Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Peter Lloyd

Blåvingar | Folkteatern, Röda scenen

Scenkonstrecensioner

Blåvingar

Folkteatern, Röda scenen

Av: Gertrud Larsson

Regi: Natalie Ringler

I rollerna: Ulla Berg Svedin, Elisabeth Göransson och Lena Birgitta Nilsson

Spelas t o m 3/5

Det är sedan gammalt känt att det råder en snedfördelning i kulturkonsumtionen. För som bekant utgörs teaterpubliken, liksom läsarna, till övervägande del av kvinnor, och då främst kvinnor i övre medelålder. Men samtidigt som den så kallade kulturtanten bespottas eller tas för given talas det gärna oroligt om hur unga och män, eller allra helst unga män, skall lockas till teatern. Förmodligen är det också det Gertrud Larsson syftar på när hon i programbladet till Blåvingar skriver att hon med pjäsen inte hoppas på att nå en ny publik, hon vill hellre nå den gamla. Så är också tre äldre kvinnor ämnet för Blåvingar, närmare bestämt tre väninnor sedan 50 år som träffas för en årlig hajk.

Men mellan Anita, Ellen och Monica så är det numera mer som skiljer åt än som förenar. Ellen är en smartphoneförsedd karriärist i högklackade lackgummistövlar med en egen tidning och en cirka 30 år yngre flickvän. Anita är storögt vildmarksivrande och genomkäck. Full av tomma floskler berättar hon halvt skrytsamma historier om sin dotter Anna och make Lennart samtidigt som hon uppmanar de andra att vara i stunden. Och så är det Monica som saknar barn, partner, jobb, snart skall förflyttas till den fruktade Fas 3 och verkar hysa ett ohöljt förakt för allt utom lådvin.

Här skriver Gertrud Larsson också in en svärta i pjäsen, där Anita fantiserar om ett delat sommarhus i Torremolinos berättar Monica att hon har 9000 kronor i månaden att leva på. Elisabeth Göransson gör Anitas fruktansvärda entusiasm med en komisk exakthet, liksom Lena Birgitta Nilsson Monicas lakoniska missunnsamhet och Ulla Berg Svedin Ellens självupptagna dubbelmoral. De tre lyckas på en gång vara trovärdiga människor och utstuderade typer, stundvis ömkliga stundvis direkt osympatiska.

Scenen är förhållandevis tom, inledningsvis direkt kal. Istället fyller dialogen ut den imaginära skogen. Regissör Natalie Ringler låter de tre cirkla kring två skärmar med skogsmotiv och vila ut i campingstolar. Det är raskt och rappt, onödiga pikar varvas med bedyranden av evig vänskap och att hajken skall resultera i en lättare knivhuggning låter sig anas redan i öppningscenen när Anita stövlar in och börjar fantisera om sin begravning.

Men trots det något otäcka slutet är Blåvingar framför allt en trivsam och smålustig pjäs. Humorn bygger till stor del på igenkänning för kvinnor 50+: Det är mappies, mindfulnes och Kerstin Thorvall. Spridda höga skratt hörs runtom i publiken medan jag som tillhör fel generation mest drar på munnen då och då. Som uppsättning är Blåvingar skicklig men enkel, med fördel kunde den ha spelats på en mindre scen. Ja, om det då inte vore just för det där med publiken. Gertrud Larsson skriver att hon hoppas att den skall komma i massor för att se Blåvingar. För en gångs skull kan jag tycka att det är en rätt sympatisk målsättning.

Mest läst