Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

"Delvis riktas rättmätig kritik mot företagets tveksamma metoder och ovilja att betala skatt. Men det stora raseriet ligger djupare."

Björn Werner: Nostalgin sätter käppar i hjulet för Göteborg

Gästkrönika

GT:s makthavarlista toppas av Ingvar Oldsberg, 70 år och programledare för Bingolotto. Före infrastrukturminister Anna Johansson. Före Oscars-nominerade Alicia Vikander. Och, jag skojar inte, före Håkan Hellström.

Det kan verka konstigt, att man i en växande stad som har allt att vinna på utveckling, lyfter fram en nostalgisk TV-farbror som stadens största hjälte. Det är det inte. Oldsberg har 2015 som ingen annan förkroppsligat vad som är en urgöteborgsk sanning: i Göteborg ska tiden stå stilla. På egen hand och med en ganska stor summa pengar har han räddat kranarna i hamninloppet, rostiga monument över forna glansdagar, från säker undergång. 

Inget fel i det, de är fina minnen över stadens historia. Men Oldsberg är inte nöjd, och inte heller göteborgarna. Iklädd nostalgins färger har denne riddare redan nästa mål för sin vassa lans: Heden. Sveriges mest stadsnära grustag måste räddas åt framtida flanörer. Bostäder i centrum är väl inget jämfört med den behagliga känslan av att allt ska vara som det alltid har varit?

Men det slutar inte med Oldsberg.

Samma tendens går att hitta överallt i staden, hos folk i alla åldrar. Alla former av förändring i stadsbilden skapar ett skalv av existentiell ångest. Det gäller smått som stort. Blotta tanken på västlänken skapar skriande oro hos boende i innerstan. När de gamla döende träden i Vasaallén döms ut som en fara för allmänheten av inkallade experter rasar stadens oväntat stor skara trädentusiaster. Och varje gång kommunen försöker baxa bort den sönderfallande pråmen Rio Rio i Rosenlund ryter hundratals festnostalgiker med luddiga minnen från svunna fester ljudligt på sociala medier tills Park- och Natur-förvaltningen får backa.

Överallt möter utveckling på patrull på grund av något så banalt som nostalgi. Ingen vidare lyckad tendens i en tid när anpasslighet till samhälleliga och teknologiska förändringar är centralt för en stads framgång. Motståndet är nästan alltid kontraproduktivt. Det behövs ju nya bostäder, bättre infrastruktur såväl som träd med ett fräscht bäst-före-datum. Men att lägga hela skulden på motsträviga medborgare som helst av allt verkar vilja se hela staden nedsänkt i formalin och instoppad i en glasburk på naturhistoriska vore arrogant.

Bättre vore om förvaltning och kommunpolitiker ansträngde sig mer för att kanalisera det uppenbara engagemanget för stadsbyggnad. För även om medborgardialoger har varit en central policy i Göteborg sen 2008, med Älvrummet som ett konkret exempel, är det uppenbarligen fortfarande mer regel än undantag med protester i efterhand, mot beslut invånarna aldrig upplevt sig ha en del av förrän efter fullbordat faktum. Inte konstigt då, att reagera med nostalgiska slagrop om bevarande, när något till synes från klar himmel plötsligt ska ändras eller tas bort. 

Det är förslösad energi - konflikt i stället för en kreativ dialog mellan makthavare och invånare. Dessutom måste vi tänka på Oldsberg. Det måste vara tungt att ensam kånka runt på en hel stads missriktade nostalgi.

Mest läst