Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Leif R Jansson / TT

Birro: Därför är Södermalm Göteborgs lillebror

Göteborg Jag lämnade Göteborg och flyttade till Norrköping den 1 januari 2004. Packade det jag ägde i en flyttkartong och drog. Bakom mig en ravin av mörker, framför mig en ny chans, en ny väg.

Sedan 2011 bor jag i Stockholm. Jag trodde aldrig jag skulle stå ut en månad utanför Göteborg. Nu har det gått tolv år. Det har gått eftersom en stad aldrig lämnar en. En stad rinner i dina ådror, är en del av dig, ditt blodomlopp, din själ. Du bär med dig staden vart du går.

På det sättet kan man säga att Göteborg blommar var jag än är, när jag sitter i den här skilsmässo-osande tvåan på Södermalm, när jag går i min luva och leker Lundell på Hornsgatan, när jag trängs med stålblickarna och de vassa armbågarna på buss 4 över Västerbron (där jag alltid varje gång med stor ömhet och sorg tänker på Anders Göthberg) eller för den delen när jag går under de eldröda fanorna på väg till Olympiastadion i Rom eller när jag knarrar i det gamla trägolvet på ett stadshotell i Rättvik.

Jag är en ambassadör för Göteborg, varken jag vill det eller inte…

En stad definieras både av dem som lever i den och de som ser på den utifrån. Kanske allra sannast blir beskrivningen av en stad om den görs av någon som både bott i den och sett på den utifrån. Du kan aldrig svära dig fri från ditt ursprung. Även om Stockholm kryllar av folk som gömmer sina dialekter och utlånar sin historia i en desperat längtan efter att anpassa sig. En stad har sina ambassadörer, sina fanbärare, sina trumslagare, människor, fenomen, företeelser som går före, som ståt längst fram i ledet.

Läs ocksåBirro: "Här är jag nu igen"

Att bli medelålders är onekligen att dö en smula, ifrån sig själv, ifrån de drömmar och ideal man hade en gång. Man måste återupptäcka sig själv ideligen för att inte stagnera, inte stanna. Man måste vakna varje dag som ny som Thåström sjunger på senaste plattan.

Men tiden går lika fort för melankolien som för cynikern.

Nu går jag de här stockholmsgatorna och har långsamt börjat inse att känslan av att inte passa in, att vara en iakttagare och ett freak är något jag kommer få leva med under resten av mitt liv. En annan vinddriven gammal surgubbe sjunger i en av sina sånger: Jag är hemma. Ändå längtar jag hem.

På bara en raksträcka om hundra meter kan jag få min mobiltelefon lagad på RePear (komplett med ett stiliserat päron istället för ett äpple i skylten) eller kanske slinka in och köpa lite olivolja på Därmed Pasta, och i mars ordnas SM i Ordvitsar på supertrendiga Bio Rio nere vid vattnet i Hornstull och jag kliar mig yrvaket i ögonen och tror först inte det är sant.

Och det är nu metamorfosen infinner sig! Jag sträcker på mig, kikar så där fånigt som halvoffentliga personer som undertecknad gör när de möter någon på gatan, skäms inte för att bli igenkänd längre, som när man går in på en pub med bara Öisare och känner att man faktiskt har kommit hem på riktigt…

Under tiden som jag var en lojal och rödblå (alltid rödblå) kugge i det göteborgska maskineriet kräktes jag på allt som ville nåla fast mig vid den där bilden av Göteborg. Jag kritade in mitt hörn med tjocka svarta penselstreck och brände varenda bro jag hamnade på.

Under min tid i Göteborg hade jag stora problem med det där. Jag vill verkligen inte vara en del av Göteborgs glättiga, ytliga sida. Harmlösa men trivsamma farbröder i teve som pillemariskt kikar på oss under konfettiregn vid miljonvinster eller programledare för lekprogram på fredagarna. Jag gick sorgsna promenader nere vid hamnen på nätterna. Det var min värld. De ledsna kranarna på Hisingen var mina vänner.

Går man Albert och Herberts gator varje dag kan man bli trött på alla kluckande skratt och felknäppa filtkoftor.

Men jag var ung och svår på den tiden. Nu är jag äldre. Numera har jag inga problem att se den varsamma människokännedom och människokärlek som just exempelvis Tomas Von Brömssen och inte minst Sten-Åke Cederhök visade prov på i den där gamla tv-serien. Jag är gärna en del allt det där. Det är på riktigt och väldigt lite i vår tid tillåts få vara på riktigt.

Det är nog vackraste medaljen jag har kvar från Göteborg, detta att det ska vara på riktigt. Det är vackert på något sätt.

Nu är det en del av vem jag är, vart jag kommer ifrån. Nu är jag stolt att jag inte är infödd stockholmare eller örebroare eller ens östgöte, (även om jag älskar Norrköping) utan att jag inte bara är ifrån Göteborg, utan att staden Göteborg ansåg det värt besväret att bevara en liten del av sig själv i mig, (trots att jag betedde mig som en idiot alla de där nätterna) i det jag skriver, i hur jag pratar med mina barn (mardrömmen är om de skulle börja snacka stockholmska) eller hur jag tänker runt att ingen ler mot varandra här, eller att jag fortfarande plågas av stressen, och hur lugn och fin jag blir när tåget rullar in på Göteborg Central och jag får kliva av och andas en luft som mina lungor känner sedan gammalt och som sedan slussar ut syret i det där blodet som pulserar på ett lite annorlunda sätt just för att jag är från Göteborg, och inte från någon annanstans.

Det fina är ju just blandningen. Kurt Olsson OCH Broder Daniel. Kombinationen gör Göteborg till Sveriges värdigaste och riktigaste (!) stad.

Mest läst