Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2

Filmrecensioner

Drama

Drama

Blå är den varmaste färgen – Kapitel 1 & 2

Regi: Abdellatif Kechiche

Med: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Mona Walravens, Salim Kechiouche, Catherine Salée, Aurélien Recoing, Anne Loiret mfl

Frankrike/Belgien/Spanien, 2013 (179 min)

Hagabion

När förälskelsen träffar dig mitt i solarplexus, så du knappt kan andas än mindre uttrycka dig. Du vill bara vara nära den andra, innanför alla skal, ditt inre står i brand. Det är ni mot världen. Allt annat bleknar till ett ovidkommande töcken.

Den sortens himlastormande förälskelse suger tag i huvudpersonerna i Blå är den varmaste färgen och skildras med skärpa och bildpoesi av ovanligt slag. I centrum för berättelsen står Adèle som går sista året på gymnasiet och den några år äldre, sexuellt mer erfarna, konststudenten Emma.

Tillsammans utforskar de sin lust i en räcka erotiska scener som saknar motstycke i mainstreamfilm, där kameran i stället för att väja kommer nära inpå. Det som utspelar sig är intimt, nervigt och känsloladdat, utan att för den skull bli utlämnande eller exploaterande. Allt sker på de unga kvinnornas egna villkor. Det är deras kärlek och njutning som lyfts fram, i en berättelse kryddad med förnekelse, mod, passion, innerlighet, smärta och svek.

Kechiche tar vid där Fucking Åmål slutade och går på djupet. Med stort socialt patos väver den fransk-tunisiske regissören bakom Couscous och Svart Venus en komplex berättelse kring de två älskande. En väv där deras sociala klasstillhörighet obarmhärtigt blottläggs i en rad starka scener. Deras olika bakgrund, Adèle från arbetarhem och Emma med frånskilda akademikerföräldrar, har skapat väsenskilda behov.

Emma vill stå fri från ekorrhjulet och lyckas som konstnär. Hon gör målinriktade karriärval, väljer sammanhang och umgänge därefter. Hennes intellektuella vänner ser ner på Adèle, som drömmer om att bli lågstadielärare. Den lika slutna som hierarkiska kulturvärlden skärskådas med samma intensitet som i Agnès Jaouis fina komedi I andras ögon. Blå är den varmaste färgen dröjer vid existentiella frågor som vad som driver oss som människor, hur vi uppfattar världen, vilka konventioner och kulturella krav vi anpassar oss till och varför.

När vi först möter Adèle har hon bråttom: jäktar ut ur porten, missar bussen till skolan, tar t-banan, springer med inkamössans knytband studsande. Tjejgänget hon symbiotiskt är en del av spanar på killar, värderar, bedömer, hetsar varandra. Vi är tillbaka i skolkorridorer och kapprum, där kompisarnas normer lätt blir din lag. Varje ögonkast, varje gest, varje molekyl tycks i denna miljö fylld av sexuell laddning. I klassrummet, på franskan läser eleverna högt ur Pierre de Marivaux roman Männen kring Marianne under lärarens auktoritära tolkning. Textfragmenten ur 1950-talsromanen fungerar som upptakt men också som en röd tråd för filmen. Ett raster för tolkning, liksom senare Sartre.

På samma sätt som jag älskar Jane Campions sinnliga film Bright star (2009), om 1800-talspoeten John Keats och föremålet för hans kärlek Fanny Brawne, älskar jag hur Kechiches film snillrikt förhåller sig till Marivaux psykologiska inre thriller. Adèle kan sägas vara Mariannes moderna lillasyster – omringad i det här fallet av kvinnor. Liksom i romanen ges i filmen betagande analyser av hennes känslor, drömmar och tankar i mötet med vuxenvärlden. Här avslöjas obarmhärtigt behagsjukan och kulturkotterierna.

Åsynen av Emma, med sin punkiga blå frisyr och en nonchalant arm runt flickvännen i gatuvimlet, rör upp något inom Adèle. Hon och Emma får ögonkontakt, attraktionen är omedelbar. När Adèle den kvällen ligger på sängen i tonårsrummet och för in handen under trosorna är det inte Thomas hon fantiserar om, snyggingen hon sedan blir ihop med till väninnornas förtjusning men till sin egen förtvivlan, utan Emma. Efter orgasmen gråter hon över sin nyupptäckta sexualitet, men också av skam och ambivalens.

Adèle med sitt hudlösa sökande är en omvälvande huvudperson som tar mig med storm. Kechiche har komponerat ett enastående drama i flera bemärkelser. Närgånget. Så väl spelat att det snuddar vid verkligheten. Detaljrikt. En skildring av ung kärlek som kommer att gå till historien, inte enbart för att den tilldelats den första "queer-guldpalmen" någonsin på världens mest prestigefyllda filmfestival. Det väsentliga är i stället att den bitterljuva berättelsen säger någonting om livet som aldrig sagts förut. Inte på en filmduk och aldrig med så stor finkänslighet som här.

  

Titta också på:

Fucking Åmål (Lukas Moodysson, 1998)

Du ska nog se att det går över (Cecilia Neant-Falk, 2003)

Flicka och Hyacinter (Hasse Ekman, 1950)

Mest läst