Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Kan själv. Theresa Andersson sjunger och spelar fiol, gitarr, cittra, skivspelare, trummor, två mikrofoner och hanterar ett tjugotal pedaler.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Bildar band<br> med sig själv

    USA-bosatta Theresa Andersson skippade medmusiker och utvecklade en avancerad pedalshow. Sedan dess har gotländskan tränat balett för att inte snubbla och gästar nu Västsverige med sin enkvinnasorkester.
    - Det är som en dans mellan musik och elektronik, beskriver Theresa Andersson sin säregna teknik.
    Många har fascinerats av musikväven hon skapar, antingen den upplevs via klipp på Youtube, amerikanska tv-shower, konserter eller nya skivan Hummingbird, go. Hon lägger en folkpoppig grund med gitarr, fiol, trummor, handklapp och glada tillrop, körar i stämmor med sig själv och sjunger melodierna. Allt på egen hand.
    Med hjälp av ett tjugotal pedaler samplar hon olika sekvenser; hon spelar in några gitarrackord och de upprepas sedan i en slinga samtidigt som hon adderar fler instrument och sång. Successivt bygger hon upp låtarna genom att mixa de olika slingorna. I början skalade hon ner sina låtar väldigt mycket för att hinna med de olika övergångarna, berättar hon på telefon.
    - Efterhand kom jag på att om jag står med ena benet här, sträcker ut det andra dit och vrider med tån samtidigt som jag slänger gitarren bakom nacken och plockar fram fiolen, då går det bra. Men i gengäld brukade jag ramla. Så jag fick ta lektioner av en balettdansös jag känner. Hon lärde mig hur jag skulle hålla kunna balansen och se klok ut när jag gjorde allt.
    Hon började med loopingmetoden 2007 inför att hon skulle spela i Sverige och inte hade råd att finansiera hela bandet. Omgående kände hon att tekniken passade henne. Längs vägen har hon "gjort vartenda misstag som finns i boken", men nu tycker hon att det flyter på obehindrat. Hon liknar dansen bland pedalerna vid att spela en kyrkorgel där fötterna sköter basen.

    Det är ännu en varm dag hemma i New Orleans där Theresa Andersson har haft ett par lediga dagar inför en ny vända till Sverige. Hon har tagit med sig telefonen ut i trädgården och berättar att hon bor i ett så kallat shotgun house. Det drygt hundra år gamla trähuset ligger i Algiers Point, ett gammalt bostadsområde snett emot French Quarter på andra sidan Mississippifloden. Nu har hon just varit ute och vattnat.
    - Jag har grön tumme, säger hon.
    Svengelskan slår igenom ibland, efter tjugo år i USA. Hon åkte dit tillsammans med gitarristen Anders Osborne, som hon då hängde ihop med, och började hanka sig fram som musiker i jazzens huvudstad.
    - Vi var ett par i många år, men sen sprack det och han gick sin egen väg. Han bor fortfarande i stan och vi är kompisar, säger Theresa Andersson.
    Nu under Sverigeturnén firar hon fyra år som gift med Arthur Mintz, en musiker och dockteatermakare från New Orleans. Han förbereder en uppsättning i höst och hon skriver musiken. Dessutom syr hon dockornas kläder.
    - Det har jag fått från mor min. Hon har ett spinneri på Gotland och sydde alltid kläder till mig när jag växte upp.

    Theresa Andersson säger att hon är svensk i själen, men i hög grad också influerad av det amerikanska. Eller snarare neworleanska.
    - USA är så olika och här i Södern är det en viss stil, särskilt i New Orleans. I Sverige var jag nog lite mer försiktig, men här är det nästan tvärtom. Man utmanar allt hela tiden. Det är lite Vilda Västern och som artist tar man inte ett nej för ett nej, utan går sin egen väg och ser till att nå sina mål.
    Lugnet i den subtropiska trädgården bryts plötsligt av två militärplan som flyger in på låg höjd och dränker Theresa Anderssons röst. När de dragit förbi pratar hon om hur glad hon är över musiken och dess dörröppnande egenskaper. När hon för ett par år sedan använde en Fender Stratocaster på en konsert råkade en inflytelserik person se henne. Vips var hon inbjuden till London för att fira den klassiska gitarren med bland andra David Gilmour från Pink Floyd och Ron Wood från Rolling Stones.
    - Det var verkligen en jätteupplevelse att lira med de killarna som är såna rockhjältar man växte upp med. De var hur avspända som helst.
    Nyligen var hon inne i studion och vände tillsammans med Talking Heads-hjärnan David Byrne. Hans kommande platta i höst blir som ett slags musikal om den skosamlande före detta presidentfrun Imelda Marcos från Filippinerna och Theresa Andersson är huvudsångare på en av låtarna.
    - Han hade sett mig spela och bjöd in mig. Det var nästan surreal. David Byrne, liksom! utbrister hon med gotländsk skruv.
    Hon hoppas återvända till sin gamla uppväxtö för en lite längre period inom några år. Tankarna har börjat snurra kring familjeliv och barn och hon vill att de i så fall ska få en rejäl dos svensk uppväxt. Dessutom har hon genom sin soloorkester blivit ett namn också på denna sidan Atlanten vilket lär leda till fler turnéer.
    Kanske kommer hon inte att fortsätta ensam på scen så länge till, men loopandet släpper hon inte i första taget.
    - Det är en jätteläcker konstform som jag nog vill behålla i min show, även om jag lägger till andra nya musiker. Det är ett häftigt sätt att måla med musik på, säger hon.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.