaden. Vi var många där. Vi låg på golvet allihop. Vi hörde flera skott. Jag var ännu mer rädd. Jag grät. Jag visste ingenting. Jag såg min bästa vän genom fönstret och undrade om jag skulle gå ut och hämta in honom till mig. Jag gjorde inte det. Jag såg rädslan i hans ögon. Vi låg på golvet i rummet. Vi kom överens om att inte släppa in fler, ifall mördaren skulle komma.

Vi hörde flera skott och bestämde oss för att hoppa ut genom fönstret. Panik utbröt ibland oss. Alla rusade till fönstret och försökte ta sig ut. Jag blev sist och tänkte: Jag är sist ut. Nu är jag död. Jag är säker på det men tänker, det är OK, då vet jag att de andra är i säkerhet.

Jag kastade ut min väska. Försökte hasa mig ner, men tappade greppet och landade hårt på vänster sida. En kille hjälpte mig upp. Vi sprang in i skogen. Jag såg mig omkring. Är han här? Skjuter han mot mig? Ser han mig?

En flicka har brutit fotleden. En annan är allvarligt skadad. Jag försökte hjälpa till lite, innan jag gick ner mot stranden.

Jag sökte skydd bakom en slags tegelmur. Vi var många. Jag bad, bad, bad. Jag hoppades att Gud såg mig.

Jag ringde mamma och sa att det inte var säkert att vi skulle träffas igen, men att jag skulle göra allt för att klar mig. Jag sa flera gånger att jag älskar henne. Jag hörde rädslan i hennes röst. Hon grät. Det gjorde ont. Jag sände sms till min pappa och sa att jag älskar honom. Jag sände sms till en annan jag tycker väldigt mycket om. Vi höll kontakten en stund. Jag sände sms till min bästa vän. Han svarade inte. Vi hörde flera skott och kröp ihop. Gjorde allt för att hålla värmen.

Det var så många tankar. Jag var så rädd. Pappa ringde. Jag grät och sa att jag älskar honom. Han sa att han och min bror var på väg för att ta emot mig när jag kom till fastlandet, eller också skulle de komma över till ön. Det var så många känslor, så många tankar. Jag bad så mycket jag kunde. Tiden gick. De andra ringde sina föräldrar och efter en stund övergick alla till sms eftersom vi fruktade att mördaren skulle höra oss.

Jag tänkte på min syster som är bortrest. Hur skulle jag kunna berätta för henne vad som hände. Jag uppdaterade på Twitter och Facebook att jag än så länge var vid liv och att jag var "trygg". Jag skrev att jag väntade på polisen. Folk började hoppa i vattnet och började simma. Jag blev liggande och bestämde mig för att om han kom så skulle jag spela död. Jag skulle inte springa eller simma.

Jag kan inte beskriva den rädsla, alla tankar jag kände då.

En man kom. "Jag är från polisen".

Jag låg kvar.

Någon skrek tillbaks att han skulle bevisa det. Jag minns inte allt han sa, men mördaren började skjuta. Han laddade, sköt igen. Han sköt dem runt mig. Jag låg kvar och tänkte: Nu är det över. Han är här. Nu dör jag.

Folk skrek. Jag hörde att människor blev skjutna. Andra hoppade ut i vattnet. Jag låg kvar. Mobilen i handen. Jag låg på benen på en tjej, Två andra låg på mina ben. Jag låg kvar. Telefonen plingade med nya sms. Den ringde flera gånger, Jag låg kvar. Spelade död. Jag låg där i minst en timme. Det var helt stilla. Jag vred försiktigt på huvudet för att se om jag kunde se någon röra sig.

Jag såg lik. Jag såg blod. Fruktansvärt. Jag hade legat på ett lik. Två lik låg på mig. Jag hade änglavakt.

Jag visste inte om han skulle komma tillbaks. Jag vågade inte titta på mina sms och alla som ringt.

Jag skyndade mig ner mot vattnet, Tog av tröjan och funderade på om jag skulle ta med mobilen. Stoppade den i bakfickan och hoppade i. Jag såg flera andra i vattnet. De hade simmat långt ut. Några hade samlats runt en gummibåt eller något sådant. Många var där och plockade upp dem som simmade.

Jag simmade och simmade mot den där gummibåten.

