Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Kamp på liv och död för Portmans balettdansös.

Black swan

Filmrecensioner

psykologisk thriller

psykologisk thriller

Black swan

Regi: Darren Aronofsky

Med: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Winona Ryder och Barbara Hershey

USA, 2010 (108 min)

Biopalatset, Bergakungen, Roy

För att hålla kvar värmen i huden utvecklar anorektiker behåring. Ju mer man svälter sig, desto mer hår växer ut. Men anorexi är också kompromisslös självkontroll, sköra naglar, depression och en strävan efter perfektion.

Kopplingen till självsvält är en av många spretiga associationer jag får när jag ser Darren Aronofskys psykologiska thriller, som i grunden är en tragedi. Ballerinan Nina Sayers äter en grapefrukt till frukost, kräks efter repetitionerna och går ner i vikt även när det ser omöjligt ut. Natalie Portman spelar henne dessutom med anorektikerns febriga beslutsamhet.

Regissören Darren Aronofsky fortsätter efter The Wrestler att berätta om människor som är besatta av att framträda och som förlorar sig själva på vägen.

Black swan skildrar arbetet med en uppsättning av Pjotr Tjajkovskijs balett Svansjön. Balettens regissör (Vincent Cassel) drar handlingen för sina dansare och oss på första kollationeringen: en flicka förtrollas till en svan. För att bli fri från förtrollningen måste hon gifta sig med prinsen. Tyvärr hinner den förföriska svarta svanen före och i sorg tar den vita svanen sitt liv.

Svansjötemat flyter fritt mellan dansgolvet och filmens verkliga handling, det vill säga Ninas desperata försök att hitta sin dubbla roll som den vita och svarta svanen – Odette och Odile. Sin oskuldsfulla och kontrollerade sida har hon tillgång till, medan kaoset och lusten lurar som en jungiansk skugga under ytan. Dessutom får hon konkurrens av dansaren Lily (Kunis), som vill ha rollen.

För att binda ihop berättarnivåerna använder Darren Aronofsky bland annat element från skräckfiktionen. Till exempel påminner den instängda relationen mellan Nina och hennes mamma om Stephen Kings klassiker Carrie. Även om Nina är äldre genomgår hon en liknande förvandling från barn till vuxen och stöter på motstånd från modern när hon försöker frigöra sig. Även Ninas nyvunna sexualitet blir ett inre och yttre hot.

Fascinerande är det också att tänka sig Ninas mentala låsning vid sin mamma och deras lägenhet som en parallell till den förbannelse som i Svansjön tvingar den vita svanen att simma på en sjö av tårar som hennes mamma har gråtit. Ninas mor är en före detta ballerina som sörjer sin förlorade karriär.

Vägen till den fantastiska finalen är full av gåtor och obehagliga överraskningar. Musiken är dramatiskt omarrangerad och smälter samman med bilderna som är i ett ständigt flöde tack vare Matthew Libatiques handhållna kamera.

Nina strävar efter perfektion. Men vågar man inte ge sig hän blir föreställningen tråkig, menar Cassels regissör. Black swan blir en berättelse om konstnärskap, men handlar också om hur vi ständigt brottas med att få ihop våra självbilder med andras bilder av oss.

Sedd genom en oändling mängd speglar smälter Nina ihop med sin roll. Isen är tunn där Portman går och det är storslaget skådespeleri.

Bild - 2
Bild - 3
Bild - 4

Pi, Darren Aronofsky (1998)

Requiem for a dream, Darren Aronofsky (2000)

The Wrestler, Darren Aronofsky (2008)

Mest läst