Jag skrek. Grät. Blev kall. Tänkte att jag kommer att drunkna. Det blev tyngre och tyngre. Jag bad och fortsatte. Blev trött i armarna. Simmade ryggsim en stund för att vila armarna. Jag sjönk och började simma som vanligt igen. Efter en stund trodde jag att de som samlats runt gummibåten hade börjat röra sig bortåt. Jag skrek och bad dem vänta på mig. Jag måste ha sett i syne. Men jag simmade några hundra meter innan jag var framme hos dem.

Vi pratade lite, sa vad vi hette och var vi kom ifrån.

När båtarna körde förbi skrek vi på hjälp, men de plockade upp de andra som simmade först. En man kom förbi och kastade till oss flytvästar. Jag fick tag i en, fick på mig den, Jag höll fast i den lilla gummibåten tills samma man kom tillbaks och plockade upp oss.

Alla fick plats och han började köra mot land. Efter en stund började den lilla båten ta in vatten och jag gjorde vad jag kunde genom att ösa med en liten bytta. Jag blev trött och en annan flicka tog över.

Vi kom iland, Vi fick filtar. Då kom tårarna. Jag började gråta kraftigare. En kvinna kramade mig, det var så skönt. Jag grät högt, hulkade.

En man lånade ut sin telefon och jag ringde pappa: Jag lever, Jag klarade det. Nu är jag trygg.

Jag la på luren och fortsatte gråta.

Helt okända människor tog oss i sina bilar och körde oss till Sundvollen Hotell.

Jag sprang in för att se om jag kunde hitta min bästa vän. Jag såg honom ingenstans.

Jag såg en väninna. Vi kramades länge och jag grät högt.

Jag gick runt och letade efter vänner. Hjärtat slog och jag grät mer.

Jag registrerade mig hos polisen och tittade igenom alla listor. Jag visste inte om min bästa vän levde men jag hittade inte namnet på någon lista.

Jag var rädd och fick en kudde. Tog av mig de blöta strumporna. Jag var halvnaken. Fick en jacka och försökte samla mig lite. Kontaktade mina föräldrar igen. Pappa och storebror var på väg för att hämta mig. Jag drack lite choklad. Satt ner. Tänkte. Grät. Träffade fler vänner, kramade dem. Grät.

Jag fick låna en dator. Uppdaterade Twitter och Facebook med att jag nu var tryggt i säkerhet. Jag var på hotellet i flera timmar innan min familj kom. Letade efter fler jag kände. Talade med en präst. Jag berättade om vad jag sett. Det var ett bra samtal. En man från Röda Korset tittade på alla mina sår och rengjorde dem.

Tiden gick. Jag var tillsammans med några vänner. Vi pratade alla om samma sak. Hur vi hade överlevt. Vad som hänt. Jag frågade alla om de sett min bästa vän. Ingen hade sett honom. Jag blev rädd. Tänkte att det var mitt fel, eftersom vi inte klarat att hålla ihop.

En väninna fick nyckeln till ett rum där vi satte oss och tittade på nyheter. Det väckte känslorna, ilskan, sorgen.

Pappa ringde, de hade kommit. Vi kramades länge, Jag grät högt och min bror grät också. Det var en skön stund.

Då såg jag ryggen på en kille som liknade min vän. Jag ropade hans namn och han vände runt. Det var han.

Vi kramades länge. Båda grät och vi frågade varandra hur vi hade klarat oss. Efter en stund registrerade jag ut mig och vi for därifrån. Min bästa vän följde med hem, tillsammans med sin bror och hans bästa vän. De ville inte lämna mig förrän de sett att jag mådde bra. Vi småpratade, jag drack juice och åt youghurt. Jag pratade lite till med mamma och familjen.

Jag ringde min bästa väninna som sa: Jag var inte säker på att jag någonsin skulle få det här samtalet.

Tårarna kom och vi pratade en stund.

När jag la mig var klockan tre på natten.

Min mamma vägrade att lämna mig ensam så vi sov ihop.

Det har gått några timmar sedan allt det här hände. Jag är fortfarande chockad. Allt har inte sjunkit in, Jag har sett mina vänners döda kroppar. Flera av mina vänner saknas.

Jag är glad att jag kan simma, Jag är glad att jag lever, för att Gud såg efter mig. Det är så många känslor, så många tankar. Jag tänker på alla drabbade. På alla jag förlorat. På det helvete som är och var på ön.

Sommarens vackraste äventyr är förvandlat till Norges värsta mardröm.

Översättning av Stephan Lövgren från Prableen Kaurs blogg.

Mest läst